Day of fun

Mer värdefull tid än den på utflykt med sitt barn finns inte. Äppeljuiceolyckor och tågförseningar till trots. :)

//D

Published with Blogger-droid v2.0.4

Barnvaktsbonanza

Dagen till ära är undertecknad pappaledig under eftermiddagen och passar då på att slappa lite. Dvs ha både Tuva och kusin Teddan hemma medan respektive mammor ränner runt på annat håll. För tillfället äter de yngre mellanmål som kräm. Ena minuten ropar Tuva "Käm!" och pekar på Teodors tallrik, för att tala om att båda vill ha mer. Andra minuten ropar Teodor "Tam!" och pekar på bägges tallrikar för att säga precis samma sak.

De två kusinerna är nog lyckligast i världen när de leker tillsammans. Klossar, vagnen, tittut, lego, busa i stora sängen, tända och släcka lampor med mera... Faktiskt inget jättejobb att se efter denna dynamiska duo. Eventuellt med undantag av understrykningspennemissbruket vi nyss lyckades avvärja och gnugga bort...
//D

Daddy of the year #2

När man har stått 6h i köket och tillagat Ölandskroppkakor känns det som något av en seger när ens ettåring äter med en aptit värdig Den sista måltiden.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Daddy of the year

Tågvagnspysslis på öppnis goes madis. Sen fick jag frågan om jag jobbar med design. Jodå, absolut, inom teknikområdet järnväg. Och så har jag bekanta i scrapträsket.

Published with Blogger-droid v1.6.7

PRAO

Mamsen är ute på viktiga uppdrag i Kristianstads utmarker så det var bara att följa med och praoa på pappas jobb. Och har man bara tillgång till mackor och en handkontroll är man genast hemma, utan mankemang. Extra kul när man får leka arga leken med nästan bebissjuka kontorskamrat Pelle. //D

Published with Blogger-droid v1.6.5

Flashback

Jag tittade nyligen på lite bilder från vårt förra hem, ni vet det där stället som numera går under det mindre charmiga pseudonymet Möghålet. Lägenheten var såklart på många sätt fantastiskt bra på sin tid. Hyfsat hel och ren men ändå relativt billig att hyra. 3 minuter till stationen. Nära en massa affärer. Väl fungerande och snabba tvättmaskiner i tvättstugan. Garage i direkt anslutning till trappuppgången. Vårt första gemensamma hem.

Som sagt, bra för sin tid. Men så hände det sig att vi råkade bli boende där lite för länge och plötsligt blev det jättetråkigt, för att inte säga dötradigt och jättejobbigt av apsnorsmagnitud att bo där. Samma gamla tradiga väggar i gulspräckliga nyanser. (Ja, bortsett från blå hallen då. Samt det sandfärgade sovrummet vilket jag, ända tills jag fick anledning att blanda till liknande nyans av E:s scrapfärger i syfte att tillintetgöra ett par av limfadäs orsakade små skavanker, hävdat varit grått.) Omänskligt många trappsteg -alldeles för många för en Brio Sing. Ännu fler trappsteg ner till tvättstugan. Fri sikt in till och in från grannarna. Plastgolv som följer med dammsugaren upp. Utsikt över asfalt och tegelväggar. Möbler man inte vill byta upp sig från här. En meterbred hall (utan, visade det sig till slut, rimliga möjligheter till barnvagnsuppehälle.) En hiss som är smalare än barnvagnen ifråga. Rörmokare överallt jättelänge. Rörlåda byggd på vägg direkt innanför ytterdörr samt utstickandes en dm ut i dörrhålet. (Det var på tjillevippen att vi fick ut soffan.)


Som ni säkert förstår utan vidare beskrivning var det i epokens slutskede ingen höjdare att bo kvar. Så vi drog. Trots hög nostalgifaktor och mängder av härliga minnen kan inte säga att jag för ett ögonblick längtar tillbaka till att bo där när jag tittar på bilderna. Det är nu istället rätt trevligt att bo i skogen, i en lägenhet som har två år på nacken och hjortar som nästgårdsbefolkning. Samt egen tvättmaskin, torktumlare, diskmaskin, klädkammare, uteplats och avsett utrymme för barnvagn. Korridoren utanför vår dörr är dessutom alltid välstädad och utan rök- och urinlukt. Går jättebra att krypa runt i, för den som är intresserad. Bara det. Ni som inte varit här än får se till att ta er en titt så ni fattar vad jag menar. Det är skillnad på lägenhet och lägenhet. Boendes i detta läge kan jag inte påstå att jag har vidare bråttom att skaffa hus, en idé som boendes på Frykholmsgatan satt något bättre tillgänglig i de tämligen vimsiga hjärnbarksgångarna.

