Programförklaring 2010

Så här i midvintertider är det läge att blicka tillbaka och se framåt, helst på en och samma gång. Summera och starta upp, avsluta och påbörja. Vad har varit bäst och sämst och vad förväntas som komma skall? Efter att jag och damen i mitt liv mellanlandat på Islands tämligen öde, internationella flygplats Keflavik efter vår New York-tripp för ett drygt år sedan gjorde vi upp några 5-i-topp-listor för att summera resans höjdpunkter, som till exempel upplevelser, personer, mat och butiker. Jag tänkte att en liknande lista för året 2009 här och nu kunde vara på sin plats, på temat saker som man minns 2009 för.

En av dessa minnen är trots sakens smått besvärliga natur, arbetslösheten. Avslutat landskapsarkitektjobb i Halmstad. Inget jobb och inga pengar, men väl en attans massa tid att göra annat på. T.ex. måla väggar och tak. Kanske inte den mest betydelsefulla av mina insatser men väl en resultatinriktad sysselsättning.

Ett annat minne är sommarjobbet på Sveland. Sällan har jag med väl vald lillsvåger haft så livliga diskussioner om vad man egentligen kan ha hästar och annan ohyra till. Bland annat dök idén om kraniet i fimphinken och ögat i holken upp - ljuva idéer som poppade upp som svampar under korkeken där vi satt och eftermiddagsfikade.

Familjen Egertz har under 2009 satt sina spår. (Och då menar jag inte bara i form av att brodern min har spillt på alla våra dukar...) Bröllop i maj och landets sötaste brorson Toddlerts (ett av alla helgjutna smeknamn...) födelse i september.

Mamma Mia! - Vår lilla semestertripp till London och The Prince of Wales Theatre är ett minne som består, inte enbart tack vare en fantastisk musikalupplevelse och ett trevligt hotell vid River Thames. Även The Gatwick Run gör att resan kvalar in på listan. Ett gott råd till er som inte vill hysteri-åka kollektivt från valfritt hotell till Gatwick Intl. är att inte ta en linjebuss mot Victoria Station för vidare färd, inte ens om ni så får betalt för besväret! Vårt ödesdigra misstag gjorde att vi fick tampas med tiden, en man som mitt i trängseln spydde och kissade i bussen, vilsespringande någonstans i närheten av Waterloo Station (efter att en dam i vårt sällskap ropat att vi var vid stationen ifråga när hon själva verket bara sett ordet "Waterloo" på en mötande buss), tågbyten och vansinneslopp på flygplatsen. Svettigt men utmanande!

Så sent som igår infann vi oss i Värmland för en i vanlig ordning avslutande nyårshelg. Ett minne som kommer bestå, bland annat för den fantastiskt kalla, vita, snödjupa vintern utanför fönstret!

Ja det finns egentligen fler minnen som kvalar in, men för att gå något mer rakt på sak så är det en sak som ohotat platsar överst på listan. Ett faktum som kommer göra sig betydligt mer påmint om ganska så precis tre månader från idag räknat. En typ av faktum som delar upp folk i olika läger efter olika typer av inställning till faktumet ifråga. För mig själv innebär det att se till att jag lever upp till mina egna förväntningar, förhoppningar och förhållningar till det hela. Som ni kanske redan räknat ut handlar det om ett nytt liv som beräknas se dagens ljus framåt våren, ett nytt liv som vi på skämbild redan sett vinka, sprattla och sparka. Ett nytt liv som på ett sätt som jag aldrig kunnat förutse gör mig glad, nöjd med livet och alldeles varm inombords. Jag och min fru kunde inte mått bättre eller varit mer kära, både sinsemellan och gentemot nykomlingen ifråga! Fantastiskt helt enkelt! Jag kräver inte att alla ska begripa sig på detta eller ens inte tycka att detta är klyschigt å det grövsta. Jag förmedlar bara det just nu högst rankade glädjeämnet i mitt liv på ett sätt som egentligen inte går att beskriva i ord - både till dig som tillhör dem som gillar ett traditionellt Svensson-barnfamiljeliv och till dig som snarare föredrar refuserande avhandlingar av typen No, your child is NOT a miracle. Jag kan så här i förväntans tider bara meddela att pengar, boende, resor, världens alla prylar och de mest fantastiska konsertupplevelser obönhörligt bleknar bort.

