Programförklaring 2010

Så här i midvintertider är det läge att blicka tillbaka och se framåt, helst på en och samma gång. Summera och starta upp, avsluta och påbörja. Vad har varit bäst och sämst och vad förväntas som komma skall? Efter att jag och damen i mitt liv mellanlandat på Islands tämligen öde, internationella flygplats Keflavik efter vår New York-tripp för ett drygt år sedan gjorde vi upp några 5-i-topp-listor för att summera resans höjdpunkter, som till exempel upplevelser, personer, mat och butiker. Jag tänkte att en liknande lista för året 2009 här och nu kunde vara på sin plats, på temat saker som man minns 2009 för.

En av dessa minnen är trots sakens smått besvärliga natur, arbetslösheten. Avslutat landskapsarkitektjobb i Halmstad. Inget jobb och inga pengar, men väl en attans massa tid att göra annat på. T.ex. måla väggar och tak. Kanske inte den mest betydelsefulla av mina insatser men väl en resultatinriktad sysselsättning.

Ett annat minne är sommarjobbet på Sveland. Sällan har jag med väl vald lillsvåger haft så livliga diskussioner om vad man egentligen kan ha hästar och annan ohyra till. Bland annat dök idén om kraniet i fimphinken och ögat i holken upp - ljuva idéer som poppade upp som svampar under korkeken där vi satt och eftermiddagsfikade.

Familjen Egertz har under 2009 satt sina spår. (Och då menar jag inte bara i form av att brodern min har spillt på alla våra dukar...) Bröllop i maj och landets sötaste brorson Toddlerts (ett av alla helgjutna smeknamn...) födelse i september.

Mamma Mia! - Vår lilla semestertripp till London och The Prince of Wales Theatre är ett minne som består, inte enbart tack vare en fantastisk musikalupplevelse och ett trevligt hotell vid River Thames. Även The Gatwick Run gör att resan kvalar in på listan. Ett gott råd till er som inte vill hysteri-åka kollektivt från valfritt hotell till Gatwick Intl. är att inte ta en linjebuss mot Victoria Station för vidare färd, inte ens om ni så får betalt för besväret! Vårt ödesdigra misstag gjorde att vi fick tampas med tiden, en man som mitt i trängseln spydde och kissade i bussen, vilsespringande någonstans i närheten av Waterloo Station (efter att en dam i vårt sällskap ropat att vi var vid stationen ifråga när hon själva verket bara sett ordet "Waterloo" på en mötande buss), tågbyten och vansinneslopp på flygplatsen. Svettigt men utmanande!

Så sent som igår infann vi oss i Värmland för en i vanlig ordning avslutande nyårshelg. Ett minne som kommer bestå, bland annat för den fantastiskt kalla, vita, snödjupa vintern utanför fönstret!

Ja det finns egentligen fler minnen som kvalar in, men för att gå något mer rakt på sak så är det en sak som ohotat platsar överst på listan. Ett faktum som kommer göra sig betydligt mer påmint om ganska så precis tre månader från idag räknat. En typ av faktum som delar upp folk i olika läger efter olika typer av inställning till faktumet ifråga. För mig själv innebär det att se till att jag lever upp till mina egna förväntningar, förhoppningar och förhållningar till det hela. Som ni kanske redan räknat ut handlar det om ett nytt liv som beräknas se dagens ljus framåt våren, ett nytt liv som vi på skämbild redan sett vinka, sprattla och sparka. Ett nytt liv som på ett sätt som jag aldrig kunnat förutse gör mig glad, nöjd med livet och alldeles varm inombords. Jag och min fru kunde inte mått bättre eller varit mer kära, både sinsemellan och gentemot nykomlingen ifråga! Fantastiskt helt enkelt! Jag kräver inte att alla ska begripa sig på detta eller ens inte tycka att detta är klyschigt å det grövsta. Jag förmedlar bara det just nu högst rankade glädjeämnet i mitt liv på ett sätt som egentligen inte går att beskriva i ord - både till dig som tillhör dem som gillar ett traditionellt Svensson-barnfamiljeliv och till dig som snarare föredrar refuserande avhandlingar av typen No, your child is NOT a miracle. Jag kan så här i förväntans tider bara meddela att pengar, boende, resor, världens alla prylar och de mest fantastiska konsertupplevelser obönhörligt bleknar bort.

2009 har på många sätt varit ett besvärligt skräpår, men som en vis person sa vid lämpligt tillfälle: God never closes one door without opening another. 2010 är året då jag blir småbarnsförälder. Mitt nyårslöfte är att bli förälder, men utan att bara vara just det och inget annat. Som jag ser det finns det ingen anledning att låta allt annat i livet bero, då hade det inte varit roligt. Utmaningen finner jag i att fortsätta umgås, uppleva och utvecklas i allt möjligt. Inte mest vara trött och upptagen. Jag går in för det löftet med full power!

Är ni med på den?

//D

Den går inte att använda, men den är iaf dyr… :D

Slösurfande leder oftast till absolut ingenting. Här hittade jag dock en annons som borde finnas på bestofblocket.se:

Vantar på vift, någon?

Ok, Björn. Jag vet att du inte har varit här sedan dessa dök i vår hall, men min vana trogen ställer jag frågan: Är de dina? (Ska jag vara riktigt ärlig tror jag inte de passar varken dina händer eller din image…men ändå.) Annars, vems? Återfås mot beskrivning. :P

//D

Sen var det bara nyåret kvar

Jag har liksom många andra svenskar och andra i vårt avlånga land lyckats med konststycket att fira en fullängdsjul. Jag är alltså inte heller detta år nyförvärvad till Jehovas Vittnen eller andra icke julfirande folkrörelser. Denna julhelg gick i mål trots att den vita julen till slut som vanligt blev blaskgrå, trots att traditionen med oönskade vandringspresenter fortsätter (denna gång i form av en gammal sunkig tavla och en sämre begagnad slickepott från broderns och svägerskans källare) och trots det faktum att jag somnade framför TV:n ca klockan 15.30 under Julafton. Walt Disney vänder sig väl i graven, men jag är rädd att jag måste medge att Kalle Anka som program numera känns mer som nödvändig tradition än ett önskat TV-program. Något år minns jag att vi tittade på ett alternativt disneykavalkads-program på 4:an, det blev genast lite mer meningsfullt då man inte i förväg visste om varenda scen man redan för flera år sedan dömt ut som ointressant. Och nej, det är inte bara Ferdinand som är tråkig. Personligen tycker jag nog bara att Piff och Puff håller måttet i längden. Vet inte precis varför, men av någon anledning tröttnar jag inte på de där tjattrande tramsputtarna och den alldeles bedårande Pluto som år efter år gör sitt för att roa mig med att peta ut en exakt snökopia av sig själv från snöhögen och sedan bli dödsförskräckt av att nosa sönder den... Piff och Puff var jag självklart vaken och tittade på, men de andra episoderna fick ge sig till förmån för senaste numret av speltidningen LEVEL samt en liten eftermiddagslur.

Hur som helst var det varken snöns vara/icke vara, vandringspresenterna eller Kalle Anka klockan 15.00 som gjorde just denna jul speciell. Inte heller var det min, min frus, brors och svägerskas sångarinsats i Rosengårdskyrkan eller för den delen fotograferingen av min kära brorson i predikstolen och bland de upprivna julklappspappren som gjorde det -eller ens anekdoten om när min tågtokige Svärbror tackade sin Mormor, som på julaftonskvällen just sagt hejdå och klappat honom på kinden, med kommentaren "Tack för klappen!". - Den mest spektakulära händelsen är något mer av den... käcka typen. Jag vet inte om detta någonsin hänt någon av er därute, men det har nu hänt mig. Upprinnelsen till det hela ligger i att mina föräldrar för ett par veckor sedan besökte Ladan i Boarp för att underhållas av After Shave och Cabaret Cartwright. Där fick man tydligen som publik delta i själva showen genom att spela på munspel som delades ut under kvällens gång. Självklart var min galne och musikaliske far helt och fullt med på noterna och lärde sig snart det stycke musik som lärdes ut.

Och sen blev det plötsligt julaftonskväll, och julbordet är framdukat. Vi sitter som bäst och äter oss mätta i sann jul- och familjeanda. Ljusen är tända, maten är traditionell och stämningen är på topp. Då händer det plötsligt - utan någon som helst anledning eller förvarning! Far min drar ur en byrålåda fram ett rött litet munspel med texten Cabaret Cartwright på. Plötsligare än i plötsligaste Vinslöv börjar han jamma loss i Oh Susannah - helt utan mankemang och eftertanke, med ett sånt där flin som bara han kan få till. Ni som känner honom på ett eller annat sätt vet säkert vad jag menar...! Hur som helst blev det en ganska intressant kryddning av julaftonens traditionalitet - en aning country med ett stänk av "tjohej!" gjorde julhelgen en liten aning annorlunda. Jag blev dock själv inte värst utsatt för galenskaperna. Min bror tenderar ju som bekant ibland att trilskas medsamma typ av påhittigheter som min far, och tog denna gång tillfället i akt att låna med sig min mors likadana Carabet Cartwright-munspel på den vidare färden mot sin frus hemtrakter i Dalarna. Min stackars svägerska har förhoppningsvis sina öron i fortsatt behåll efter 100 mil i bil med man, barn... och munspel!

God fortsättning på er! //D

Julfest avklarad, bara julen kvar...

