Jag ornitolog.

Jag tror att ett genuint ornitologintresse aldrig kommer blomma ut hos mig. Jamen ni kan ju tänka er på ett ungefär - kallt, blött, skettidigt, smutsiga kikarlinser och en avbruten blyertspenna som du stal när du gick på mellanstadiet. Men hos Google och Wikipedia finns det en lösning för den bekväme, även här. Att kika efter fåglar blir så mycket lättare via internet. Sök på ett attans fågelnamn och genast ställer de snällt upp sig i långa rader, och det bästa av allt: Man kan högerklicka på fjäderfät och genast få upp en liten contextmeny och därifrån spara ner bilden på sin hårddisk. Jag har inte ens behövt ta upp kameran ur sitt fodral. Inga nedsmutsade objektiv. Inte ens en vattendroppe på linsen eller en repa på displayen.

Det är också väldigt fördelaktigt att söka på valfria kriterier och få upp wiki-resultat - jämfört med folkskrönor bland urinvånarna på Borneo om en skimrande, gudasänd birdie-namnam med eldsflammor som stiger upp från hjässan. Wikipedia tar liksom ner det hela på jorden och vardagifierar allt in i minsta detalj så till den milda grad att ingenting någonsin mer behöver bli en utmaning av någon som helst slag. Så länge man avstår från källkritik och annat besvärande merjobb, alltså.

Alldeles härom nyssens sökte jag upp lite info kring en australiensisk fågel som är stor, vit, papegojlik samt med gula fjädrar på huvudet. Eventuellt heter den kakadua. Vóila.

Så nu har jag slutfört ett fågelskådaruppdrag och har därmed blivit wikiornitolog. Ligger dock än så länge lite lågt med det på mitt CV. //D

Australiensiskt fladder

För ett par kvällar sedan hade vi besök hemma. Bland annat fick vi då beskåda ett antal semesterbilder från Australien. Bland dessa ett foto på en fågel som jag banne mig inte kunde komma på namnet på. Sedan dess har jag inte kunnat släppa den hemsökande tanken. Men nu snörvlans kom jag på det. Som en blixt från klar himmel kom det helt utan egentlig anledning till mig.
Kookaburra. Den satt långt inne. Finally some peace of mind.

//D

Vinterlöv

Vad som på avstånd såg ut som nyutsprungna, stora svarta löv visade sig vara ett släktdrag, gemensamt för de två nordostskånska städerna. Yikes.

Published with Blogger-droid v1.6.4

Igelkottarnas kväll

Näste man var åt det mer reserverade hållet. Dåligt gömställe dock.

Kvällssvalka

På väg hem från landet. Röinge alltså. En igelkott korsar min väg. Det låter som om den har grodfötter på sig när den går på asfalt.

Gah!

Vem tusan vill ha metervaran Varmt Hund i sitt hem? Grotesk är vad den är. Blä!

Vårtecken

Ett lite oväntat och aningen tidigt vårtecken har smugit sig fram på ett minst lika oväntat ställe. På golvet mitt i vår trappuppgång ligger en fjäril och tycks vara lite osäker på vad han gör där. Kanske lite tidigt att gå upp än? Han/hon verkar lite lätt yrvaken...

Zoologiska upptäckter och annat

Som vilken annan himla dag som helst har denna fredag bestått av två delar TV-spelande, en halv del fika, en del naturpromenad och en del väggmålning. Väggmålningen handlade varken om fresker eller vitmålning, utan om detaljmålning av små remsor avsaknad av färg på väggen i sovrummet. Väggfärgen där är enligt uppgift någon typ av sandfärg, fast jag alltid tyckt den varit grå. Hur som helst så fick jag låna lite överbliven grå respektive vit färg från broderns väggfärgsförråd. Av detta blandade jag till en färg som iaf ur mättnads- och ljushetssynpunkt stämde ganska bra överens med väggen, men nyansen var inte riktigt 100. Jag fick leta mig igenom fruns scrap-akrylfärgburkar för att hitta en burk med gult innehåll, vilket jag i mycet liten mängd blandade i grå/vitblandningen - och fick efter lite mixtrande även nyansen till att stämma hyfsat överens med väggen. Hur de färglösa remsorna på väggen uppstod får jag be att återkomma om, men det har med lagning av ett hål i plastgolvmattan att göra och det får undertecknad att framstå som något ohändig... vilket ju inte är sant! ;P
Whatever! Innan jag gav mig på väggbehandlingen och efter att ha spelat slut på Tomb Raider begav jag mig ut på en promenad i riktning mot och igenom galgbacksskogen. Det första jag möter på slingan där är en springande dam iförd varselväst. Hon springer vidare och jag tänker inte så mycket mer på det. Däremot tar jag själv några springsteg för att bli av med en backe snabbast möjligt. Precis just då, i övre änden av backen, dyker damen i varselväst plötsligt upp igen, som från ingenstans, rätt ut från skogen och vi springer nästan ihop. Hon har väl antagligen utfört väl valda naturbehov tänker jag. Jaja, hon repar sig och springer raskt vidare.
En stund senare ser jag en liten stig som går rätt ut i skogen, och jag tänker att det vore väl lite trevligt och ta en annan väg än jag brukar. Därav valet att rikta stegen rätt ut i bushen. Efter kanske 300 meter blir jag abrupt avskuren av en sunkig sankmark, utan uppenbar väg runt.
Jaha, då blir det väl bara till att gå tillbaka till slingan igen då... Bäst jag står där och väljer väg känner jag mig lite iakttagen. Jag vrider jag blicken åt vänster och får en skymt av en typ triangulär orange/röd/vit detalj i ICA-kassestorlek som skymtar bakom en stor jordhög. Det är inte en orienteringskontroll, för den ser typ luden ut. Det ser ut som den har två spetsar som sticker upp och det ser banne mig ut som om den himla saken stirrar på mig. Mitt ute i skogen står man där helt ensam med något som står och glor på en! Creepy! Jag stirrar tillbaka i ett par minuter och detaljen är blickstilla. Jag inser att jag inte kan stå här och glo hela dan, så jag tar några steg i riktning mot saken, med viftande armar. Plötsligt rycker det till i saken och jag inser att jag gissade rätt. Det var banne mig en räv! Det var första gången någonsin som jag sett en livs levande rödräv i det vilda! Och stor var den också, iaf i förhållande till hur stora jag fått för mig att rävar är. Så nu kan jag lägga det till meritlistan också! Kanske förbättrar mina jobbchanser?? ;P Det som gjorde mig lite besvärad var mitt val en halvtimme tidigare att inte ta med mig kameran ut idag. DAMNIT!

