Ny bloggprofilering

Så var då den stora dagen D kommen. Jag blir tvungen att byta bloggprofil. Jag sitter inte längre jämte Segemyhr mellan två jobb. jag sitter nu istället jämte Pelle på tredje våningen ovanför Intersport i Kristianstad och fifflar med sydsvenska järnvägar åt ett av landets största teknikkonsultföretag, på vars ytterdörr  följande står att läsa:

Med andra ord, jag har fått jobb! Jag var här på intervju för ett par veckor sedan, utan några större förhoppningar att tala om. Men så kom torsdagen i förra veckan, och med den ett par timmars fotografering ute på Hovdala med Mr. O. Efter att denne provat på att bada i isvak och efter att vi hjälpt en dam upp ur en snödriva med sin bil bar det hem till Mr. O. för en kopp kaffe. Bäst som vi sitter där och samtalar kring arbetslöshet och andra halvbittra ämnen ringer min mobil. En röst som hör till ett Kristianstadnummer jag inte känner igen meddelar att “anställningen vi pratade om önskas påbörjas på måndag”. Vilken anställning? – tänker jag, och förundras över att både denna och den förre mannen från arbetsplatsen ifråga, i telefon låter som om vi känt varandra hela livet och diskuterat en anställning under iaf ett par månader. För att få rätsida på det hela frågar jag om detta alltså är att betrakta som ett jobberbjudande. Det var det!

Med ens börjar tankarna irra runt kring vad jag ska shoppa framöver, vad vi bör skaffa i form av småbarnstillbehör samt om vi inte skulle kunna gå ut och äta dyrt ikväll… Jaja, hur som helst så lättade ett par tunga stenar från axlarna och kursen sattes riktades mot framtiden i Kristianstad! En kvarts tågresa bort!

Detta skedde alltså i torsdags och idag har jag börjat jobba. Snabba bud, till och med för personalavdelningen som är placerad i Stockholm. (Såklart…) De hade uppenbarligen inte hunnit fixa ett anställningsnummer till mig och jag kunde idag således inte logga in på telefonsystemet eller på något av de projekt jag kommer att jobba med framöver. Jag har dock hunnit med att bekanta mig med stället och de människor som jobbar där. (Inte en enda hund? Vad är detta för ställe?? Jag har aldrig jobbat på en arbetsplats utan hundar! Det är faktiskt sant! Och då räknar jag inte Klintagården och Finja IP.) Den ca 40-årige herre jag delar rum med heter Per-Olof, aka Pelle, lär jag väl bli bäst bekant med, och lyckligvis är denne en mycket trevlig, lättsam och lagom snackig figur med humoristisk ironi som en av strängarna på lyran! Could’nt be better! T.ex. har vi redan hunnit diskutera småbarn, födslar, Expedition Robinsons storhetstid på SVT med Harald Treutiger samt frågan om huruvida det stämmer att kill-spermier är långsamma och tjej-dylika är långlivade. Killen har dessutom ett litet kul-labyrint-spel på sitt skrivbord, utformat och låtandes som Darth Vader! Bara det! För att gå vidare finns det bland annat väg-, geoteknik-, VA- och järnvägsavdelningar på stället, samt en reception, ett stort skrivarrum samt fikarum. I fikarummet har under dagen bland annat hunnit diskuteras dåliga filmer, veckohandel på Elgiganten och en mycket sur dam på personalavdelningen i Stockholm. På det hela taget en ganska trevlig samling folk, med glimten i ögat både här och där!

Nu återstår bara att ta reda på vad mina framtida arbetsuppgifter blir. Jag tror nämligen inte att jag, som idag, bara kommer att sitta med På Spåret-filmer och lista alla korsningar längs med järnvägar och vilka typer av trafikskydd de har. (bommar, etc…)

Avslutningsvis bjuder jag här på utsikten från konstorsstolen min:

samt en typisk Kristianstadbild tagen strax innan tåget rullar de lagom långa 15 minuterna hemåt…

 

// Danis the employed

Täta skott!