Ja så var då årets upplaga av den bland vänner och bekanta traditionella julfesten till ända och vi kan med facit i hand lugnt och sansat konstatera att det blev en hejdundrandes trevlig tillställning, tack vare alla er som hade trevligheten att dyka upp! Nästa år får vi hoppas att Nisse är frisk från feber och dylikt, annars blir han den första att göra hattrick i frånvaro! ;) Det var himlans trevligt att ses, allihopa!
Efter att ha fixat iordning hemmet efter festligheterna har vi hunnit med både julrim hos svärfamiljen och bilfärd till Ramlösa, där årets julafton äger rum för vår del. För att även vår "vita" bil skulle få känna av julstämningen och faktiskt få visa upp sig från sin bästa sida så här i högtidstider passade jag i eftermiddags på att avlägsna några månaders smutsbeläggning, på för ändamålet avsedd plats på BRF Brunnsparkens parkering. Detta efter att den rengjorda ytan kring det nya skattemärket lyste som solen i jämförelse med övriga bakdelen. Det blev helt enkelt tvunget med en tvätt, så att säga... Man slutar aldrig att förvånas över att lacken fortfarande faktiskt var vit under allt gojs ovanpå!
Dessa nyhetsinslag kanske inte känns som några världssensationer ur nyhetsvärdesaspekt, så för att väga upp detta kan jag så här i förbifarten bara nämna att JAG VANN I BLOKUS MOT MIN HOPPLÖST KNEPIGA, TAKTISKT SPELVINNANDE STOREBROR! (Blokus är alltså ett sånt där alldeles jättebesvärligt taktiskt tänkarspel á la Othello, fast med figurer uppbyggda av en massa trianglar i huvudrollen) Min fru och svägerska var också med i spelomgången och på intet sätt något ont eller nedvärderande om dessa två, men det är liksom vinst mot brodern i sammanhanget som räknas...)
//D

Spelglädje i dess renaste form

Det har så äntligen blivit hög tid! För någon timme sedan tog jag bort plasten runt förpackningen till New Super Mario Bros Wii. Jag kan inte beskriva det direkta intrycket från liret med andra ord än underbart, nostalgiskt, lekfullt, färgsprakande, helskönt och spelglädje!

Begriper ni vilken känsla det är att greppa ett klassiskt sideways-grepp om wiikontrollen, hoppa runt, platta till första goomban och därefter vara som uppslukad?? De obligatoriskt gröna, inledande banorna, goombas, koopas, Yoshi, fireflower, minifort, Koopalings (som äntligen gör storstilad comeback) och allt annat smått och gott i spelet får nostalginerven att vibrera värre än den värsta kaffetarm! Helt plötsligt var det som om inget i sinnevärlden passerat sedan Super Mario Bros 3 nöttes med de kantiga NESkontrollerna i tidigt 1990-tal. Allt är sådär pastellfärgad och trallvänligt som bara Nintendo kan få en spelvärld! Efter att ha dängt Larry och Roy Koopa i de två första världarna kan jag bara konstatera att jag har många trevliga speltimmar framför mig! Om ryktet stämmer ska spelet dessutom blomma ut som mest i flerspelar-läge, så det är väl bara att köra hårt antar jag…

Jag kan inte minnas några skönare fiender än alla Koopas som i New SMB Wii taktfast diggar ikapp med spelmusikens trallvänliga toner och slingor! Groovy, i say! Vi ses i Svampriket, kära vänner!

//D

And his name shall be called:

Wonderful counsillor! Almighty god! The everlasting father! The prince of peace! ...en kortfattad sammanfattning och ett textutdrag ur en av alla körsatser i George Friedrich Händels oratorium Messias.

Detta verk utfördes alltså av vår kyrkokör och en för tillfället ihopsamlad symfoniorkester i Hässleholms Kyrka. Jag ska villigt medge att detta var mäktigt! Det är första gången jag är med och framför något liknande verk med det bibliska budskapet, och detta gavs i lördags kväll ett ordentligt tryck med 60 fullfjädrade (?) körsångare, en professionell orkester och operasolister i en stor, fullsatt kyrksal. Rösten min höll nästan ända fram. Konserten varade i ca 2 timmar, något som kräver sina stämbandsmuskler. Mina höll ca 1 timme och 45 minuter. Efter att ha klämt i från tårna i välkända Hallelujah (er som inte känner till denna sats hänvisar jag omedelbart till skamvrån och Wikipedia) fanns det helt enkelt inte mycket mer power kvar, och de avslutande satserna blev väl lite sådär halvdant framförda från min sida. Lyckligtvis fanns fler tenorer att tillgå… Inte gjorde det heller saken bättre att få en attans hostattack att tampas med mitt i sista satsen, vilken fick till följd att det troligtvis såg ut som om jag stod och grät eller något liknande.  Jaja, det hela gick ju i mål till slut och himla roligt var det! Som avslutning på det hela blev det dessutom middag i församlingshemmet, en ständigt lika effektiv stämninghöjare!

För övrigt börjar det här hemma bli färdigt för julfest! Igår drog vi traditionsenligt igång den välkända storhiten Jul hos Fiskarbengt på stereon och förberedde inför de kommande dagarna genom att klä julgranen grann tillsammans med bror, svägerska och brorson. Imorgon bär det av stapeln för årets upplaga av den mer eller mindre traditionella julfesttillställningen!

//D

Igen? Hur är det ens möjligt?

Sådärja, nu har jag äntligen kommit så pass långt i livet att jag hunnit se Plötsligt Igen. Efter ett avslutande stycke vitmålning på vita ytor som skulle bli jättevitare hemma hos svärisarna och efter att ha repeterat Händels Messias i kyrkan tillsammans med kören och en drös professionella musiker var både jag och damen vid min sida (alltså min fru, inte valfri alt) helt färdiga. Vad passar då bättre än en stunds avkoppling i TV-soffan framför en bärbar dator med uppkoppling mot SVT play?? Självklart missade vi TV-premiären av storfilmen, men Internet rådde bot på detta. Vad gjorde man innan Internet fanns??

Hur som helst kan man väl säga att denna uppföljande dokumentär om dokumentären Plötsligt i Vinslöv var ganska intressant, i alla fall för den som kan kombinera lokalkännedom och det faktum att ha sett förra filmen. Holger som slåss för sin papegoja, Grill-Anders som inte grillar, Mr Bangolf som åker på solsemester samt Bertil Nilsson som skriver för Norra Skåne gör sitt till filmens driv, men hur den kan vara intressant för de som inte kommer från trakten och från början alltså har haft anledning att se första filmen, det känns långsökt... 2:an handlar ju helt enkelt bara om hur 1:an mottagits i Vinslöv och vad huvudrollsinnehavarna har för sig just idag. Inget annat. Filmens upplägg ger mest en känsla av med statister fejkad/inrepeterad dokumentär om något som från början bara var väldigt knepigt, nämligen en ihopklippt dokumentation om några byaoriginal. Och byaoriginalen det handlar om hade man nog i ärlighetens namn nog kunnat hitta lite varstans i landet.

Så varför funkar det? Varför samlas sveriges befolkning framför TV:n pga denna "speldokumentär" som lockar fler tittare än i princip alla andra svenska dokumentärer gör? Varför blev reultatet att Vinslöv inte hamnade på världskartan, men väl på Monopolplanen? Varför reser folk långväga för att sitta på bänken och nysa eller äta Holgers Meny på Perssons Taverna? Handlar det kanske just om originaliteten och den bisarrt briljanta humorn i att dokumentera dessa osannolika byaoriginal? Är inte detta precis så skruvad humor som man närmast skulle kunna förvänta sig av Galenskaparna, med den enda skillnaden att detta inte är (helt och hållet) påhittat? Ska man kanske tro att Vinslöv hade lite tur när de som gjorde första filmen valde just Vinslöv?

Whatever! Jag tyckte att Plötsligt Igen var en sevärd film som dock helt saknar poäng innan man sett Plötsligt i Vinslöv, vilken i sig egentligen saknade poäng redan från början. Efter att ha sett bägge kan jag bara sitta här i soffan och förundras över dokumentärprojektets på något sätt fungerande orimlighet!

Btw, är någon av er därute cool nog att vara medlem på www.dopingkontroll.com?

//D

Näst näst första snön

Samma ställe igen, nu med kvarliggande snötäcke, mer julstämning samt julhandel i fjärran.

/D

Näst första snön har kommit!

Lite bilder på det...

utanför fönstret

innanför fönstret

//D

Windows Live Writer

Det här inlägget är ihopknåpat med Micro$ofts mycket lite nödvändiga bloggprogram Writer. Installerade nyligen Messenger och fick detta frivilligt på köpet. Tänkte testa hur det är att blogga direkt i Windows, får väl se om det är något att ha…

Rent användningsmässigt är det lite som Word. Enkelt att använda och justera runt bilder osv. Mycket bra förhandsgranskning. Återstår bara att se resultatets natur samt hur man får helt vanligt, normalt radbrytningsavstånd…

//D

Nu måste det snart ta slut...!

Nu har jag suttit i ett dygn och avinstallerat, ominstallerat, kopplat in, kopplat ur, anslutit, misslyckats med anslutning, konfigurerat och uppdaterat den attans burken under skrivbordet! Det bara MÅSTE finnas ett smidigare sätt att till exempel få in samtliga fruktansvärda mängder uppdateringar än att sitta och pumpa i så många timmar... BLÄ!

//D

Mitt i natten och ännu ingen uppdatering

Den här helgen (egentligen hela senaste veckan) har min kära fru lagt beslag på den bärbara datorn, och den stationära har stått i praktiskt taget obrukbart skick. Nu är det dock mitt i natten och damen har släppt den bärbara för några timmar. Det är dock på den stationära jag nu sitter och skriver, då detta möjliggjorts genom MÅNGA timmars idogt arbete med att ta sig runt hopplösa hinder såsom obegripligt krångliga CD/DVD-läsare, byten av dylika, fortsatta liknande problem, för gamla installations-skivor för Windows, felaktiga drivrutiner på drivers-and-utilities-skivan (som för övrigt fick läsas in på den bärbara och föras över på USB-minne för att kunna tillämpas på den stationära som numera refuserar alla typer av optiska läsare...) och mycket annat smått och gott.