Nu har vi rimlig fysisk plats att fylla med det som ligger närmst om hjärtat, ni vet allt det där som är mer upplyftande än teknikprylar, mainstreamstiliserad inredning och valfri inkomst. (Även om det också kan göra sitt till helhetskänslan.) Och det är nog. För vad mer behövs egentligen i ett hem än ett par föräldrar, mackor, kanske lite vatten, en bokbuss som lånar ut pekböcker, en nedersta kökslåda, en rosa drake samt en kasse med förlängningssladdar som inte längre är bruk tack vare en attans massa eluttag som man inte får leka med?
//Gotborg

Sista kvällen

Alldeles nyss satt Tuvan och Pappan och ägnade sig åt nattning. Den allra sista i sitt slag på Frykholmsgatan. För ett ögonblick blev det alldeles väldigt sentimentalt. Det var Tuvans sista kväll i sitt första hem. Nu är vi på väg.

//D E o T

Att köpa kamera

Fredag eftermiddag. En timme kvar på jobbet och sen är det helg för fulla muggar med allt vad det nu innebär. Ungefär en hel del - i runda slängar. Lördagen bjuder på pysselcafé i min frus regi. Mitt pyssel lär inte få bestå i julkort som jag föresatt mig utan i att knåpa ihop vinterns upplaga av församlingsbladet jag en gång per kvartal har äran att layouta. *Sigh* Samt skydda min stackars dotter från glitterlimskladdiga barnhänder som säkerligen lär fara omkring i lokalen som en annan tromb eller dylikt oväder. Till söndagen blev jag tillfrågad att delta som tenor i en kvartett i svenska kyrkan men tackade som ödmjukast nej då schemat även utan den insatsen kommer vara fullbokat av diverse frikyrkliga och flyttosamma göromål.

Men fredagen då? Vad kommer hända i eftermiddag/kväll? Jo, min själ, då ska vi bege oss västerut, närmare bestämt till Helsingborg. Detta för lite kvalitetstid med familjen samt inhandlande av diverse nödvändigheter. Dessutom väntar skyndsam färd till NetOnNets lagershop vari vilken jag förrförra lördagen inhandlade en sprillans Canon Eos 550D. Tyvärr visade sig densamma inte vilja samarbeta utan ska nu skicas tillbaka dit där den hör hemma. Anywhere but in my possession, that is. I förrgår hörde jag av mig till butikskedjans trallvänliga kundtjänst (inklusive smäktande saxballad i väntkön) och fick reda på att jag minsann inte kunde få till annat än verkstadsservice då det gått mer än två veckor sedan inköpet och därmed förbi öppet köp-tiden. Att kameran var D.O.A. och att lagtexten säger annat hade visst ingen betydelse. Stackarna, de har visst förväxlat "reklamation" med "öppet köp". Lätt hänt, nästan samma sak, eller hur? För i bägge fallen får man tillbaka produkten i obrutet emballage, sätter helt sonika upp den i hyllan igen och säljer den på nytt. Am I right? *Trippelsuck*

Därför ska nu jag och familjen min åka dit och hyvla/strimla/såga dem vid fotknölarna. Eller något åt det hållet. Trevlig helg.

//D

Oscarsgården.

En italiensk restaurang mitt ute på flackaste landsbygden nånstans mellan helsingborg och höganäs har vi ikväll hamnat på, min kära mors 60-årsdag till ära. Verkar hittills rekommenderbar, i väntan på maten. Top nice.:):-D

Redan ett halvår

Idag är dagen då det gått precis sex månader sedan Tuva föddes. Kan inte på något sätt begripa att det redan gått så lång tid och minns knappt att hon någon gång inte funnits mitt uppe i vår vardag med skratt, kramar, bebispussar, otåliga skrik efter banangröt och hjärtevärmande leenden när man kommer hem efter en hård arbetsdag. Kanske är jag lite småbarnsföräldertramsig, men jag kan inte låta bli att tycka att hon är den sötaste lilla tjej jag någonsin skådat. I mitt liv finns det ingenting viktigare och mer älskat än min familj. Tuva är ohotat det bästa som hänt oss. Mig passade det tämligen bra att komplettera man's bag med dad's bag. Nu ska jag sluta tjata. *big smile* //D

