Rörmokarvikarierande arkeologi

Så här knappt halvvägs till jul, från den 20:e november räknat, har det hittills visat sig gå ganska bra att skjuta på New Super Mario Bros Wii-jungfrufärden. Det har inget att göra med något så befängt som att det plötsligt inte skulle vara ett kalasbra spel eller att jag av någon onormal anledning skulle vara ointresserad. Anledningen är helt enkelt den att jag istället för att ha bytt in Tomb Raider: Underworld fortsatt att spela spelet.

Efter att för ett par månader sen spelat mig ett par timmar in i spelet tyckte jag att den usla kameran i kombination med en emellanåt tämligen hopplöst svårmanövrerad Lara Croft gjorde spelet ganska okul att spela. Därför gjorde jag valet att försöka byta in spelet som ett av två mot ett exemplar av det nya rörmokarliret, men utan någon framgång då spelet dels inte var PEGI-märkt, dels var ett av fyra Wiispel som helt enkelt inte byts in. Och när mitt inbyte inte gick igenom Gamestop-tullen kunde jag ju lika gärna spela vidare... nu när jag ändå äger spelet.

Hittills har jag tagit ms. Lara genom sin egen herrgård, medelhavsbotten, ett hindutempel i Thailand och någon typ av mayatempel i Mexiko för att sedermera nå någonting motsvarande en pittoresk skärgårdsö utanför Antarktis kust, allt i jakten på artefakter från den nordiska mytologin. Tors Mjölner och dylikt, ni vet...

Hittills har jag en viss uppfattning av spelet, med föga förväntningar om att denna kommer ändras. Det handlar i stort sett om ett akrobatiskt pusselspel med sporadiska actioninslag. Det man gör 90% av tiden är att hoppa runt bland väggar, utskjutande stenar, avsatser, balansbommar och dylikt, utplacerade på lämpliga ställen. Faktum är att ens hinderbaneliknande väg är så pass linjärt utstakad att det blir på gränsen till fånigt. Förutom att spelet faktiskt inte är ett rälsbundet spel så går det i princip på räls. Sällan några större utmaningar i att hitta rätt.

Fiendefloran utgörs så här långt in av ett fåtal exotiska, av någon outgrundlig anledning ganska arga, djur. Typ tigrar och någon slags överviktiga ödlar. Den som tar sig några timmar in får dessutom äran att skjuta fientliga arkeologer/hobbysoldater med panamahatt och avsaknad av högskolepoäng i skytte. LOL! I stort sett har jag hittills inte stött på något som är mer ondskefullt än sura surikater, med firepower därefter. Med andra ord inga fiender man dör av, framförallt med tanke på att ens stamina återhämtas efter några få sekunder, oavsett om man skadats av grönt snigelslem eller blyhagel. Ett möjligt undantag som ger lite utmaning är kombinationen av att man har ett begränsat antal handgranater att tillgå för varje bana och att det på sina håll kan förekomma blå, elakt självlysande vargkadaver som bara kan dräpas med just granater. Men lugn, bara lugn, använd bara en granat per fuling, och du har genast ditt på det torra igen...

För att ge någon form av samlat betyg till spelet: Minuskontots fruktansvärda kameraföring, dassiga kontroll samt alldeles för få och totalkorkade fiender gör inte spelet särskilt attraktivt, men pluskontots ganska trevliga spelmiljöer, godkända wii-grafik och fullkomliga casualplayer-vänlighet gör dock att spelet kan spelas igenom en gång, med viss behållning av äventyrskänsla a'la Indiana Jones och en halvskum story som flätar ihop olika mytologier och religioner (dock utan att kräva ett uns av tankekraft från spelaren). Med andra ord ett spel för dig som inte kräver mycket mer än lite knapptrycksakrobatik och exotiska spelmiljöer för att bli nöjd.

Passar t.ex. bra som uppvärmning inför ett riktigt genuint plattformslir, men knappast som milstolpe! Tilläggas ska dock att den versionen jag spelar är Wii-versionen, och enligt säkra källor är, förutom grafiken, både mängden fiender och spelets AI rejält nedbantade i denna portning. Och det märks! Ska ni spela spelet, gör det inte på Wii, för allt i hela världen!

//D