Ännu en. För tredje gången under loppet av mindre än en vecka tar jag en potentiell arbetsplats under min skarpa Segemyhr-lupp. Jag summerar den som lite sömnig.

Klockan är inte mer än 06.30 när den drar igång med P1:s nyheter på hög volym och obönhörligen väcker mig till en ny vecka och dag. Just denna väntar en dryg halvtimmes bilfärd i riktning mot nordost. Och vad finns där? Jo, där finns en kommun som är mindre än Hässleholms dylika och en arbetsplats som för mig är totalt obekant. Jag anländer någon minut efter avtalad tid, med ändock vid gott mod, ty jag är varken nervös eller särskilt förväntansfull. Mer än vad man kan säga om damen i receptionen. Hon såg tämligen förskräckt ut när jag traskade rätt över den kanske två meter djupa entréhallen innanför dörren med samma lekfulla ortsnamnsskylt som man kan se vid byns station. (Bara detta att det är en kommun med en BY som centralort… >< ) Själv försökte jag mest se glad och trevlig ut, men tydligen var det lite för mycket för damen ifråga. Weirdo!

However. Anyway. Hrrm. En herre kommer ner och hämtar mig där jag sitter på kommunens troligen mest offentligt placerade stol. Vi hälsar och går vidare genom en dörr där det står “Polisen”. Jag funderar ett ögonblick på om jag är på väg till rätt intervju, men blir snart varse om att kommunen och polisen delar lokaler. Inget läskigt på gång alltså.

En intervju senare besitter jag genast mer kunskap om byn än jag någonsin gjort, detta trots att denna kommuns ganska lättsamma och trevliga intervjurepresentant valt att INTE visa den annars ständigt återkommande, på gränsen till obligatoriska grafiken över kommunens organisationsschema! Kan ni tänka er?? T.o.m. på privata företag har jag fått mig dessa totalt intetsägande A4-papper av fotostatkopieringstypen presenterade! Men inte här, vilket ger mig ett oväntat positivt intryck av kommunen som i mina ögon hittills bara varit BRIO och Swanson´s. Nu kan jag även associera den med ett par trevliga samtalspolare på kommunledningskontoret. Med dessa, vilka var två till antalet, diskuterade jag under denna tidiga förmiddag arkitektutbildningarnas skillnader, översiktlig kommunplanering, mitt livs historia och utbildningar samt min datorvana och personlighet i allmänhet - typ som vilken kommunal intervju som helst, fast med en markant skillnad i att dessa två var riktigt trevliga att prata med, var nyfikna på saker som jag kände till bättre än de själva. De agerade inte heller kommunala översittande chefer, som i vissa andra fall. (Jag syftar inte på Malmöbesöket häromdagen.) Här var vi rent samtalsmässigt på samma nivå, och jag tror till och med att jag övertygade dem om att vilken typ av arkitekt som helst kan bli en bra översiktsplanerare, bara man individuellt sett har rätt förutsättningar och intresse. Typ som jag själv. Of course!

Med kommunkontoret tillryggalagt tog jag mig en egenproducerad turistrunda i Osby City. Det gick rätt snabbt. Efter att bland annat ha tittat till Osbysjön, beskådat en konstnärlig Swanson´s-reklammålning samt hunnit passera en reklamskylt som påannonserade “Super Rea” precis utanför Systemet, var jag snart tillbaka vid tågstationen där jag började, och satte mig där på en bänk i väntsalen för att vänta på min via tåg annalkande fru. Bäst jag sitter där riktar jag snart blicken mot ortens turistbyrå i samma lokal. (Jo, TURISTbyrå…) I ett av dess fönster finner jag en liten lista på saker som folk tappat bort, troligtvis i anslutning till sagda turistbyrå. Men allvarligt talat?? Visst, tappar man bort en kavaj är man kanske, förutom lite väl snurrig, säkert i vilja och behov av att få den tillbaka. Men ett SNÖRE? Seriöst?? Är detta en fattigmansbygd? Ja hej, jag har tappat bort min ovärderliga snörstump. Har ni sett till den? Den är liten… och beige! …Hoppas det inte var ett godissnöre.