Simmigt

Efter en helg med två vaknätter sitter jag nu och har inte alls lust att göra någonting annat än att... äta frukostfralla. Möjligen kan jag tänka mig att fylla i en tidrapport, på sin höjd. Ser tillbaka mot helgen med glädje och inser att hur mycket jag än vill kommer den inte komma tillbaka för att förgylla det vanliga loppet av vardagar som framåt 6-tiden på morgnarna gör sitt bästa för att gråna till himlen och knata iväg med mig till stationen och ställa mig två centimeter innanför den hårda, kalla, orangea ytterdörren på det i vanlig ordning knökefulla öresundståget som i riktning mot sydost skickar iväg mig mot nya likadana dagar på jobbet. Jag klagar inte över det, det är betydligt värre att inte ha ett jobb. Oftast. Men inte på måndagmorgonen som ständigt avbryter helgens bekvämligheter.

Det hade varit bekvämare att bli kvar hemma, få lite mer tid till den livsnödvändiga familjekvalitetstiden och bara vara sådär lagom slö som man blir efter en tidig fredageftermiddag i shoppingtagen med sin fru, en lördag fylld av mitt och Tuvans livs första session babysim samt trevligt middagssällskap på kvällen och som ett rent komplement en alldeles jätte...loj söndagsgudstjänst bakom mixerbordet. Lite extra slö blir man också av en heldag med inte mindre än fyra småttingar i hemmet. Dock trevligt. Lite annorlunda jämfört med det liv vi alla inblandade parter levde för sådär 3,5 år sen. I ärlighetens namn ganska annorlunda från förra hösten. Sådär, lite osammanhängande svammel och vi är genast redo att ta tag i dagens allvarligheter. Not.

(En bild från helgens behållning på Tyrs Hov har jag inte tillgänglig för tillfället, men visst är det tur att man kan googla bilder då... :P )

Funderar på att gömma mig bakom Pelles frenetiskt välutnyttjade pappersåtervinningslåda och sova en stund. Han märker nog inget.

//Danis, signing off.

Tillbaka på hemmaplan.

Senast vi gjorde en eftermiddagsvandring hade damen på bilden gjort ett avsevärt lyft i humör-, armvift- och hålla-flaskan-själv- skillzen. Semestern har med andra ord gått fort över. Sören!

Vi är ungefär lika fantastiska.

Äventyrsgolf i Torekov. Trevliga banor, tveksam sport. Hittills betalar Länsförsäkringar två omgångar champagne åt oss.

Årlig tradition

Kaffetorpet utanför Sollidens slott på Öland bjuder på trevligt fika i mysig miljö. Ett givet årligt besök sedan innan jag kan minnas. Kanske inte det mest ekonomiska alternativet, men men... Går inte att missa. Nuförtiden har jag ju dessutom möjligheten att välja om jag vill gå den långa vägen genom slottsskogen eller ta Volvon till parkeringen. Bil var det aldrig tal om i yngre år.

Babyfotografering

Som av en ren händelse råkade vi infinna oss på Norra Skåne häromdagen, för babyfotografering. För att vara på den säkra sidan ringde vi och dubbelkollade dagen innan, så att det säkert var fotografering när vi kom dit. Väl där visste den stackars praktikanten i receptionen uppenbarligen ingenting om detta utan bad oss vänta på de andra receptionisterna som pratade i telefon. Den andra som vi sen frågade vände sig dock i sin tur tillbaka till praktikanten som då plötsligt var överraskande medveten om hur det hela förhöll sig. Intressant inledning, men vi tog oss vidare till nästa level, en trappa ner, följandes en nästan obefintlig lapp med en liten pil som visade vägen.
Tuva är väl ungefär så gammal som man får vara för att få bli modell i sammanhanget och därav detta företag. De snart fyra månader som gått sedan hennes födsel var inte en helt omedveten väntan, då hon nu fått växa till sig och hunnit få lite personlighet att ha med sig på bilden. Resultatet ni ser är hennes ofelbara fotomin. Hur mycket hon än ler och kiknar av skratt sekunden innan hinner hon alltid slå om innan blixten går av.

//D

Den unga och havet

Örestrand. Lika grannt i solnedgång som alltid.