Hur som helst, tänkte som allra kortast tala om att helgens ljusaste ljus utgjordes av två "skräckfilmer" som vår käre vän BSC hade med sig som utrustning till vår skräckfilmskväll i fredags. Det hela blev dock lite av en parodi, då den första, som heter Black Sheep, såg ut att ha SFX från 70-talet och handlade om genmanipulerade får som anfaller människor, varpå människor antingen blir slitna i stycken eller helt enkelt muterar till vad man som bäst kan beskriva som fårulvar... Inte så läskigt, men ganska komiskt... Nästa film heter Död Snö, och är inget mindre än en norsk skräckfilm på temat tyska nazist-zombies i fjällen. Mer klassisk skräckkänsla till en början, men sedan ganska överdrivet blodig och fullkomligt bisarr efter avslöjandet av vilka monstren är. Nazimonsterslakt i djup pudersnö med motorsåg och slägga , ackompanjerat av norskt käck uptempo-countrypop var den absoluta höjdpunkten! Annars mest konstig, men helt klart ett plus att skräckgenreproduktionen intagit även norden. Filmen börjar med riktigt fina rysningar som byggs upp så sakteliga, men spårar sedan ur totalt. Den bästa skräcken upplever man ju faktiskt när man aldrig riktigt får se vad som gömmer sig i mörkret... Inget slår Blair Witch Project.

//D

Snabbrepris på räls

Under måndagen spelade jag mig igenom Resident Evil: Umbrella Chronicles på några timmar. Inte riktigt alla banor, men nästan. Som substitut i väntan på jul var det ok, men efter dessa speltimmar kan jag inte säga att det är ett spel jag kommer fortsätta med i jakten på bätter resultat.

Det hela går ut på att ta sig igenom rälsdrivna banor (följer ett spår, går inte själv) fullpackade med zombies och andra intressant fiender att fälla. Banorna återberättar i korta drag händelseförloppen i Resident Evil 0,1 och 3. Av någon anledning tyckte de visst inte att det händelseförlopp som utspelas i 2:an platsade, trots att 3:an tilldrar sig på samma plats, nämligen på Raccoon Citys polisstation.

Hur som helst återberättas alltså historien kring uppkomsten av Umbrellas rackartyg med T-virus hit och bio-organiska stridsmedel dit, företagets nyckelpersoner samt insatsstyrkan S.T.A.R.S. på ett sammanhängande och tydligt sätt, med spelbara sidospår bland annat i rollen som spelarens nemesis Albert Wesker. (Har inte spelat 5:an, finns han med där också?) Den delen av spelet uppskattar jag, men om man sedan går till själva konceptet som railshooter, känns det inte så intressant mer än i några timmar. Jag uppskattar en lysande och gärna invecklad story, men en sådan är ju till för att driva spelet framåt, inte spelas om och om igen, bara för att man ska få in ett par zombie-fullträffar till. Skräckupplevelsen uteblir också när man inte själv är fri att utforska, tan vet att det hela tiden bara kommer nya fiender längs med spåret man följer. På det hela taget en innovativ idé som inte helt och hållet föll mig i smaken. Jämfört med ett ordinarie Resident Evil (framförallt 4:an) är detta i min mening inget att hänga i julgranen, men Capcom mjölkar kassakon lite till och har därför släppt Darkside Chronicles, även detta en railshooter, med fokus på karaktärerna Leon Kennedy och Claire Redfield.

Next up: ...

//D

Vi ber att få gratulera!

Lillsvågern lyckades igår sätta full pott i uppkörningen och har därmed tagit sitt eftertraktade körkort!

Denna dag till ära går gratulationerna vidare till Mr O som fyller år! Grattis! Är det fortfarande 21 som gäller?

//D

3års-jubileum! Happy Wii-day!

Så här i juletider finns bara ett fåtal saker som ger lika mycket julkänsla som en riktig speljul. Idag för exakt 3 år sedan var dagen jag stod utanför OnOff i Linköping och gjorde mitt för att se till att det blev en riktig sådan jul! Ungefär mitt i natten var det många timmar kvar tills klockan blev 10.00 och affären öppnade, men vi som stod där och köade hade så trevligt så, kyla och mörker till trots. Vi var ju i alla fall bland de tio första i kön, vilket ca 9.50 visade sig räcka till äran att så här på premiärdagen få inköpa ett eftertraktat exemplar av de på marknaden mycket få Wii-konsolerna...

Have a happy Wii-day! //D

Greetings from Ramlösa

Hur spenderas en lördag bättre än hos sina föräldrar i Ramlösa, mitt i julgodisbaksståhej? Tja, det skulle möjligtvis vara ute i samma föräldrars carport, bytandes från 4 sommardäck till... 3 vinterdäck. En efter servicen trasig låsbult låg en liten aning i vägen för bortplockandet av höger framdäck och därav enbart 75-procentigt resultat. DOH!

Hur som helst har vi sedan dess hunnit fixa både mozartkulor, chokladdoppade skumtomtar, knäck, winernogat (jo, det stavas så i hemmets egenskrivna recept...) samt en blandning av cornflakes, kokos, choklad och marshmallows. Luktar lite speciellt med smakar sannolikt inte helt fel... kanske. Familjens jultraditionsfana hålls i fortsatt vanlig ordning högt!

För övrigt har jag äntligen kommit över receptet till barndomens godaste nostalgikaka: skumrutan! Minns inte om det var med BSC eller med någon annan jag diskuterade saken häromveckan, men nu finns iaf möjligheten att det blir skumrutor på dagordningen någon gång framöver!

//D

Zoologiska upptäckter och annat

Som vilken annan himla dag som helst har denna fredag bestått av två delar TV-spelande, en halv del fika, en del naturpromenad och en del väggmålning. Väggmålningen handlade varken om fresker eller vitmålning, utan om detaljmålning av små remsor avsaknad av färg på väggen i sovrummet. Väggfärgen där är enligt uppgift någon typ av sandfärg, fast jag alltid tyckt den varit grå. Hur som helst så fick jag låna lite överbliven grå respektive vit färg från broderns väggfärgsförråd. Av detta blandade jag till en färg som iaf ur mättnads- och ljushetssynpunkt stämde ganska bra överens med väggen, men nyansen var inte riktigt 100. Jag fick leta mig igenom fruns scrap-akrylfärgburkar för att hitta en burk med gult innehåll, vilket jag i mycet liten mängd blandade i grå/vitblandningen - och fick efter lite mixtrande även nyansen till att stämma hyfsat överens med väggen. Hur de färglösa remsorna på väggen uppstod får jag be att återkomma om, men det har med lagning av ett hål i plastgolvmattan att göra och det får undertecknad att framstå som något ohändig... vilket ju inte är sant! ;P
Whatever! Innan jag gav mig på väggbehandlingen och efter att ha spelat slut på Tomb Raider begav jag mig ut på en promenad i riktning mot och igenom galgbacksskogen. Det första jag möter på slingan där är en springande dam iförd varselväst. Hon springer vidare och jag tänker inte så mycket mer på det. Däremot tar jag själv några springsteg för att bli av med en backe snabbast möjligt. Precis just då, i övre änden av backen, dyker damen i varselväst plötsligt upp igen, som från ingenstans, rätt ut från skogen och vi springer nästan ihop. Hon har väl antagligen utfört väl valda naturbehov tänker jag. Jaja, hon repar sig och springer raskt vidare.
En stund senare ser jag en liten stig som går rätt ut i skogen, och jag tänker att det vore väl lite trevligt och ta en annan väg än jag brukar. Därav valet att rikta stegen rätt ut i bushen. Efter kanske 300 meter blir jag abrupt avskuren av en sunkig sankmark, utan uppenbar väg runt.
Jaha, då blir det väl bara till att gå tillbaka till slingan igen då... Bäst jag står där och väljer väg känner jag mig lite iakttagen. Jag vrider jag blicken åt vänster och får en skymt av en typ triangulär orange/röd/vit detalj i ICA-kassestorlek som skymtar bakom en stor jordhög. Det är inte en orienteringskontroll, för den ser typ luden ut. Det ser ut som den har två spetsar som sticker upp och det ser banne mig ut som om den himla saken stirrar på mig. Mitt ute i skogen står man där helt ensam med något som står och glor på en! Creepy! Jag stirrar tillbaka i ett par minuter och detaljen är blickstilla. Jag inser att jag inte kan stå här och glo hela dan, så jag tar några steg i riktning mot saken, med viftande armar. Plötsligt rycker det till i saken och jag inser att jag gissade rätt. Det var banne mig en räv! Det var första gången någonsin som jag sett en livs levande rödräv i det vilda! Och stor var den också, iaf i förhållande till hur stora jag fått för mig att rävar är. Så nu kan jag lägga det till meritlistan också! Kanske förbättrar mina jobbchanser?? ;P Det som gjorde mig lite besvärad var mitt val en halvtimme tidigare att inte ta med mig kameran ut idag. DAMNIT!

För övrigt sprang jag på en gammal bekant när jag snabbt och smidigt åter hoppade ut på grusvägen efter rävmötet; Damen i varselväst! Sannolikt lika förvånad som överrumplad över att en vilt främmande man plötsligt ramlar ut från skogen... och samme man som tidigare, till råga på allt!

//D

Underworld till ända

Det visade sig inte vara någon lång upplevelse att spela Tomb Raider: Underworld. Mellan 15 och 20 timmar skulle jag gissa, och spelets utmaningar lyste med sin frånvaro.