Jaja, bilen vår gick efter tågets ankomst vidare mot Älmhults Möbelhörna AB. När vi nu ändå är halvvägs till framtiden…  //D

…and again

Ny dag, ny intervju, nya möjligheter! Dagens färdsättslott föll på järnvägsbunden framfärd. Tidig (förhållandevis pratar vi alltså) morgon fick jag masa mig upp och ett öresundståg senare befann jag mig på gammal välbekant mark några mil åt sydväst. Utsikten från tågfönstret var dock inte riktigt som på den gamla goda tiden. I den här stan händer det grejer, minsann. Bara genom att angöra perrong 12a på Pågatågsstationen ser jag en ny taxigata, en större station, en ny trafikbro över kanalen, ett sprillans parkeringshus samt ännu mer stök kring citytunnelmynningen och kommande Malmö C Nedre.

Stan som av någon skev anledning sägs vara det enda av världen du behöver se ligger alltså för mina fötter, och jag kliver som världsvan pendlare på en grön buss i riktning mot marginellt sydligare breddgrader. Till ljuva minnen av TVspels-konserten Joystick 2.0 med vår folkkäre Orvar Säfström i spetsen, kliver jag strax därpå av vid hållplats Konserthuset och knatar vidare ca 150 meter tills jag står inför Malmö Stadshus. För er som inte besökt denna amöboida klumpbyggnad har jag givetvis dokumenterat detta nedan:

Just i ögonblicket har jag lyckan att få med ett antal storväxta duvor som anfaller varandra, fasaden samt ett antal av någon lyckosam småskoleklass “designade” därpå hängande julprydnaderna. I’m moving in.

Eftersom jag ville vara på den säkra sidan tog jag ett tåg 20 minuter tidigare än nödvändigt och sitter nu ner i entréhallen ca en halvtimme för tidigt. Tusan också! Vad skulle man göra av all tid man helt plötsligt fick på handen? Jag tar en runda och hittar lite Malmö Stad-broschyrer till för allmänheten, i vanlig ordning mer eller mindre ointressanta för de flesta som inte jobbar i byggnaden. Nåväl, jag hittar en tidning vid namn Mitt Malmö, bläddrar lite förstrött, tittar på när mobiltelefonens minutsiffror tickar på och går så klockan 08:57 fram till receptionen och framför mitt ärende. Fem minuter senare kommer damen jag väntar på, ännu en potentiell chef, och goddagar ett par ögonblick, undrar om tågresan gått bra och leder mig igenom en snurrdörr som släpper igenom en person år gången och fungerar som vilken skidata-anläggning som helst. Hon lyckades dock släppa igenom både mig, en annan herre samt sig själv utan att anläggningen pep om dubbelanvändning. Fantastiskt!

Nästa sak som händer är som ni alla tänkt ut att jag travar in på ett kontor, genomför intervjun till både min och deras belåtenhet (vad jag kan utröna), tackar för mig, kastar min temugg i en närbelägen papperskorg och ser samtidigt ett rikskupongshäfte på den eventuella framtida chefens skrivbord – ett häfte som f.ö. anlände till rummet mitt under intervjusessionen. Just i det ögonblicket insåg jag att stället, om inte annat, i alla fall är mer fördelaktigt än den kommun jag själv residerar i, som arbetsplats betraktat! På det hela taget en trevlig intervju med trevliga människor och helt klart trevliga arbetsuppgifter att eventuellt ta sig an om ett par veckor. Typ som i förrgår.

En timme efter avtalad starttid är jag ute ur lokalen igen (efter att ha genomfört intervjun alltså, jag blev inte utkastad…), ringer min allra käraste fru för debriefing och beger mig sedan på direkt order mot Panduro Hobby för inhandlande av diverse attiraljer jag själv aldrig önskat mig i julklapp. Efter att bara ha hittat nästan allt jag skulle ha jagar jag vidare genom stan efter att ha sökt på “hobby” på mobil.eniro.se. Det blir en stunds letande då allt, precis i vanlig ordning, utom kartbilden dyker upp i mobildisplayen. Ingen vet var Västergatan ligger, inte ens uteliggaren som skulle ha pengar till “en macka”. Efter att ha passerat stortorget på väg tillbaka mot stationen (se bilden, de härmar London! Ser ni terroristen?) och sprungit in i en centrumkarta hittar jag dock gatan ifråga och går i riktning ditåt, för att hitta rätt adress. Ingen hobbybutik så långt ögat kan se, men väl Frälsningsarmén och en erotikbutik. Fel hobby. Jag traskar tillbaka mot centralstationen för att till slut bege mig hemåt igen, efter en inte så hård dags arbete.