Midsommarsummering

Så här några dagar i efterhand tänkte jag att jag skulle dela med mig av min gångna midsommarhelg. Självklart har även vi gjort helt vanliga tillämpningar, såsom solskenspromenad och blomsterkrans, men som en liten anekdotisk sammanfattning får ni här avnjuta en inte så vanligt förekommande höjdpunkt från varje dag av denna den übersvenska traditionens högtidshelg #1. From my point of view.

1. Midsommarafton. Bortbjudna blev vi till nära kära bekanta, på midsommarmat. Underbart tyckte jag, skönt att inte behöva sitta hemma i tradiga lägenheten och titta på när sommaren startar upp som bäst. Tack vare att den traditionella midsommarbuffén bestod i mindre traditionell hemmagjord pizza slapp jag intaga slibbiga fiskbitar och småpotatis. Jag tackar och bugar.

2. Midsommardagen. Förberedelser inför operatour, matinköp på Kvantum. För att ge lite space till övriga hemmavarande tog jag med mig Tuva till Kvantum och inhandlade vad som behövdes till matsäcken. Rätt som jag står och väljer filpaket i godan ro smyger sig en 1,5 meter kort tant med blekgul höstjacka och rostblå (aldrig sett färgen innan) rollator fram och ställer sig jämsides med barnvagnen. Knappt har jag hunnit upptäcka damen ifråga förrän hon börjar gulla med Tuva och frågar mig, på den mest brutalt amerikanska brytning jag hört i Svea Rike, om hur gammalt barnet är. I ungefär en kvart rör jag mig inte ur fläcken. Jag kommer ingen vart. Tanten är överallt och blockerar med sin rollator och mundiarré. Under tiden får jag gång på gång höra hur bra det är att jag som pappa går och handlar och har barnet med mig samt om hur papporna i hennes 6 barns familjer samtliga har ett stenålderstänk (som f.ö. verkar vara hennes favoritord) och aldrig gör någonting i hemmet, varken beträffande barn, mat eller städning. Och att det är allra viktigast att barnen är hela och friska. Sagan om hennes döttrars problematiska förlossningar och havandeskapsförgiftningar var heller inte fy skam.

Efter många om och men uppstår dock en liten, näst intill omärkbar lucka i försvaret och jag kan smita iväg och ringa hem för att tala om att jag blir lite sen tillbaka.

3. Söndag eftermiddag. Min spektakulära glasögonsolbränna har efter många timmar i den österlenska solen nått någon form av kulmen och jag slår upp ett paraply att gömma mig under medan resten av operaföreställningen vi knappt deltagit i fortlöper med tredje och fjärde akten. Tak vare skuggan under regnskyddet börjar hjärnan helt plötsligt fungera igen. Kanske tack vare att jag flyttat fokus från scenen till en flaska Ramlösa Granatäpple, en påse Salt & Blandat och en burk jordgubbar. Jag kommer ända aldrig att begripa vem som har huvudrollen i dramat. Dock vet jag precis vilken solist som kommer dö av tuberkolos i sängen på scenen nästa år. Oavsett opera.

//D

Backpack

Har precis stått på perrongen vid spår 4 och vinkat av min kära lilla familj. Idag far fru, dotter, barnstol, barnvagn, handväska samt dundertung vandringsryggsäck med SJ till Värmland och släkten där. Modigt och spännande på alla sätt.:)
Själv sitter jag och väntar på att växelfelet ska lösa sig så jag kan komma till jobbet. Suck.

Föräldrakontroll

(GT-publicerat inlägg)

Begreppet föräldrakontroll är något som hos de allra flesta yngre spelare har orsakat tandagnisslan i tid och otid. Någon tar de myndiga besluten åt en och det finns ingenting i världen man kan göra åt den där begränsande faktorn, hur gärna man än vill. Ur den myndige vuxnes synvinkel ser man inte på begreppet med samma förtret i blicken. Man ser hur man skapar regler och ser till att ens barn inte får för mycket av det goda. Eller onda, hur man nu ser på saken. Så ser gemene man på begreppet föräldrakontroll.

Det finns dock en annan sida av problemet som spelaren kan uppleva. Sidan man upptäcker när man i vuxen ålder inte har tiden på sin sida. När föräldrakontrollen övergår från ett praktiskt verktyg till en begränsande faktor – ur förälderns eget perspektiv. System backfire.