2009 har på många sätt varit ett besvärligt skräpår, men som en vis person sa vid lämpligt tillfälle: God never closes one door without opening another. 2010 är året då jag blir småbarnsförälder. Mitt nyårslöfte är att bli förälder, men utan att bara vara just det och inget annat. Som jag ser det finns det ingen anledning att låta allt annat i livet bero, då hade det inte varit roligt. Utmaningen finner jag i att fortsätta umgås, uppleva och utvecklas i allt möjligt. Inte mest vara trött och upptagen. Jag går in för det löftet med full power!

Är ni med på den?

//D

Den går inte att använda, men den är iaf dyr… :D

Slösurfande leder oftast till absolut ingenting. Här hittade jag dock en annons som borde finnas på bestofblocket.se:

Vantar på vift, någon?

Ok, Björn. Jag vet att du inte har varit här sedan dessa dök i vår hall, men min vana trogen ställer jag frågan: Är de dina? (Ska jag vara riktigt ärlig tror jag inte de passar varken dina händer eller din image…men ändå.) Annars, vems? Återfås mot beskrivning. :P

//D

Sen var det bara nyåret kvar

Jag har liksom många andra svenskar och andra i vårt avlånga land lyckats med konststycket att fira en fullängdsjul. Jag är alltså inte heller detta år nyförvärvad till Jehovas Vittnen eller andra icke julfirande folkrörelser. Denna julhelg gick i mål trots att den vita julen till slut som vanligt blev blaskgrå, trots att traditionen med oönskade vandringspresenter fortsätter (denna gång i form av en gammal sunkig tavla och en sämre begagnad slickepott från broderns och svägerskans källare) och trots det faktum att jag somnade framför TV:n ca klockan 15.30 under Julafton. Walt Disney vänder sig väl i graven, men jag är rädd att jag måste medge att Kalle Anka som program numera känns mer som nödvändig tradition än ett önskat TV-program. Något år minns jag att vi tittade på ett alternativt disneykavalkads-program på 4:an, det blev genast lite mer meningsfullt då man inte i förväg visste om varenda scen man redan för flera år sedan dömt ut som ointressant. Och nej, det är inte bara Ferdinand som är tråkig. Personligen tycker jag nog bara att Piff och Puff håller måttet i längden. Vet inte precis varför, men av någon anledning tröttnar jag inte på de där tjattrande tramsputtarna och den alldeles bedårande Pluto som år efter år gör sitt för att roa mig med att peta ut en exakt snökopia av sig själv från snöhögen och sedan bli dödsförskräckt av att nosa sönder den... Piff och Puff var jag självklart vaken och tittade på, men de andra episoderna fick ge sig till förmån för senaste numret av speltidningen LEVEL samt en liten eftermiddagslur.

Hur som helst var det varken snöns vara/icke vara, vandringspresenterna eller Kalle Anka klockan 15.00 som gjorde just denna jul speciell. Inte heller var det min, min frus, brors och svägerskas sångarinsats i Rosengårdskyrkan eller för den delen fotograferingen av min kära brorson i predikstolen och bland de upprivna julklappspappren som gjorde det -eller ens anekdoten om när min tågtokige Svärbror tackade sin Mormor, som på julaftonskvällen just sagt hejdå och klappat honom på kinden, med kommentaren "Tack för klappen!". - Den mest spektakulära händelsen är något mer av den... käcka typen. Jag vet inte om detta någonsin hänt någon av er därute, men det har nu hänt mig. Upprinnelsen till det hela ligger i att mina föräldrar för ett par veckor sedan besökte Ladan i Boarp för att underhållas av After Shave och Cabaret Cartwright. Där fick man tydligen som publik delta i själva showen genom att spela på munspel som delades ut under kvällens gång. Självklart var min galne och musikaliske far helt och fullt med på noterna och lärde sig snart det stycke musik som lärdes ut.