//D

Nytillkommen arbetsplats på listan

Igår besökte jag en närbelägen stad för att gå på intervju på en arbetsplats som ligger granne med följande pittoreska parkeringsplats:

Det handlar om ett av de större (men i sammanhanget mindre) svenska konsultföretagen med kontor till exempel här. Efter ca 25 minuters bilfärd i sydöstlig riktning från hemstaden landar jag med vita Volvon, kliver ur, skaffar mig två timmars parkeringsfrist för precis 12 kr och går sedan ca 50 meter för att göra entré på en möjlig framtida arbetsplats, med utsikt över McDonalds.

Genast som jag kliver in genom den mycket seriösa glasdörren med en rejäl företagslogo på, tre trappor uppför ett trapphus med hiss, känner jag mig något iakttagen. Inte så konstigt. Jag upptäcker strax en liten receptionistdam som gömmer sig bakom en hög vägg som i sin nedre ände sitter fast i ett höj- och sänkbart skrivbord som i detta fall utgör hälften av ställets receptionsdisk. Jag går fram och säger Hej! Så långt, inga problem. Dock är personen jag är där för att bli utfrågad av inte anträffbar. Han talar i telefon och kommer så göra under några minuter. Receptionistdamen undrar om det går bra att vänta några minuter. I mitt stilla sinne undrar jag vad hon skulle ge mig för alternativ om jag vägrade. Utan att krångla tackar jag så mycket för hjälpen och sätter mig ner på en av två valbara stolar till höger om mig. Valet faller på den stol som var belägen praktiskt taget inne i det högra receptionsbåset av de två som finns. Lyckligtvis sitter ingen receptionist på denna post just nu, för det hade troligtvis inneburit att jag bara vågat välja den andra stolen och det hade inte varit lika halvbra som det nu blev. Den andra stolen står nämligen och blockerar halva bredden av den ganska trånga korridoren som vindlar bort åt två motsatta håll, från receptionen. Genast blir jag obönhörligen påmind om känslan som infann sig när vi väntade på bankjuristen i våras. (Klicka gärna och jämför…) Hur som helst så var nu receptionen bara halvt bemannad och jag kunde lugnt sätta mig ner nästan i högerbåset. Och där satt jag i kanske 10 minuter innan den glade chefen från Infrastrukturavdelningen kom springande ner för trappan. På den tiden hann jag räkna till 8 äpplen i korgen på det lilla bordet mellan de två stolarna, räkna ut hur kopiatorn på andra sidan glasdörren funkade samt lokalisera ställets kaffetants cubicle.

Till slut kommer dock chefen och hälsar och ber om ursäkt för dröjsmålet, varpå jag plikttroget drar till med ett käckt Ingen fara! Vi tar oss ytterligare två våningar upp medan jag inser att stället är ganska stort. Vi stöter snart på de ytterligare två personerna som ska intervju mig, tagandes frukostbullar och kaffe. (Redan nu känner jag på mig att denna arbetsplats skulle vara trevlig att jobba på. Förmånsmässigt verkar den precis lika bra Sveland, min hittills förmånstätaste arbetsplats.) Vi tar med oss fikat och sätter oss på fyra stolar i en konferenslokal avsedd för kanske upp till 40 man. Många vakanta stolsdynor alltså, skönt att det inte blev färre. Vi hinner sitta och snacka om mig, dem, tjänsten och företaget i allmänhet i ca en timme innan de två boysen från fikarummet måste hasta vidare mot nya, djärva mål. Kvar är jag och chefen. Han pratar vidare om företagets historia och ambitioner i inte mindre än en halvtimme, jag snackar på om min “historia”, vad jag har för intressen, önskemål osv. Vi kommer in på jobbförmåner, chefens familj och semesterplaner samt mina lyckligtvis ganska välriktade löneanspråk. På det hela taget en mycket trevlig man som till och med själv vet om att han är en ganska omtyckt chef… :S