Jag har kommit underfund med att Wii-versionen av spelet inte bara bantats på antalet fiender. Vissa typer av fiender är totalt utrotade och flertalet som bara står och glor skulle egentligen ha rört på sig. Man skulle i praktiken kunna spela hela spelet utan att över huvudtaget använda vapen, trots att Wii-versionen exklusivt bjuder på oändlig ammunition. (Framför allt är detta lite synd på spelets ultimata vapen, Tors hammare Mjölner, vilken är ett riktigt ballt tillhygge men som i stort sett saknar användningsområde...) I andra versioner av spelet återfår man inte sin health automatiskt, som man får här, utan man måste hitta health-packs. De skatter respektive reliker man ska kunna hitta har minskats till ungefär en fjärdedel respektive inga. Relikerna i de andra versionerna ger Lara auto-health, men eftersom det kommer som standard till Wii behövs ju inte denna utmaning heller... DOH!

För övrigt höll jag under min sista speltimme på att gå åt av hetskt vansinne över den ohemult, fruktansvärt dåliga kontrollen man som spelare förärats för att styra Lara Croft dit hon ska. Detta i kombination med buggarna i spelet (som mer ofta än sällan får Lara att ramla ner för stup eller hoppa käpprätt åt skogen) och spelhistoriens sämst programmerade kamera utgjorde utan tvekan spelets största utmaning. Kanske är det avsiktligt gjort, med tanke på att programmerarna plockat bort så gott som alla andra utmaningar??

Jag kan inte för mitt liv begripa varför man gjort dessa modifikationer av Wii-versionen, men jag kan iaf. så här med facit i hand rekommendera alla som eventuellt tänkt spela detta spel att göra det på vilken plattform som helst utom på Wii. Jag menar, den största behållningen för min del blev förutom (det emellanåt töntigt uppenbara) hinderbanekonceptet, de vackra spelvärldarna. Men som bekant är: Wii:n gör inte heller dessa rättvisa, med enbart godkänd Wii-grafik.

För övrigt finns det inte heller någon slutboss (eller bossar alls) i spelet. Säger inte det allt?

Nästa spel på standbylistan heter Resident Evil: Umbrella Chronicles.

//D

Upphittat!

Nu har jag en fråga som jag i första hand riktar till Björn:
Är det din bruna fleecetröja av märket Everest i storlek XXL som råkat hänga sig på en galge i vår hall? (Ni andra kan ju också ta er en funderare, men anledningen till att jag först och främst frågar Björn är att vi blivit uppmanade till just detta av densamme, då densamme emellanåt behagat glömma saker och ting i just vår hall och därmed önskar frågan redan i ett initialt skede när nya objekt dyker upp på lost'n'found-avdelningen.)
Om någon känner sig som lämplig ägare får denne gärna kommentera eller höra av sig på annat tillämpligt sätt, annars får Stefan köpa den för 11.50:- och ha den på sig när han är ute och sköter om kossan han ropade in i våras!

//D

Julstämning och första snön

Jag konstaterade helt nyligen att ett fåtal scouter på begränsad yta är betydligt lugnare och trevligare än många scouter på samma yta. (Jag har sedan mycket länge misstänkt teorin med samma innebörd för att vara alldeles sann, men inte fått möjlighet att testa den i praktiken.) Igår kväll hade vi julpyssel på scoutschemat, och då vi kvällen till ära bara var två ledare hoppades vi lite grann att det inte skulle dyka upp mer än ett hanterbart antal scouter. Och tur hade vi, sex små galningar av femton möjliga, och inte så värst besvärliga heller! Ackompanjerade av Carolas Jul i Betlehem och Steven Curtis Chapmans The music of Christmas på medhavd cd-spelare pysslades det julkort och gjordes julgodis. Jag tror personligen att julmusiken hade någon typ av lugnande effekt på stämningen, för detta var utan tvekan den behagligaste tisdagkvällen den här scoutterminen.Terminens roligaste scoutreplik inföll även under kvällen; Tre av scouterna håller till bland julgodisingredienserna i köket, en av dem upphällandes choklad/cornflakes/kokos-röra i bullformar. Något oftare än enbart otursbaserat spills det lite av röran, vilken genast äts upp av närmsta scout. En av våra kära små scouter uttrycker strax sin önskan, i följande mening:

"Nästa spillning vill jag äta!" ...till på köpet är röran alltså brun...

Vidare jul/vinterkänsla blev det när vi vaknade imorse och tittade ut på takfrosten som skymtade bakom julstjärnan i fönstret, ute i den nollgradiga kylan. Efter att ha ätit frukost, spelat vidare ett par timmar till i Tomb Raider samt förtärt en grymmans köttbullelunch begav jag mig ut en runda för att känna av vinterkylan. Förutom ett grannt frostlandskap fick jag mig en promenad i solsken och, framförallt, i säsongens första snöfall, mig veteligen! Nice indeed!

//D

Rörmokarvikarierande arkeologi

Så här knappt halvvägs till jul, från den 20:e november räknat, har det hittills visat sig gå ganska bra att skjuta på New Super Mario Bros Wii-jungfrufärden. Det har inget att göra med något så befängt som att det plötsligt inte skulle vara ett kalasbra spel eller att jag av någon onormal anledning skulle vara ointresserad. Anledningen är helt enkelt den att jag istället för att ha bytt in Tomb Raider: Underworld fortsatt att spela spelet.

Efter att för ett par månader sen spelat mig ett par timmar in i spelet tyckte jag att den usla kameran i kombination med en emellanåt tämligen hopplöst svårmanövrerad Lara Croft gjorde spelet ganska okul att spela. Därför gjorde jag valet att försöka byta in spelet som ett av två mot ett exemplar av det nya rörmokarliret, men utan någon framgång då spelet dels inte var PEGI-märkt, dels var ett av fyra Wiispel som helt enkelt inte byts in. Och när mitt inbyte inte gick igenom Gamestop-tullen kunde jag ju lika gärna spela vidare... nu när jag ändå äger spelet.

Hittills har jag tagit ms. Lara genom sin egen herrgård, medelhavsbotten, ett hindutempel i Thailand och någon typ av mayatempel i Mexiko för att sedermera nå någonting motsvarande en pittoresk skärgårdsö utanför Antarktis kust, allt i jakten på artefakter från den nordiska mytologin. Tors Mjölner och dylikt, ni vet...

Hittills har jag en viss uppfattning av spelet, med föga förväntningar om att denna kommer ändras. Det handlar i stort sett om ett akrobatiskt pusselspel med sporadiska actioninslag. Det man gör 90% av tiden är att hoppa runt bland väggar, utskjutande stenar, avsatser, balansbommar och dylikt, utplacerade på lämpliga ställen. Faktum är att ens hinderbaneliknande väg är så pass linjärt utstakad att det blir på gränsen till fånigt. Förutom att spelet faktiskt inte är ett rälsbundet spel så går det i princip på räls. Sällan några större utmaningar i att hitta rätt.

Fiendefloran utgörs så här långt in av ett fåtal exotiska, av någon outgrundlig anledning ganska arga, djur. Typ tigrar och någon slags överviktiga ödlar. Den som tar sig några timmar in får dessutom äran att skjuta fientliga arkeologer/hobbysoldater med panamahatt och avsaknad av högskolepoäng i skytte. LOL! I stort sett har jag hittills inte stött på något som är mer ondskefullt än sura surikater, med firepower därefter. Med andra ord inga fiender man dör av, framförallt med tanke på att ens stamina återhämtas efter några få sekunder, oavsett om man skadats av grönt snigelslem eller blyhagel. Ett möjligt undantag som ger lite utmaning är kombinationen av att man har ett begränsat antal handgranater att tillgå för varje bana och att det på sina håll kan förekomma blå, elakt självlysande vargkadaver som bara kan dräpas med just granater. Men lugn, bara lugn, använd bara en granat per fuling, och du har genast ditt på det torra igen...

För att ge någon form av samlat betyg till spelet: Minuskontots fruktansvärda kameraföring, dassiga kontroll samt alldeles för få och totalkorkade fiender gör inte spelet särskilt attraktivt, men pluskontots ganska trevliga spelmiljöer, godkända wii-grafik och fullkomliga casualplayer-vänlighet gör dock att spelet kan spelas igenom en gång, med viss behållning av äventyrskänsla a'la Indiana Jones och en halvskum story som flätar ihop olika mytologier och religioner (dock utan att kräva ett uns av tankekraft från spelaren). Med andra ord ett spel för dig som inte kräver mycket mer än lite knapptrycksakrobatik och exotiska spelmiljöer för att bli nöjd.

Passar t.ex. bra som uppvärmning inför ett riktigt genuint plattformslir, men knappast som milstolpe! Tilläggas ska dock att den versionen jag spelar är Wii-versionen, och enligt säkra källor är, förutom grafiken, både mängden fiender och spelets AI rejält nedbantade i denna portning. Och det märks! Ska ni spela spelet, gör det inte på Wii, för allt i hela världen!

//D

There and back again

Vikarie-Dimitri och Målar-Kent gör ännu en heroisk insats och genast är ett helt och fint fönster på plats. Kanon!

//D

Fönster på vift

Nu har Vikarie-Dimitri och Målar-Kent varit här för att påbörja arbetet med att åtgärda vårt spontanspruckna sovrumsfönster. En liten detalj jag missade igår var att de inte hade för avsikt att plocka ner glasresterna från ramen för att sdan sätta in en ny ruta. De traskade min själ iväg med hela det attans fönstret! Således är det nu ganska kallt i sovrummet, och jag hoppas att regnet håller sig borta ett par timmar framöver.

//D

late night shopping...

...för att skapa och testa bubbelpenslar...

//D

Måndag igen...