Under många år har spelaren inte haft problem med föräldrakontroll. Man har spelat det ena spelet efter det andra utan direkta åsikter från annan part om att tiden framför skärmen gått alldeles överstyr. Man styr själv över sin tid och har dessutom ganska gott om den varan. Men så plötsligt händer det. Inte att man vinner på triss, utan att man själv är förälder. Tiden försvinner på ett makalöst effektivt sätt ut i andra projekt. Plötsligt har man dagligdags så ont om tid att en del intressen och hobbys får stryka på foten. Till grund ligger också att spelaren numera förvärvsarbetar. Man är inte arbetslös, studerande eller dylikt. Inklusive lunch och restid tar arbetet 10 timmar per dygn att utföra. Motsvarande tid skulle kunna innebära ett genomspelat RPG i veckan. Kanske inte så lukrativt, men väl ett sätt att odla ett intresse.

Hur som helst kan man med facit i hand konstatera att en viss omprioritering i dagordningen har fått göras. Möjligheten finns inte längre att fritt prioritera tiden till sitt intresse, i detta fall TVspel. Men vad kommer detta att innebära för den som önskade precis allt det där tidsslukande som nu blivit verklighet, utan att vilja avstå spelandet? Ja, i vissa fall framstår säkert omvärldens krav som allena rådande och spelen läggs motvilligt ut på Blocket eller Tradera. I andra fall rubbar spelaren inte sina cirklar utan väljer att köra slut på alla sina krafter genom att nattmangla Final Fantasy XIII. Inte optimalt.

Finns det då ingen gyllene medelväg? Kan inte det bästa av två världar samsas i harmoni, någonstans mellan nappflaskan (med det syftar jag i nte på den numera framlidna joltcolaburken) och handkontrollen? Jag vill hävda att det går att mötas halvvägs. Man behöver inte falla för de oförståendes tryck och bli ”vuxen”, i ordet felaktiga bemärkelse, dvs att lägga ner spelandet då det är för småbarn. (Direkt beklämmande blir det när småbarn, alltså 6-åringar, lirar på med Resident Evil, Madworld eller andra 18års-märkta spel. För spel är ju för småbarn.) Man kan vara gamer även i egenskap av förälder. Inte nog med att man håller sitt eget intresse vid liv, spelar man korten rätt har man ju samtidigt världens chans att på lagom nivå odla kulturen i nästa generation. Jag menar, med en 2-månaders baby vänsterarmen kan man förevisa Wiiremoten i högsta hugg med högerhanden. Man kan låta som Psyduck eller möjligtvis Charizard, måla en Yoshitavla till barnkammaren och ikläda sig t-shirten man köpte på Nintendo World Store i New York förra vintern. Und so weiter.

I realiteten kan hemligheten bakom denna intressekombinerande teknik ligga något dold för den som av ena eller andra anledningen inte behövt skaffa sig erfarenhet i ämnet. Oavsett om det handlar om barn (aka. blivande gamers)eller andra tidskrävande orsaker är hemligheten dock ganska uppenbar när man väl fått kläm på tekniken; Under åren har spelhyllan i mitt hem vuxit sig ganska rejäl och många titlar har kommit, ett fåtal har gått och några har bytts mot andra. De allra flesta har spelats igenom medan de resterande kan ha avbrutits, antingen pga ointresse, krånglande tv-apparater, tidsbrist eller helt enkelt att ett mer aktuellt spel gjort entré. Jag kan i efterhand konstatera att ett flertal av de ofärdigspelade liren (dessvärre) är av den mer tidskrävande typen. Vi pratar till exempel Metal Gear Solid, Final Fantasy VII & IIX, Lufia eller Zelda – Oracle of Ages/Seasons. Vad jag däremot inte hittat som ovarvat är något enda Super Mario-spel eller tidernas störigaste partyspel med knarkade kaniner. (Ni vet vilket jag menar.) Inte heller kan man kalla Wii Sports eller Mario & Sonic @ the Olympic Games för avbrutet. Anar vi ett mönster här? Eventuellt.