För att summera: En trevlig dag med trevligt folk på (förhoppningsvis framtida) jobbet på alldeles lagom avstånd hemifrån i en trevlig stad. Avslutade min resa gjorde jag med ett välbehövligt besök i massagestolen på Elgiganten… :P

//D

Ny frågestund

Utanför ännu en potentiell arbetsgivare som jag var på intervju hos för en dryg timme sedan ser det ut ungefär såhär ---->

(Kanske inte fullt så mycket blomning i buskagen just idag)

//D

Inte nödvändigt att du HAR ett lagligt körkort, men...

Har idag återigen tittat runt lite i utbudet av tillgängliga jobb. Eftersom det inte finns några vettiga jobb att söka får man ibland söka runt även efter de något mindre glamorösa knegen. Som exempel hittade jag idag följande extraknäck:

Academic Work söker för kunds räkning B chaufförer.

VI SÖKER DIG SOM

Vi söker dig som är/har

• Haft B-körkort

• Har gott lokalsinne

• Gillar att köra bil

• Behärskar en handdator

Så vad säger ni? Tror ni jag kan få ett fjuttigt jobb hos ett (i vanlig ordning på AW) anonymt åkeri, som en B chaufför, med kravet på mig att ha haft B-körkort?? Funderade just på om det är för dyrt att betala chaufförer med laglig rätt att köra bil? (Är det dessutom det som gör den eftersökta personen just lite B?)

//D

Förvirringen är total!

Så här ser det ut strax utanför en nytillkommen potentiell arbetsgivare. Frågan jag lite dubbelbottnat nu, såhär direkt efter dagens intervjusession, ställer mig är om jag gjorde ett tillräckligt bra eller tillräckligt dåligt intryck...

//D

Dagens "nöjesutflykt"...

...gick i arbetslöshetens tecken till en kustnära stad med både spårvagnar, kanal och rejäla shoppinggallerior.
Hittills har jag upplevt thairestaurangen Butah Thong, Game, en bokhandel, stadsbiblioteket, missionskyrkans exteriör, en gitarrspelande uteliggare och hans kompisar samt en del annat på min hyfsat mållösa stadsvandring. Kan detta vara intressant att utforska vidare, tro? Snart på G hemåt igen...
//D

Man blir förbannad!

Suck... nu har jag ringt ett flertal gånger till en arbetsgivare som ville att jag skulle återkomma i slutet av denna vecka. En av alla gånger har han svarat och, som vanligt låtandes som om katten hans hamnat under en ångvält, då enbart sagt att han inte hade tid och att jag skulle återkomma under eftermiddagen. Nu har jag återkommit fyra gånger, han inte en enda!
Men sånt händer väl i stressade chefspositioner, får vi väl anta. Egentligen inget att hänga läpp för. Då är det värre, tycker jag, att via offentligajobb.se:s automatiska utskick om tillsatta tjänster få reda på att man inte fått det jobb man varit på en mycket givande intervju för och som man allra mest gått runt och hoppats på. Det var minsann inte ens någon som kunde ödsla någon liten minut på att personligen meddela mig resultatet via telefon.
Istället för till mig gick jobbet *SJÄLVKLART* till en tanta från Tjockhult som är i ålder med ens föräldrageneration och har varit Landskapsarkitekt i garanterat 35 år. DÅ har man visst något att komma med! Får väl vänta i drygt 30 år då, så kommer det kanske något av värde inramlandes?
Här gick man omkring - ung och övertrevlig, överfull av arbetsvilja, moral och nya fräscha idéer, prestigelöshet, nyfikenhet, lättlärdhet, med gott om datorvana och ord- & bildfärdigheter, samt med rätta kunskaper i hamn, varandes alldeles oerhört målmedveten - och trodde sig kunna komma med något, när man i själva verket bara behöver bli gammal som gatan för att ha skuggan av en chans!
D O H !! ><

//D

DOH! ><

Det är så hälsosamt och stärkande på AF! Det är inte klokt vad uppfriskande det var att äntligen få återvända till dessa lokaler och insupa omätbara kunskaper kring... precis ingenting nytt. Alls!