...och inget jobb vad jag vet, men väl ännu en avklarad helg. Julstädningen blev klar i de grisigaste områdena, dvs bakom spisen och badkaret, resten av rummen fick klara sig med en ordentlig normalstädning. Det gick lite tid till att bli av med fönstren, och när de väl var putsade och tillfixade så var där inte mycket ork eller lust över till resten av boningen. Och till uttrycket "bli av med fönstren" vill jag förresten poängtera att jag syftar på fönsterputsning, inte bokstavligt talat att bli av med dem. Detta kan inte understrykas nog, för jag har nämligen lyckats att just bli av med ett av mina stackars fönster. Sovrummets ljusinsläpp ser numera ut som en polisavspärrning med sprucket glas och silvertejp, beroende på att ytterglasrutemöget rent spontant fick för sig att krackelera lite bara för att jag hade elakheten att öppna upp rutan med den oskyldiga avsikten fönsterputsning. Och vad får man för det?? Glassplitter i sängen! Jättekul! Det hela försinkade min städplan och lördagskväll med någon timme, men nu har iaf vaktmästarvikarie Dimitri från Manpower varit här och tejpat och meddelat att de kommer imorgon klockan 7.30 för att plocka ner glasresterna och senare under dagen peta in en alldeles sprillans ruta.

Förutom det uppsluppna glassprickeriet bjöd helgen på högtidligt adventsfirande. Klockan 8.30 i går morse påbörjades Första Advent med att delar av vår eminenta kör intog några avdelningar på ålderdomshemmet Högalid med skönsång och julens så smått annalkande budskap. På det hela taget ganska intressant, framförallt med tanke på att det var första gången någonsin jag befunnit mig på någon typ av vårdinrättning, iförd kostym. Förglömmas ska inte heller den något suspekta julkrubban som anordnats i Högalids entréhall. Här hittar man förutom obligatoriska jesusbarn och vise män även... krokodiler och intilliggande, till synes rivna backelit-får?? Men men, efter att vår körledares make (tillika min gamla orkesterledare) smugit runt bland stället inventarier och hittat undangömda psalmböcker blev det i alla fall lite adventsstämning i avdelningskorridorerna, vilket sedan kompletterades med kaffe och frallor med sedvanligt pålägg. En kvart försenade traskade vi sedan vidare mot Hässleholms Kyrka för att repetera inför dagens fortsatta exerciser. En fullsatt kyrka, utantillpsalmer, många mycket höga tenortoner i Otto Olssons Advent samt en lussekatt senare kunde vi, nöjda med dagens dittills avklarade välgärningar, bege oss hemåt igen för en stunds återhämtning innan nästa programpunkt tog vid.

Klockan 14.30 stod vi beredda nere i SMU-gården i Missionskyrkan för att ta emot en anstormning av kaffegäster mitt i Hässleholms julskyltningshysteri. Det handlar alltså om en många år gammal tradition (f.ö. den trevligaste och bäst fungerande traditionen i denna kyrka) att sälja kaffe med lämpliga tillbehör, till förmån för församlingens och SMU:s verksamhet. För min och flertalet bekantas del har denna tillställning blivit synonym med helgen ifråga. Det blir helt enkelt inte riktigt advent utan att man står där och häller upp kaffe tills man aldrig vill se en kaffeböna till i livet! Andra i min familj har mer som tradition att skära upp tårtbitar och lägga upp dem på assietter, eller för den delen på handen som håller i assietten. Men trevligt är det, trots att jag själv aldrig förmått mig vara särskilt sugen på något annat än ett glas saft efter att ha stått i kaffeångorna ett par timmar.

//D

Hittills har vi umgåtts i två dagar...

...jag och flaskan med gulvitt innehåll. Köket och toan är i princip klara. Strax väntar vardagsrum, sovrum, hall och arbetsrum på Jif Cream och julstädningsmarodören!

//D

Korvgubben för 15:- ?!

Shit, vilket kap! En egen korvgubbe! Om han kan dammsuga och tvätta så är det ett givet köp!

Damnit!

Efter helgens äventyr

Ännu en helg med påföljande veckostart har passerat. Jag tycks ha varit upptagen, för det visar sig när jag går in på min egen blogg att ingen har skrivit någonting. Så trist, tänkte jag och tänkte sedan att det ju måste varit en olidligen ännu tristare helg för er stackars läsare som surfat in och till er fasa upptäckt precis inget nytt. Tyvärr.

Men vad har då kunnat inträffa som gjort att uppdatering sedan senast visat sig utebli? Tja, mitt närminne är på verkstad, så det blir till att kolla i backspegeln och se vad som står antecknat där.

Jag har... beställt tågbiljetter till Svärbror, färdigställt vinterns församlingsblad, photoshoppat, ätit tacos (igen), planerat önskesångsgudstjänst och genomfört densamma, bankat Bowser i Super Mario World på SNES, kört släp till IKEA tillsammans med mina bekanta med Kolonilott på Stattena för att hämta deras soffa, fixat ihop soffan ifråga samt ett sideboard... samt inte hunnit med att julstäda. På ett ungefär. Det var helgen.

Sedan dess har min värld mest bestått av måleriarbete (a g a i n !) hemma hos svärföräldrarna, mestadels tillsammans med Lillsvågern. (Ni vet, han på www.gamethumb.se) De vita väggarna på ovanvåningen ska bli ännu vitare, och med hjälp av Rymdkakor och Best of Nintendo har det hela gått som en hysterisk dans på lövhala räls... fast nu är färgen slut, så vi avvaktar väl tills nya order inkommer? (Tror jag.)

Idag var för övrigt dagen då jag skickade iväg det tidsslukande församlingsbladet till tryckeriet. För att göra det behövde jag använda min webmail, men för att få använda nätet hemma hos Svärisarna tvingade Lillsvågern mig att titta på deras senaste avsnitt (#2) av GamethumbTV, dvs deras serie med egenhändigt inspelade tvspelsintervjuer. Med sig själva.

Anledningen var att de utlyste en tävling i detta avsnitt, vilken handlar om att tillverka en speltumme. I digitalt format alltså, en analog har jag haft sedan barnsben. En bild, video eller liknande handlar det alltså om. De tyckte sig ha lite för få deltagare i tävlingen där man kan vinna en DVD-film med Al Pacino (om jag inte minns fel, vilket har hänt...). Så om ni inte har något bättre för er kan ni ju alltid titta HÄR för att se deras lite lätt intressanta sätt att dela med sig av sina ovärderliga spelkunskaper de sitter inne med... och delta i tävlingen där alla tummar är välkomna tummar!

//D

Gamestop, 1000 hours

Dagen inleddes med ett plikttroget jobbintervjubesök. Så långt inte alldeles upphetsande, snarare nervöst. Hur som helst ska jag nu komma till dagens huvudattraktion. Klockan 9.30 kom jag ut från intervjusessionen. Själv hade jag hoppats på at den skulle hålla på sådär 25 minuter längre än vad den gjorde, eftersom jag nu insåg att jag hade en knapp halvtimme att slå ihjäl innan affärerna, och framförallt en affär, öppnade. Jag fick helt enkelt gå hem och lägga min väska med jobbattiraljer och sedan gå en liten omväg om Stattena för att få tiden att gå. Men hur jag gick så tycktes tiden stå still, klockan blev inte 10.00. Jag fick gå ännu en liten omväg, och snart traskade jag förbi Kyrkskolan och Hässleholms Kyrka. Själv tyckte jag att mitt drag var smart, eftersom jag fick några minuter att gå (en av dem i väntan på en CocaCola-lastbil som skulle passera en yta utan övergångsställe på Kristianstadvägen...) samtidigt som jag hade kurs mot centrum och sagda affär.

Klockan är nu 09.58 och det ser mörkt ut när jag närmar mig Gallerian via tvärgränden mellan Vallgatan och Östergatan. Har de inte öppnat? Jag smyger förbi rörelsedetektorn vid Gallerians entré och...dörren dröjer, men öppnar sig till slut sakta. Jag traskar in. Mobilklockan visar 09.59 och jag rundar hörnet vid väskaffären vars personal precis i ögonblicket ställer ner en attans reklamskylt framför fötterna på mig och tvingar mig att ta omvägen runt skylten. Attans elakt, men jag skyndar koncentrerat vidare, passerar kaféet och står kl 10.00 framför den svartröda skylten som med parollen "Power to the players"(tm) talar om att jag just kommit till stans spelbutik, Gamestop.

Rakryggad kliver jag fram bland den lilla butikens speldignande varuhyllor och ställer mig framför disken, drar till med ett käckt *tjena!* och halar med ett nintendofånigt leende upp mitt förbokningskvitto. Killen på andra sidan disken (som enligt kvittot heter Rasmus) drar i sin tur till med ett glatt *Maa-aaario!*. (Ni spelnördar där ute hör inom er med vilken betoning han säger det, eller hur??) "Ja då är det bara för dig att gå hem och hoppa lite nu då!" hälsar Rasmus och jag svarar med ett glatt "Jamen!". Klockan 10.03 står jag där med mitt nyinförskaffade exemplar av New Super Mario Bros Wii.

Under samma minut dyker självklart Spelsvågern (förlåt, LILLsvågern) med kompis (båda tillika skribenter på Gamethumb.se)upp på andra sidan butikens mitthylla med spel, för att hämta ut sitt exemplar av samma spel. Inte på något sätt förvånande, dock tyckte jag att han var lite sen. Inte för att vi bestämt releaseträff eller något sånt, men jag räknade allt med att han skulle hänga på låset. Nu kom han inte förrän 3 minuter efter att de öppnat. Men det är klart, det kan ju tyckas vara tillräckligt nördigt ändå. Vi var iaf garanterat stans 2 första fysisk-butik-kunder att lägga nävarna på mästerverket! At any rate, quite a big deal...! Min stora utmaning nu blir dock att se om jag kan vänta med att spela till jul, då en första spelomgång skulle göra själva julhelgen oslagbar, med all julstädning, idéella uppdrag och andra nödvändiga måsten långt bakom sig! (Det gick ju bra när jag införskaffade Wii:n och väntade med att spela Zelda - Twilight Princess tills jag hunnit skaffa platt-TV och dessutom invänta spelhögtiden Winter-een-mas!) Den som överlever får se...

