Sen var det bara nyåret kvar

Jag har liksom många andra svenskar och andra i vårt avlånga land lyckats med konststycket att fira en fullängdsjul. Jag är alltså inte heller detta år nyförvärvad till Jehovas Vittnen eller andra icke julfirande folkrörelser. Denna julhelg gick i mål trots att den vita julen till slut som vanligt blev blaskgrå, trots att traditionen med oönskade vandringspresenter fortsätter (denna gång i form av en gammal sunkig tavla och en sämre begagnad slickepott från broderns och svägerskans källare) och trots det faktum att jag somnade framför TV:n ca klockan 15.30 under Julafton. Walt Disney vänder sig väl i graven, men jag är rädd att jag måste medge att Kalle Anka som program numera känns mer som nödvändig tradition än ett önskat TV-program. Något år minns jag att vi tittade på ett alternativt disneykavalkads-program på 4:an, det blev genast lite mer meningsfullt då man inte i förväg visste om varenda scen man redan för flera år sedan dömt ut som ointressant. Och nej, det är inte bara Ferdinand som är tråkig. Personligen tycker jag nog bara att Piff och Puff håller måttet i längden. Vet inte precis varför, men av någon anledning tröttnar jag inte på de där tjattrande tramsputtarna och den alldeles bedårande Pluto som år efter år gör sitt för att roa mig med att peta ut en exakt snökopia av sig själv från snöhögen och sedan bli dödsförskräckt av att nosa sönder den... Piff och Puff var jag självklart vaken och tittade på, men de andra episoderna fick ge sig till förmån för senaste numret av speltidningen LEVEL samt en liten eftermiddagslur.

Hur som helst var det varken snöns vara/icke vara, vandringspresenterna eller Kalle Anka klockan 15.00 som gjorde just denna jul speciell. Inte heller var det min, min frus, brors och svägerskas sångarinsats i Rosengårdskyrkan eller för den delen fotograferingen av min kära brorson i predikstolen och bland de upprivna julklappspappren som gjorde det -eller ens anekdoten om när min tågtokige Svärbror tackade sin Mormor, som på julaftonskvällen just sagt hejdå och klappat honom på kinden, med kommentaren "Tack för klappen!". - Den mest spektakulära händelsen är något mer av den... käcka typen. Jag vet inte om detta någonsin hänt någon av er därute, men det har nu hänt mig. Upprinnelsen till det hela ligger i att mina föräldrar för ett par veckor sedan besökte Ladan i Boarp för att underhållas av After Shave och Cabaret Cartwright. Där fick man tydligen som publik delta i själva showen genom att spela på munspel som delades ut under kvällens gång. Självklart var min galne och musikaliske far helt och fullt med på noterna och lärde sig snart det stycke musik som lärdes ut.

Och sen blev det plötsligt julaftonskväll, och julbordet är framdukat. Vi sitter som bäst och äter oss mätta i sann jul- och familjeanda. Ljusen är tända, maten är traditionell och stämningen är på topp. Då händer det plötsligt - utan någon som helst anledning eller förvarning! Far min drar ur en byrålåda fram ett rött litet munspel med texten Cabaret Cartwright på. Plötsligare än i plötsligaste Vinslöv börjar han jamma loss i Oh Susannah - helt utan mankemang och eftertanke, med ett sånt där flin som bara han kan få till. Ni som känner honom på ett eller annat sätt vet säkert vad jag menar...! Hur som helst blev det en ganska intressant kryddning av julaftonens traditionalitet - en aning country med ett stänk av "tjohej!" gjorde julhelgen en liten aning annorlunda. Jag blev dock själv inte värst utsatt för galenskaperna. Min bror tenderar ju som bekant ibland att trilskas medsamma typ av påhittigheter som min far, och tog denna gång tillfället i akt att låna med sig min mors likadana Carabet Cartwright-munspel på den vidare färden mot sin frus hemtrakter i Dalarna. Min stackars svägerska har förhoppningsvis sina öron i fortsatt behåll efter 100 mil i bil med man, barn... och munspel!

God fortsättning på er! //D