Jag kom dit, såg som vanligt lite lätt vilsen ut för att inte verka van vid platsen. Jag frågade mig för hos en arbetsförmedlare (eller vad stackaren nu jobbar som) om var mötet klockan 13.30 var någonstans. Det visste han inte. Han visste heller inte var min handläggare fanns, eller om det var någon mer som skulle till mötet. Han visste ingenting. Dock verkade som om han satte sig vid sin arbetsplats och försökte ringa nån som visste, eftersom han gjorde det i samma andetag som han sa att han skulle kolla upp det. Men han satt på sin stol och satt bara mest, med mig tittandes på honom med i argsinthet eskalerande blickar. Hjälpte inte till mycket.

Ett par minuter senare dök en annan arbetsförnedrare upp och frågade om jag fått hjälp. Denne man (som f.ö. var den ende som kunde hjälpa mig till något vettigt svar förra gången jag var här och "hade" skrivit in mig) gick iväg och kollade med min handläggare, vars whereabouts nu faktiskt var av känd sort, till skillnad mot hos farbrorn från alldeles nyss.

Jaja, hur som helst fick jag av min handläggare reda på att det skulle dröja ett par minuter och sedan kallade de in oss som skulle på mötet. Jag satte mig ner i en halvbekväm fåtölj och läste i godan ro ett par reportage ur världens mest spridda samt intelligensbefriade dagstidning. Det ena handlade om en tant som 102 år gammal hade slutat röka. Under en bild på henne stod det "Här slutar hon röka". På bilden rökte hon en cigarett. Det andra reportaget handlade om cigarettstatistik. Enligt detta röks det på jorden ca 5,5 biljarder cigaretter om året. Med lite snabb huvudräkning och grova avrundningar skulle det alltså betyda att varenda person runt hela jordens djupblå rund i snitt röker ca 3000 cigaretter om dagen. Källkritik och korrekturläsning är nog inget Metro pysslar med...

Nog om detta. Plötsligt dyker det upp ett anlete jag känner igen. En av mina närmre bekanta, dagligen aningen bitter över sin nuvarande jobbsituation, ska också på det beryktade mötet. Joyous! Nu har jag iaf någon att prata lite dynga med innan det hela sparkar igång. Vi beklagar oss lite över vår närvaro på platsen för att sedan slussas in i ett rum och bockas av på en lista. Vi får bland annat reda på att:

- Jobbcoacher "jobbar med en speciell arbetsuppgift". Slut citat.

- Man kan anmäla sig för att få hjälp med att navigera på AF:s hemsida på fredagar.

- Man kan få praktik mot samma ersättning man har när man inte gör praktik. alltså inget nytt.

- Den ena arbetsförmedlaren som ledde mötet har ett gammalt sår på handen, vilket måste sköljas av ibland.

Vidare roade vi oss med att sitta och rulla runt på ett par med hjul försedda stolar, väntandes på ett enskilt samtal med våra handläggare. Vi försökte även komma på ett begrepp för stolar med hjul. Rullstolar klingar fel på något sätt. Allt detta medan ynglingar iförda hörlurar i storlek badring går runt och medmänskligt låter oss vara medlyssnande till deras gräsliga val av "musik". Därpå följande minuter får jag ett papper om en kurs i att starta företag. därpå beger jag mig mot ICA Kvantum för inhandlande av lasagneplattor.

Oh what a day, what a happy, happy day! Spread the Gospel!