Quite a day!

"De säger att jag är beroende av spel!

Jag frågar oförstående, Är det fel?"

/Rymdkakor

//D

Ny frågestund

Utanför ännu en potentiell arbetsgivare som jag var på intervju hos för en dryg timme sedan ser det ut ungefär såhär ---->

(Kanske inte fullt så mycket blomning i buskagen just idag)

//D

Höststorm

Igår kväll drabbades åtminstone norra Skåne av en liten övergående höststorm. Vi var på besök ute i Röinge och på just den sidan av vägen vi befann oss tillhör elnätet det tramsigt lilla elbolaget Brittedals Energi i Hästveda. Hos oss och de närmsta grannarna blev det nattsvart när vindarna tog i, medan andra sidan gatan var lysande oberörd. Jag undrar vad det är Brittedal, mer känt som Blinkedal, menar med "Brittedals personal utför ständigt förebyggande åtgärder för att säkra ledningsnätet." Det tycks iaf. inte handla om åtgärder som säkrar nätet när det börjar blåsa lite mer än normalt. :P

Imorse skulle min fru ta sig till Kristianstad med tåget, och hon gick som hon brukar ner till stationen för att ta tåget 7.20. På avstånd kunde hon enligt uppgift se MASSVIS med folk som väntade på tågskjuts, trots att tåget tydligen skulle ankomma om bara 2 minuter och inte alls var särskilt försenat. Sen såg hon dock på spårskylten att tåget som ankom 7.20 i själva verket var 6.20-tåget... Ibland ska man ha tur, mitt i stormkänsliga Sydsverige!

//D

En solig novembertisdag i bilder

//D

Önskelistan uppdaterad

I lördags hade jag äran att ha inte mindre än tre långväga bekanta hemma. (Långväga och långväga, förresten... Eslöv ligger inte så långt bort, kom jag på sen.) Två av dem besökte jag land annat en FULbokad restaurang i stan samt åkte till Kristianstad med, för att uppleva en sedvanlig Teknikrunda på Elgiganten, OnOff och Siba. (Den tredje underhölls av min fru, även detta i Kristianstad) I var och en av affärerna hade vi turen att springa på Massagestolar från OBH Nordica. Vilken upptäckt. Jag gick rent upplyft därifrån och kände mig direkt avslappnad i ryggen, något jag inte upplevt på länge. Jag och Svärbroren umgicks till vår tredje resekamrats förtret ganska länge och intensivt med dessa stolar. På OnOff var vi dock först tvungna att lösa mysteriet med den urdragna sladden bakom pelaren. Vår Karlkronit till BMW-buret resestöd passade dock på att gå på toa i denna affär, så just där kom vi ändå ganska lindrigt undan, rent tidsmässigt.

Som vanligt blev det ingenting köpt. (förutom för Svärbroren som i vanlig ordning givetvis passade på att inhandla något halvdant EA-trams till sin Xbox ( ;P ) samt en film på DVD, med allra högsta sannolikhet något på temat krig...) Önskelistan är dock uppdaterad med lämplig länk till OBH Nordicas massagesortiment! :D

//D

Stiftshögtid a 'la Haydn & Mendelsohn

Igår tog vi oss tillsammans med hela högen med kyrkokörfolk ner till kunskapens högborg Lund. Detta med avsikt att närvara med skönsång vid Lunds stifts stifthögtid i Domkyrkan.

Jag och min fru var lite tagna efter lördagens vaccinationsäventyr och var därmed en aning trötta och hade begränsad huvudvärk. Vi hade dock inte dragit på oss något till saken hörande feber av vikt, så dagen var ändå helt okej ur svininfluensesynpunkt och tillställningen i Lunds Domkyrka helt OK så när som på det högst obekväma i att stå i körsångargivakt på en stentrappa i två timmar. Ryggstackar'n ville inte riktigt samma sak som dirigentens taktfasta viftande.

Körsången ifråga blev godkänt utförd, bortsett från ett verk. Insikten kom helt plötsligt till mig, som ett bombnedslag, att jag under övningarna av detta verk mest suttit och lyssnat in mina tenorpolare och hängt på. Nu stod jag allra längst bak i en jättekör i en jättekyrka och hörde bokstavligt talat ingenting av vad de andra sjöng. Således blev det ingen medhörning och koncentrationen tvingades upp till max för åstadkommandet av ett i alla fall hjälpligt försök till tenorstämma från mitt och mina uppenbarligen lika förlorade granntenorer på bakersta raden.

Till dagens tilldragelse i Domkyrkan väntades uppenbarligen mycket folk och därför hänvisades man från ordinarie toaletter ut till bajamajor på Krafftstorg. Eftersom tilldragelsen också fordrade kostym följde således strax mitt livs första Bajamajebesök iförd just kostym. Mycket speciellt! Vanligtvis är utstyrseln lite mer scoutlägerassocierad när bajamajor kommer på tal.

Något annat minnesvärt var några av de för oss okända damerna från andra körer i Skåne. Ett par av dem tjatade och gnällde så mycket på att de inte hörde vad dirigenten sa, sannolikt mest beroende på just deras eget tjat. Något de närmast belägna andra körsångarna kan intyga. Min fru var en av de drabbade kring sagda damer, eller ska vi säga tanter?

Vidare har jag träffat skäggiga damen. Den riktiga alltså!! Jag skojar inte när jag säger att hon lirar i samma skäggliga som vilken italiensk rörmokare som helst! Riktigt läskigt! På plats fanns även en riktig mikrofon! Frillan var ett perfekt klotrunt, stabilt fluff, utan några som helst uppenbara avvikelser i klotmönstret!

I övrigt en alldeles vanlig söndagkväll...

//D

Är du snygg...

...så är Infinity i Hässleholm inget för dig!

Inte nödvändigt att du HAR ett lagligt körkort, men...

Har idag återigen tittat runt lite i utbudet av tillgängliga jobb. Eftersom det inte finns några vettiga jobb att söka får man ibland söka runt även efter de något mindre glamorösa knegen. Som exempel hittade jag idag följande extraknäck:

Academic Work söker för kunds räkning B chaufförer.

VI SÖKER DIG SOM

Vi söker dig som är/har

• Haft B-körkort

• Har gott lokalsinne

• Gillar att köra bil

• Behärskar en handdator

Så vad säger ni? Tror ni jag kan få ett fjuttigt jobb hos ett (i vanlig ordning på AW) anonymt åkeri, som en B chaufför, med kravet på mig att ha haft B-körkort?? Funderade just på om det är för dyrt att betala chaufförer med laglig rätt att köra bil? (Är det dessutom det som gör den eftersökta personen just lite B?)

//D

Ni har väl inte missat...

...att Rymdkakor nu äntligen släppt samtliga sina hits i mp3-format på sin hemsida!? Leta er snarast dit och frossa på, gott folk! :D:D:D

(Egentligen skulle jag skrivit ett inlägg om hur %&!#¤%!&# hopplösa gubbarna på Göinge Bil är på kundservice gentemot kunder de tycks anse att de inte "behöver". Återigen gör däcksnubbarna ett ingrepp utan att överhuvudtaget fråga, vilket gör notan dubbelt så dyr...och det kvittar hur mycket man klagar. Men ett sånt inlägg skulle ju inte göra någon människa glad :(:(:( )

//D

Odödlig klassiker...

...som dock inte kom med i ComHems reklam med parodierade youtubeklipp. God knows why!?

//D

Melodifestivalen hottas upp!

Måns Zelmerlöw och Chistine Meltzer kan man kanske härleda till typen som passar in i SVT:s ramar för Melodifestivalprogramledare och obligatoriska komiker, men år 2010 ligger den lite ballare överraskning i sidekicken från Universal Soldier - Dolph Lundgren!

Kommer Van Damme att springa runt i värdstäderna och ställa dumma frågor också, tror ni? :D

//D

Aha-upplevelserna duggar tätt

Hittills idag har jag läst mig till inte mindre än tre spännande saker.

Rubrik på Norra Skånes hemsida: "Misshandlad 19-åring mår sämre" - Nähä? Sämre än en som inte blivit misshandlad alltså?

I infobrev från CSN, angående kod för att logga in på Mina Sidor: "Har du tappat bort din personliga kod kan du enkelt beställa en ny i Mina Sidor." - Och för att logga in för att beställa en ny kod så använder jag..?

I Länsförsäkringars villkor för olycksfallsförsäkring: "Med sjukdom avses inte kortvuxenhet." - Skönt att veta, eller hur!

//D

Racerhelg

...kanske inte race som i BTCC, men i ungefär samma hastighet och intensitet. Det hela inleds med en att en Fiat Doblo fullastad med Kalmariter kommer och parkerar på Fisktorget. Kalmariterna ifråga består att min syster med familj. Två av familjemedlemmarna från Doblon är under 6 år gamla och därmed fulla av energi. Det allmänna tempot härhemma ökas därmed en rejäl dos, inte minst när det efter smågrabbarnas månadslånga väntan äntligen är dags för en omgång Wiispelande. På schemat står bland annat Rymdspelet, Springspelet, Simspelet, Bilspelet, Golfspelet och Bowlingspelet. Dagordningen är alltså fullklottrad då det samtidigt pågår vidare målningsprojekt borta på broderns nya adress, tillsammans med de wiispelande brödernas pappa och den på den nya adressen boende brodern ifråga. Efter ett antal målade hallväggar och -tak hann vi fram till nästa hastigt avlöpande punkt på dagordningen, nämligen scouthajk. Hamburgerstekning, salladshackning, lövkrattning, lövhögshoppning, eldning, utomhusövernattning och både störtsköna och lite besvärligare scouter utgör hajkens huvudelement, och efter ett kanppt hajkdygn är vi snart på hemmaplan igen, för att en halvtimme senare ta emot även mina föräldrar för ett lunchbesök. Detta följs snart upp av ännu en tripp mot den för brodern och dennes fru, tillika min svägerska, nya adressen för en helfamiljssammanstrålning för några timmar, bland annat bestående av 3-års-födelsedags-firande för en av de nyligen wiispelande bröderna. Några timmar bestod så här dags av fika, presentöppning, leksakslek, bokupplockning, CD-sortering, tacomiddag, diskning och babybärande. Snart blev det dock dags för alla att bege sig hemåt igen, och kväll blev snart natt med tillhörande nattsömn. Snark. Zzzzz. En god morgon med frukost följdes senare av förmiddag med ankmatning då vårt förråd av mycket gamla kex vuxit sig så pass stort att vi skulle kunna ha just ankmatning i Hembygdsparken som daglig sysselsättning. Lunch följde sen, och därpå avsked till familjen Kalmariter från Doblon vilka styrde kosan mot några andra bekanta i bygden.