Och sen blev det plötsligt julaftonskväll, och julbordet är framdukat. Vi sitter som bäst och äter oss mätta i sann jul- och familjeanda. Ljusen är tända, maten är traditionell och stämningen är på topp. Då händer det plötsligt - utan någon som helst anledning eller förvarning! Far min drar ur en byrålåda fram ett rött litet munspel med texten Cabaret Cartwright på. Plötsligare än i plötsligaste Vinslöv börjar han jamma loss i Oh Susannah - helt utan mankemang och eftertanke, med ett sånt där flin som bara han kan få till. Ni som känner honom på ett eller annat sätt vet säkert vad jag menar...! Hur som helst blev det en ganska intressant kryddning av julaftonens traditionalitet - en aning country med ett stänk av "tjohej!" gjorde julhelgen en liten aning annorlunda. Jag blev dock själv inte värst utsatt för galenskaperna. Min bror tenderar ju som bekant ibland att trilskas medsamma typ av påhittigheter som min far, och tog denna gång tillfället i akt att låna med sig min mors likadana Carabet Cartwright-munspel på den vidare färden mot sin frus hemtrakter i Dalarna. Min stackars svägerska har förhoppningsvis sina öron i fortsatt behåll efter 100 mil i bil med man, barn... och munspel!

God fortsättning på er! //D

Julfest avklarad, bara julen kvar...

Ja så var då årets upplaga av den bland vänner och bekanta traditionella julfesten till ända och vi kan med facit i hand lugnt och sansat konstatera att det blev en hejdundrandes trevlig tillställning, tack vare alla er som hade trevligheten att dyka upp! Nästa år får vi hoppas att Nisse är frisk från feber och dylikt, annars blir han den första att göra hattrick i frånvaro! ;) Det var himlans trevligt att ses, allihopa!
Efter att ha fixat iordning hemmet efter festligheterna har vi hunnit med både julrim hos svärfamiljen och bilfärd till Ramlösa, där årets julafton äger rum för vår del. För att även vår "vita" bil skulle få känna av julstämningen och faktiskt få visa upp sig från sin bästa sida så här i högtidstider passade jag i eftermiddags på att avlägsna några månaders smutsbeläggning, på för ändamålet avsedd plats på BRF Brunnsparkens parkering. Detta efter att den rengjorda ytan kring det nya skattemärket lyste som solen i jämförelse med övriga bakdelen. Det blev helt enkelt tvunget med en tvätt, så att säga... Man slutar aldrig att förvånas över att lacken fortfarande faktiskt var vit under allt gojs ovanpå!
Dessa nyhetsinslag kanske inte känns som några världssensationer ur nyhetsvärdesaspekt, så för att väga upp detta kan jag så här i förbifarten bara nämna att JAG VANN I BLOKUS MOT MIN HOPPLÖST KNEPIGA, TAKTISKT SPELVINNANDE STOREBROR! (Blokus är alltså ett sånt där alldeles jättebesvärligt taktiskt tänkarspel á la Othello, fast med figurer uppbyggda av en massa trianglar i huvudrollen) Min fru och svägerska var också med i spelomgången och på intet sätt något ont eller nedvärderande om dessa två, men det är liksom vinst mot brodern i sammanhanget som räknas...)
//D

Spelglädje i dess renaste form

Det har så äntligen blivit hög tid! För någon timme sedan tog jag bort plasten runt förpackningen till New Super Mario Bros Wii. Jag kan inte beskriva det direkta intrycket från liret med andra ord än underbart, nostalgiskt, lekfullt, färgsprakande, helskönt och spelglädje!