//D

Jobbcoach

Idag ska jag bege mig mot de övre regionerna av Första Avenyn för att förära Arbetsförnedringen ett av dem själv påanmält besök, till ett informationsmöte som enligt min uppfattning ska handla om jobbcoacher och praktik, samt en unik möjlighet till att få ställa frågor. Jaha? Damn, that is THE opportunity, i say! Ja, sen får man också möjlighet att träffa sin handläggare mycket kort, efter mötet.
Hur som helst så verkar det vara ungefär i denna riktning som många arbetsberövade svenskar just nu får vandra, med vinkel ungefär rakt mot dessa samhällsindivider som liksom ur marken upphoppande svampar plötsligt förvandlats till det som kallas "jobbcoach". Jag ska inte uttrycka mig förtryckande mot dessa förrän jag har någon erfarenhet i ämnet, men det hela verkar faktiskt lite som ur en fars uppkommet.
Hörde på P1:s morgonprogram för kanske en halvtimme sedan historien om en jämtländsk familj där bägge föräldrarna jobbade på försäkringsbolaget Aktsam tills för ungefär ett år sedan. De blev bägge arbetslösa och fick börja leva på a-kassa. Känns bekant. De fick sälja en bil, sluta handla saker, inte göra något kul, sluta resa, äta billig och mindre glamorös mat samt vända på vartenda öre. Känns lika bekant.
Men HEUREKA! Mannen i familjen fick till slut en liten glimt av ljus att skåda. Då arbetsförmedlingen inte kunnat hitta ett jobb åt honom blev han till slut erbjuden att året ut jobba som... JOBBCOACH! Joy to the world! Från arbetslös försäkringssäljare till jobbcoach!
Vem vet, kanske jag också hamnar där? Jag har ju trots allt mina personliga skillz i CV-skrivande att tillgå, samt ett sporadiskt förflutet på Sveland. Jag får väl helt enkelt se vad de har att säga mig idag, där i arbetslöshetens högborg.

//D

Arbetssökande...

...har jag nu blivit igen. Ska snart rapportera in lite sökta jobb till AF, har mailat och ringt till A-kassan och har i eftermiddag för avsikt att inte vara arbetslös och sunkig utan åka iväg mot kusten till och vara... --->







//D

Karlskrona en dag i augusti

Igår tog jag flexledigt från Sveland kl 10 för att tillsammans med min fru åka till Blekingekustens örlogsstolthet Karlskrona, i karriäristiska ärenden. Medan jag med bravur utförde mina ärenden vandrade E runt på stan och gjorde inget speciellt, i tron om att det ändå inte skulle ta s lång tid för mig att bli klar med mina åtaganden. Det gjorde det dock. Klockan ett skildes vi åt vid vår parkerade bil och 3 timmar senare sammanstrålade vi, varpå E var ganska trött på att gå runt, trots att hon otroligt nog stött på inte mindre än 5 bekanta på stan, trots vår avlägset sydöstblekingska position.
Hur som helst for vi vidare mot vårt nästa mål, fika hos Herr Johannesson, vilket även inkluderade en stunds fotovisning från spanskfransk semester samt Fat Princess och inte minst Theme Hospital!
Efter ett tag blev vi hungriga och bestämde oss för att gå ut och hitta en för ändamålet lämplig lokal. Vi landade till sist på Pizzeria Cleopatra. Pizzan var mycket god och kan rekommenderas, vilket är mer än man kan säga om glassen! Ni vet ju alla ungefär hur glassens egenskaper sakta förändras ifråga om konsistens, isighet och smak efter ett halvår i frysen. De tre kulor vaniljglass med valfri sås (dvs kola eller choklad, inget annat fanns) vi serverades hade på sina håll konsistens som tuggummi, bestod till stor del av is samt hade smaktillsatser från pizzerians skinka, vilken säkerligen bor granne med glassen i frysen...
DAMN, that's 35 lost crowns! Till råga på allt fanns bara en osmaklig variant av Cola att dricka, vilken jag glömt märket på... rekommenderas inte heller!

jaja, hur som helst hade vi en mycket trevlig dag med trevligt sällskap och vi får se när det blir Karlskrona igen! Vi avslutade med att på hemväg igen gå förbi en djuraffär med en minst sagt intressant skylt som E uppmärksammade med ett sånt där bubblande gapskratt. Vi ställde oss undrande inför om det var personalen i affären som inte var riktigt rumsren eller hur det förhöll sig...

//D