Puh... Nu tittar vi på TV och äter skumtomtar och ska snart sova. Godnatt!

Senhösten fr.o.m. 091120 uppbokad!

Ca klockan 14.30 i eftermiddags hade jag den äran att ta ett par av mina avdankade gamla Wii-titlar och bege mig mot stadens enda renodlade spelbutik, Gamestop, i syftet att boka mig ett exemplar av New Super Mario Bros Wii. Det är i mina ögon inte många typer av nöjen som slår känslan av införskaffandet av ett rykande färskt förstapartsutvecklat nintendospel.

Efter att ha begrundat ett antal ingameklipp, trailers och E3-visningar på nätet och sett spelvärlden, hört musiken och intagit alla de härligt nostalgifyllda tut-och-bling-ljudeffekterna var det som att åka expresslift tillbaka till barndomen med NES och SNES! För allt i hela världen, det är ju Mario! Det fanns i min lilla värld just nu ingetsom helst skäl att avstå detta spel. Nu var det läge att unna sig en nöjes- och nostalgitripp som får de fånleende smilbanden att närma sig glasögonbågarna.

Jag vill lova att det var en härlig känsla att trava hem med ett kvitto med bokningsnummer och angivet releasedatum på. Det var länge sedan sist. (Ett av få liknande tillfällen med högre rang var wii-införskaffandets köar-natt/morgon 2006-12-08 utanför OnOff i Linköping. Tänk er att vara en av tio (ett par timmar senare uppåt ett 40-tal) tvspels-toknördar med en varsin klaffstol och termos i en extatisk bubbla av tvspelslycka på en asfaltsparkering, utanför en butik som beräknas öppna först efter 5 timmars tvspelssnack! Vilket rus, när man efter lång och spänd väntan inser att man som nr 8 av 10 faktiskt lyckas ro en skinande vit maskin med tillhörande remote och ett exemplar av The legend of Zelda i hamn!)

Premiärdagssatsningar rekommenderas starkt till alla er speltokar därute! :D:D

//D

Plagiat och vuxenlego

Alldeles nyligen åkte min fru iväg i riktning mot sin kära lärarhögskola. Idag hade hon ingen obligatorisk träff av vikt, så hon hade inte tänkt åka alls, MEN hon behövde trots allt åka pga att högskolan ifråga samlar på fossiler. Nu är det inte så att frun min har ett säreget intresse för förhistoriska djur, utan bara oturen att som lärare ha en dam som inte kan öppna bifogade filer i mail. Densamma tror dessutom att stor risk föreligger för att mail försvinner och därför får man tydligen inte maila vissa saker till folk, utan de ska överlämnas per hand. Av samma glasklara (?) anledning får meddelandet denna gång inte heller skrivas på dator, utan ska bestå av en handskriven lapp. Antagligen pga plagiatrisken.

Men vad är det då för meddelandelapp vi pratar om, tror ni. Eftersom säkerhetspådragen är så överdådiga kan man ju lätt tro att det rör sig om hemligstämplad dokument som berör rikets säkerhet eller liknande. Detta är dock inte riktigt sanningen. Det rör sig om en... vägbeskrivning! Från Lund till Kristianstad. En vägbeskrivning som en dagspendlare från Lund ska erhålla för att hitta till Kristianstad via järnväg. Detta är tydligen ett krav från Högskolan för att dessa externt inkallade människorna säkert ska hitta... >< D'OH! Hoppas bara de inte kommer på min frus handskrivna, helt fräckt plagierade vägbeskrivning som egentligen kommer från Eniro... Tänk om hon åtminstone hade kunnat maila den stackars lilla texten. Men det är väl sant som de säger, att det är svårt att lära gamla hundar sitta. Tänk då hur svårt det kan vara med fossila hundar!

För övrigt kan jag på intet sätt rekommendera att följa beskrivningar som medföljer möbler från Jysk Bäddlager. Igår hade jag äran att delta i monteringen av en sådan möbel, men då beskrivningen mest sannolikt författats på en dagcentral för förståndshandikappade i sydöstra Polen, tog det betydligt längre tid än beräknat...

- Skruvar och beslag har bytts ut mot nästan likadana som det ska vara
- Det behövda antalet av desamma har angetts med slumpgenerator
- De illustrerade motsvarigheterna till träskivorna har inte sällan blivit spegelvända
- Det polska alfabetet har bytt plats på bokstäverna F och V (här motsvarar de olika gångjärn)
- En majoritet av gångjärnen hamnar därför på fel plats

Möbeln blir säkert bra i färdigt skick, men kom ihåg att inga genvägar finns att hitta i instruktioner från Jysk! :D

//D

Kreativ måndagskväll

De två hjärnorna bakom sommarens photoshop-projekt har slagit till igen!
I brist på annan vettig sysselsättning återstår bara att skapa sin egen underhållning. Efter att ha kastat bort lekidén om att en person skulle rullas in i en matta för att sedan rulla ut sig själv under tidtagning, kom insikten till oss som en blixt från klar himmel! Vi insåg vi att vi hade en hiskelig massa böcker (huvudsaklig genre i sammanhanget visade sig bli fantasy med viss färgning av deckare), galet kreativ fantasi och ett antal nyinköpta clementiner till vårt förfogande. Samt två kameror med filmfunktion. No need to say more...

Soundtrack: [1] Mega Man II: Wood Man
Soundtrack: [2] World of Goo: The Red Carpet

//D

Jajemensan! Hemmamannen har gjort det igen!

Igår kväll meddelade min kära fru mig att när hon var på Kvantum för att hämta ut ett paket (ni vet ett sånt där från H&M, vilket öppnas och stängs för att sedan åka tillbaka med vändande postgång) råkade hon även köpa lite saker för att baka hemmagjorda dammsugare. Till exempel grön marsipan, arrak och kakor att smula ner i degen. (Kakan som köptes var Euroshoppers sockerkaka, vars enda funktion just är att smulas ner i just denna typ av deg, enligt min uppfattning. Den går inte att äta direkt. Promise!)

Hur som helst påbörjades bakprojektet under parollen "Det är jättelätt!" och min fru satte igång att fixa till degen. Efter att denna sedan stått i kylen en timme och Polisskolan 6 hunnit ta slut, visade det sig mindre "jättelätt" att kavla ut marsipanmöget till just den platthet som behövdes för att det hela skulle kunna monteras runt deg/smetkorven som vi vid detta laget hunnit rulla ut. Så här i efterhand kan jag rekommendera alla som vill prova på detta att använda smör/bakplåtspapper som underlag under marsipanen, då bänkskivor har en tendens till att inte släppa ifrån sig vad som en gång kavlats fast på densamma. Med pappret som botten gick det dock lättare och slutresultatet blev efter avslutande chokladdopp riktigt goda, färska dammsugare.

//D

Senaste körledarcitaten

Som bekant sjunger jag och min fru i stadens eminenta kyrkokör. Denna kör har en körledare som vid en första anblick kan verka en aning skrämmande. Lär man dock känna henne lite närmre inser man snart att så inte är fallet. Hon är snarare att beskriva som en högst godhjärtad och ständigt glad person, mycket trevlig på det hela taget. En annan kvalitet är hennes sätt att vara ohyggligt rättfram och ärlig samtidigt som hon helt ovetandes är oavsiktligt dråplig i många av sina uttalanden och framförda åsikter...

"Vi var nere i Lund och lyssnade på en konsertrepetition med kyrkokören där, för de sägs ju vara mycket duktiga. Men vad i hela friden? De sjöng rätt toner, men annars var det hemskt. Inte ens min man gillade det."

"Nämen oj, tenorerna! Det där var ju riktigt vackert, så brukar ni inte låta."

"Har du skrivit om i dina noter, eller spelar du bara fel?"

"Ert arrangemang låter inte... riktigt bra. Vänta lite ska jag skriva om era noter."

Kanske låter lite galet, men detta tillsammans med ett minspel som med all önskvärd tydlighet avslöjar varenda missljud som eventuellt uppstår i lokalen gör varenda torsagkväll hysteriskt humoristisk! Rekommenderas!

//D

Laptopens status...

...verkar häpnadsväckande nog vara av den fungerande sorten! Lite seg dock, efter installation av nödvändig programvara. :S

//D

Regndansaren

I avlägsna och numer oftast historiska kulturer förekom det diverse schamaner, medicinmän och andra kvacksalvare, till exempel bland det gamla amerikas indianstammar. Vissa sådana herrar (inga könsneutrala positioner alltså) hade ryktet om sig att kunna framkalla regn genom att dansa regndanser. Dessa tendenser är alltså huvudsakligen historiska sådana och föga anade jag att en liten ettrig medicinman skulle göra sig påmind igen - mitt i mitt vardagsrum!Så sent som igår fick vi besök av Lillsvågern, som vid ett väl valt tillfälle fick för sig att dansa. Vi fick aldrig möjlighet att beskåda dansen, men efter ett

högljutt och beklagande "NEEEEEJ!" var vi självklart tvungna att se efter vad som precis hade hänt i vardagsrummet...

och dans i all ära, visst, men när man väljer en full vattenkanna som danspartner får man helt enkelt skylla sig själv.