För övrigt sprang jag på en gammal bekant när jag snabbt och smidigt åter hoppade ut på grusvägen efter rävmötet; Damen i varselväst! Sannolikt lika förvånad som överrumplad över att en vilt främmande man plötsligt ramlar ut från skogen... och samme man som tidigare, till råga på allt!

//D

Skrämselteknik

Så här ser den allra första hund som någonsin blivit spontant rädd för mig ut. Den heter Flora och är av raserna shih-tzu, lhasa-apso och papillon. Snurrigt bara det. Inte tusan kunde väl jag veta att tokhunden inte gillade att man tittar på den och låter som en ko... DOH! >< Men Flora tycks i alla fall gilla min hundrädda fru, ett inte på något sätt särskilt ömsesidigt förhållande... Jaja, nu ska hunden med BSC till Sveland en vecka, så det blir kanske tillfälle till att reda ut situationen..?
//D

Att andvandra

Guten heute!

Så här mellan två tvättar i källaren hittade jag ett litet tidhål att fylla med intressant innehåll. Det visade sig bli ett inlägg om en av Hässleholms mesta kända raser, i all sin enkelhet.

I förmiddags passade jag nämligen på att ta en rasker promenad längs med hälsans stig, en ganska trevlig motionsrunda i perifera centrala Hässleholm. Detta är en stad som till och med här ute i ytterkanten tycks karaktäriseras av samma typ av individer som de mer centralt centrala delarna gör, nämligen ett till synes straight par av Anas platyrhynchos, på svenska gåendes under det mer välkända namnet gräsänder. På sina håll, till exempel i hundrastgården intill dagiset ( /förskolan/lekis... WHATEVER!) Bullerbyn, finns även andra (mer eller mindre nyktra) igenkänningsbara raser och individer (inte gräsänder alltså) som morgonpigga rastar sina hundar och samtidigt passar på att ta en stänkare tillsammans med polarna samt tillsammans med sina hundar stänka ner marken med samma vara i passerad form. På en liten trasig bänk inom rastgårdens barriärer, sannolikt av märket Hags, sitter de allt som oftast och insuper den livgivande morgonluften. Efter att ett flertal gånger ha tagit samma morgonpromenad förbi platsen börjar man så smått känna igen gynnarna.

Men för att återgå till den först omnämnda rasen: Längs med ett relativt långt stycke av den lilla åsen i Stattenas södra utmarker hörde jag ett fasligt kacklande, av ljudet att döma kommandes från bara några meter framför mig. Vid en raksträcka bredde synfältet i markskiktet ut sig en aning. Där kunde jag se hur en liten grönhuvad herre tillsammans med en något beige dambekant struttade fram och tillbaka på den smala stigen, njutandes av en hälsofrämjande motionspromenad liksom jag själv. Av deras sätt att röra sig framåt tyckte jag mig kunna utläsa en viss obalanserad gångart. Vet inte vad den kan ha orsakats av, men ett par gissningar skulle ju kunna vara spritbemängda matrester eller varför inte den möjligheten att de kände sig jagade och helt enkelt glömt bort att andjakten avbrutits för flera månader sedan. Skulle man rita upp mönstret efter hur de i hysteri tog sig fram i alldeles för hög hastighet i förhållande till vägbredden, det lövhalkiga underlaget och framförallt sin egen storlek och undermåliga krockskydd, skulle resultatet närmast likna ett av de där intressanta zickzackmönstrena man fick sy fast på cirkelrunda dukar i syslöjden.
Efter en liten stunds förföljande tänkte jag artigt och fint gå fram och hälsa. Då uppstår som en blixt från klar himmel genast stor osäkerhet hos det lilla paret som av en händelse tar till flykten och flaxar iväg i riktning mot Magle Våtmark. Ganska ohyfsat om jag får säga det själv, men vem vet? - De hade kanske fått nys om en nyligen söndersmulad gammal torr brödlimpa som av en åldrad dam och hennes barnbarnsbarn i ögonblicket delades ut från en parkbänk i anslutning till en av reningsdammarna därborta, eller något i den stilen. Bråttom hade de i alla fall...

Quack! /Danis