Spel som är momentana, snabba och lätta att ta sig in i och börja spela samt inte kräver flera timmars enskilda spelsessioner är avklarade. Relativt Main Stream, dessvärre. Men ändå. Man kan hitta guldkorn även i de mest nedtrampade leden på Game Stop. Spel som New Super Mario Bros. Wii, Mario Kart, briljanta World of Goo eller för den delen gamla goda Blue Shadow på NES går inte av ens för de grövsta hackor. Man kan alltså dra slutsatsen att denna typ av spel är enklare att hålla liv i under de tidsödande förhållandena som nu råder. Inom en snar framtid har vi både Super Mario Galaxy 2 och Metriod: Other M framför oss, vilka enligt min uppfattning kommer bli storlir med den delikata egenskapen att kunna spelas i ganska korta sessioner med relativt god frekvens. Utan att tappa i kvalitet, alltså. Men sen har vi de där spelen som man i vissa sammanhang kallar för de “riktiga” spelen. Vi pratar alltså de stationära Zeldaspelen. Vi snackar Monster Hunter. Vi talar Final Fantasy. Det vi är ute efter är alltså spelen med världar att försvinna in i timmavis åt gången, de där som kräver ett engagemang som vida överstiger tre knapptryckningar och tolv minuter. Vad ska vi göra åt dessa? Jag har precis erhållit Monster Hunter Tri i födesedagspresent och är därför på jakt inte bara efter dinosaurieinspirerade monster utan även efter ett sätt att spela igenom storspelet utan att tappa storylinen och inlevelsen mellan varvet.

För den gamer som på relativt kort tid bytt levnadsmönster till ett mer tidskrävande sådant kan här intressekonflikter uppstå. Måhända beror det på att de enskilda intressena tar upp mer tid än vad som finns tillgängligt. Måhända har man för många olika engagemang eller, som i underteckads fall, en blivande gamer att ta hand om. Kanske bör man då ta sig en funderare på vad som egentligen är mest värt att lägga sina dyrbara fritidsminuter på, istället för att försöka hinna med så mycket som möjligt. Fokusera på vad du vill ha ut och utnyttja de olika tidssnuttar som faktiskt finns tillgängliga, på ett sätt du finner givande. Har man TV-spel som intresse och kortare tillfällen att spendera, då är det desto viktigare att man gör någonting bra av dem, t.ex med ett högkvalitativt plattformsspel (om man giller genren). Har man TV-spel som intresse och faktiskt någon längre stund att tillgå från och till så gäller det att inte bara slentrianspela lite halvdassiga mainstreamspel om det är ett ordentligt hardcorelir man är ute efter. Utnyttja tiden på bästa sätt, något som faktiskt blir enklare och mer självklart när just tid blir en bristvara. Varje tillfälle blir mer värdefullt. Utnyttja den lite mer sammanhängande ledigheten mellan excerciserna eller egentiden mellan jobb och barnskötsel till att verkligen dräpa dina monster, eller plocka på dig fler starcoins om det är vad du vill. Det är som de säger: Gamers will find a way.

Misströsta alltså inte. Ge inte upp ett så blomstrande intresse som spel. Det är det inte värt. Anpassa dig och din tid istället. Lev i harmoni med alla dina intressen, behov, hobbys och ansvar, men låt dem inte stjäla för mycket tid av varandra – varken på ena eller andra hållet. Det funkar inte. Likväl som jag och alla ni därute vet att krav och ansvar kräver sin tid - ni vet även lika väl som jag att den där sköna känslan av att förlora sig i ett spel som går på djupet i både level design och plot line – den är svårslagen. Don’t die on me.

//Danis

10 års lycka

Det kommer med all sannolikhet att fortsätta på den inslagna banan även framöver. Idag har exakt 10 år gått sedan jag och min flickvän, som blev min fästmö och sedermera min fru och som komplement även mamma till vår lilla Tuva, blev ihop. De 10 bästa åren hittills. Känns som om det var igår vi firade min och Andrés födelsedagar samtidigt. Som om det var igår jag satte mig på golvet och värmde E:s fötter istället för att sno hennes plats på de enda tillgängliga stolen. Som om det var igår vi mailade varandra frenetiskt. Som om det var igår vi knappt kunde skiljas i vägkorsningen på våra cyklar, firande E:s 16-årsdag med en galen krocketrunda i bushen, höll i hand på tonårsavslutningen på Magle Våtmark, satt mycket nära varandra i soffan framför Dum och Dummare, tog studenten, sommarjobbade på olika håll, för första gången åkte på semester eller firade jul och nyår ihop, förlovade oss, gifte oss, skaffade barn ihop... eller fortfarande var sådär jobbigt kära efter flera år ihop, som Sophie uttryckte det en gång för ett bra tag sen.

En väldans massa vatten har runnit under broarna över Almaån sedan hösten 2000 när jag tog ett par foton på dig där. Foton som fortfarande är ett par av de allra finaste på dig, Elin. Jag älskar dig fortfarande lika mycket, om inte mer. 10 år till och sedan ännu fler?

//D