Dansen resulterade i att golvet, en matta, matbordet med duk samt dansmannens egna strumpor blev alldeles genomblöta - en regelrätt regndans med andra ord!

Mattan, duken samt handduken som fick användas till att torka upp på golvet med fick sedan hänga på torkställning, medan strumporna helt enkelt kramades ur och byttes mot ett par torrare... som av någon anledning fanns med i Lillsvågerns väska..?? Var skyfallet alltså planerat?

//D

Tror dock inte jag ser särdeles fjollig ut... :P

Ikväll hade jag äran att få gå och inhandla lite förnödenheter på ICA Kvantum. På vägen dit från vår lägenhet passerar man bland annat Kristianstadvägen och Tredje Avenyn, två vägar som löper parallellt och på ett ställe strålar samman. Då denna knutpunkt utöver två sammanstrålande vägar även består av en överordnad gång/cykelväg kan man som bilist, om man har otur, råka ut för att behöva vänta på att fotgängare eller cyklister först ska passera, då dessa råkar har företräde.

Precis detta råkade en stackars bilist och hans kompisar ut för idag. Uppenbarligen måste denna säkerligen hela tre sekunders långa väntan varit något i hårresande hästväg för de bilburna, då en korthårig representant från baksätet i den smutsvita, uppenbarligen ganska billiga och inte minst tämligen rostiga lilla bilen, blev nödd och tvungen att sticka ut sitt huvud för att högt och hest utstöta ett väsande, gutturalt "BÖÖÖG!" i riktning mot den med företräde beskaffade fotgängaren. Med tanke på hur rösten generellt sett lät, kan baksätespassageraren inte varit helt fri från elaka förkylningsvirus, eller så har vederbörande helt enkelt fått ta för vana att avge alldeles nödvändiga otrevligheter åt höger och vänster och därmed blivit offer för sin sedermera hesa, lite lätt korkat låtande stämma. Bara på grund av att folk inte kan låta bli att inte bana väg där han skrider fram!

Tänk då, så dumt av mig (fotgängaren i sammanhanget) att bara gå där på gångvägen och tro mig ha all världens rätt att göra så, bara på grund av att jag har alla trafikregler på min sida. Självklart skulle jag istället ha insett att den där vita, uppenbarligen ganska billiga, tämligen rostiga lilla bilen hade mer bråttom än en ambulans på väg mot ett akut hjärtstopp. Nu var de ju så illa tvungna att skrika både med däcken och för full hals efter att ha behövt stanna de där tre sekunderna... de stackarna!

Eller är det kanske bara jag som ha missuppfattat hela situationen? Man kanske får se det som så, att gaphalsen från baksätet i den däckskrikande chaufförens rosthög faktiskt bara råkade se fel, och i tron att jag var en av hans homosexuella polare helt enkelt bara hälsade på sin frände, allt i enlighet med den tradition som är bruklig i hans smått tvivelaktiga kultur. Kanske var det så att han strax efter sin i all välmening utförda men ack så ödesdigra fadäs skämdes så grovt att han fick be sin chaufför att snabbt och smärtfritt ta honom därifrån, trots att lika pinsamma däckskrik skulle kunna uppstå.

Han måste haft dålig syn, den stackaren! ...för hade det inte varit på det lilla viset, hade ju baksätesraggaren rent av kunnat uppfattas som ohyfsad. Vart hade världen i så fall egentligen varit på väg? Tur att det troligtvis bara handlade om dålig syn! :D

*Käcka homoskämt undanbedes* ;)

//D

Senaste inlägget, för Dummies.

*INNEBÖRDEN OCH ANDEMENINGEN I SENASTE INLÄGGET, FÖR ER SOM AVSIKTLIGT INTE HAR LADDAT HEM SENASTE MJUKVARAN FÖR BISATSPROCESSER. SPONSRAT AV KLARTEXT*

1. Många arbetslösa söker inte bara jobb. De gör även annat.

2. Jag gör även annat.

3. Jag hade inget annat att skriva om.

PS1: Min Lillsvåger tror att jag önskar mig en trolleriväska.

PS2: Min banner borde länka till www.gamethumb.se, enligt samma lillsvåger. Jag håller eventuellt inte med.

PS3: Skulle också kunna stå på önskelistan.

//D

Fullt upp...

Som en del av er säkert redan på egen hand kommit underfund med är det inte alla arbetslösa som bara sitter hemma och trycker på sina dyrbara kunskaper pga att ingen vill befatta sig med den numera lätt bittre oanställde individ som uppstått i en själv pga samhällets ofördelaktiga ekonomiska nycker. Vissa jobbar 50 eller 87,5% för att sedan anse att detta är fullständigt tillräckligt för att de egna vardagsdrömmarna är uppfyllda, medan andra helt enkelt uppnyttjar sin hundraprocentiga ledighet till att faktiskt söka sig i riktning mot den del av samhället som skatteväga bär upp den stackars del av befolkningen man helt appropå just nu råkar ha blivit en del av. Det senare kombineras gärna med allsköns ideella och frivilligbaserade uppdrag av diverse natur.
I underteckad arbetssökandes fall handlar det som nyligen avhandlat och av er läsare snabbskummat om varierande renoveringsuppdrag och kyrkorelaterade jobb. I bästa fall handlar det om layout- eller grafikrelaterade dylika. Just nu står en vinterbetonad församlingsbladslayout, en trädgårdsillustrationsplan, ett helt attans hemsidekoncept samt säsongsspecifika släkt-och-vänner-utskick på Photoshop/InDesign-kontot. På det renoveringsdylika kontot har vi svärmors övervåningsväggar som ska målas vita att se fram emot. I väntan på detta passade jag på att uppdatera bannern till rätt årstid.

...och se där, nu har vi i brist på annat bloggbart material hunnit med att tjata lite till!

//D

Adventures of Handyman

Jag har aldrig i mitt liv sett mig som en sån där person som springer runt hos folk och bankar med hammare, våldför mig på träbrädor med sticksåg eller för den delen målar golv och tak vita, men sedan mitt senaste avlönade jobb har det visat sig vara något man kunde utnyttja sin tid som inte speciellt upptagen till.

I våras handlade det om min systers familjs hus i Kalmar, I veckan och senaste helgen om broderns dylika, och idag om mina föräldrars badrum. Det var visst lite bråttom med vägg- och takanrättningarna innan mattlägagren kommer och gör sitt, tidigt torsdag morgon.

Hur som helst tänkte jag här bara ite snabbt dra en anekdot om mitt första möte med veckans huvudsakliga handymanprojekt, nämligen brorsans nyligen inköpta hus i de östligare delarna staden vi båda bor i. Jag fick nämligen i helgen som gick en liten rundvandring innan vi gav oss på att börja måla över väggarna i vardagsrumet med välgörande, vit färg. (Tapeterna av idag föreställer nämligen mörkblå, imiterad vävtapet...Precis ingens favorittapet med andra ord!) Rundvandringen började på våning 1, inklusive uterum. Efter de förra ägarna fanns lite praktiska saker kvar, för de kan ju vara bra att ha... kanske..? Tja... Det handlar bland annat om ett telefonuttag som på egen hand har dragits upp från det enda uttaget i huset (i hallen) till ett på väggen påklistrat på andra våningen. Detta var dock urkopplat och funkar inte längre. I uterummet hittade vi bland annat en väggdekorationstallrik, en trasig flugsmälla samt en sockerskål och en bordsförpackning med en servett i. Kanon, för tidiga middagsbjudningar i huset! (Tallriken har dock sedermera försvunnit från platsen, av någon underlig anleding. Vi misstänker de gamla ägarna för att ha kommit på sig med att inte ta med klenoden i flytten, för att sedan helt enkelt gå och plocka den med sig i alla fall, när de ändå var inne och hämtade de kvarlämnade pelargonerna.

En annan spännande sak var en typ av planlösning på 2:a våningen. Här har man en gång för några år sedan slagit ihop två rum till ett, men låtit bägge dörrarna till rummet vara kvar. Dock har man byggt för den ena dörren med garderober, så när man från hallen sett öppnar dörren kommer man in till ett rum som är ganska så exakt 0,37 kvadratmeter stort, och dörren går bara att öppna upp ca 25 cm. Fantastiskt för den som har småbarn som kan krypa in ujtan att någon annan har skuggan av en chans att följa efter. Då återstår bara att såga hål i bakstycket på garderoberna och operera ut barnet från utrymmet...

...Det bästa av allt hittar vi ändå i källaren. Förutom ett skrivbord som vi tror ursprungligen kommer från vår egen mögelluktande källare i föräldrahemmet, innehållandes en trolleribok och läseböcker från 60/70-talen, en drös med gamla färgburkar i regnbågens alla färger, illröda element och rör i taket samt en karate-tavla med Gustav Vasa, hänger det jämte frysen...

.... En gammal genomskinlig plastslickepott! Tjohoo! Den tar vi och skrapar ur pepparkaksdegen med!

Tja, nu kanmske det låter som om jag klankar ner på detta hus, men det är absolut inte min mening. Detta kommer bli ett mycket trevligt boende i slutändan, bland annat tack vare alla attiraljer med anor. ;) :D

//D

Förvirringen är total!

Så här ser det ut strax utanför en nytillkommen potentiell arbetsgivare. Frågan jag lite dubbelbottnat nu, såhär direkt efter dagens intervjusession, ställer mig är om jag gjorde ett tillräckligt bra eller tillräckligt dåligt intryck...

//D