Begriper ni vilken känsla det är att greppa ett klassiskt sideways-grepp om wiikontrollen, hoppa runt, platta till första goomban och därefter vara som uppslukad?? De obligatoriskt gröna, inledande banorna, goombas, koopas, Yoshi, fireflower, minifort, Koopalings (som äntligen gör storstilad comeback) och allt annat smått och gott i spelet får nostalginerven att vibrera värre än den värsta kaffetarm! Helt plötsligt var det som om inget i sinnevärlden passerat sedan Super Mario Bros 3 nöttes med de kantiga NESkontrollerna i tidigt 1990-tal. Allt är sådär pastellfärgad och trallvänligt som bara Nintendo kan få en spelvärld! Efter att ha dängt Larry och Roy Koopa i de två första världarna kan jag bara konstatera att jag har många trevliga speltimmar framför mig! Om ryktet stämmer ska spelet dessutom blomma ut som mest i flerspelar-läge, så det är väl bara att köra hårt antar jag…

Jag kan inte minnas några skönare fiender än alla Koopas som i New SMB Wii taktfast diggar ikapp med spelmusikens trallvänliga toner och slingor! Groovy, i say! Vi ses i Svampriket, kära vänner!

//D

And his name shall be called:

Wonderful counsillor! Almighty god! The everlasting father! The prince of peace! ...en kortfattad sammanfattning och ett textutdrag ur en av alla körsatser i George Friedrich Händels oratorium Messias.

Detta verk utfördes alltså av vår kyrkokör och en för tillfället ihopsamlad symfoniorkester i Hässleholms Kyrka. Jag ska villigt medge att detta var mäktigt! Det är första gången jag är med och framför något liknande verk med det bibliska budskapet, och detta gavs i lördags kväll ett ordentligt tryck med 60 fullfjädrade (?) körsångare, en professionell orkester och operasolister i en stor, fullsatt kyrksal. Rösten min höll nästan ända fram. Konserten varade i ca 2 timmar, något som kräver sina stämbandsmuskler. Mina höll ca 1 timme och 45 minuter. Efter att ha klämt i från tårna i välkända Hallelujah (er som inte känner till denna sats hänvisar jag omedelbart till skamvrån och Wikipedia) fanns det helt enkelt inte mycket mer power kvar, och de avslutande satserna blev väl lite sådär halvdant framförda från min sida. Lyckligtvis fanns fler tenorer att tillgå… Inte gjorde det heller saken bättre att få en attans hostattack att tampas med mitt i sista satsen, vilken fick till följd att det troligtvis såg ut som om jag stod och grät eller något liknande.  Jaja, det hela gick ju i mål till slut och himla roligt var det! Som avslutning på det hela blev det dessutom middag i församlingshemmet, en ständigt lika effektiv stämninghöjare!

För övrigt börjar det här hemma bli färdigt för julfest! Igår drog vi traditionsenligt igång den välkända storhiten Jul hos Fiskarbengt på stereon och förberedde inför de kommande dagarna genom att klä julgranen grann tillsammans med bror, svägerska och brorson. Imorgon bär det av stapeln för årets upplaga av den mer eller mindre traditionella julfesttillställningen!

//D

Igen? Hur är det ens möjligt?

Sådärja, nu har jag äntligen kommit så pass långt i livet att jag hunnit se Plötsligt Igen. Efter ett avslutande stycke vitmålning på vita ytor som skulle bli jättevitare hemma hos svärisarna och efter att ha repeterat Händels Messias i kyrkan tillsammans med kören och en drös professionella musiker var både jag och damen vid min sida (alltså min fru, inte valfri alt) helt färdiga. Vad passar då bättre än en stunds avkoppling i TV-soffan framför en bärbar dator med uppkoppling mot SVT play?? Självklart missade vi TV-premiären av storfilmen, men Internet rådde bot på detta. Vad gjorde man innan Internet fanns??

Hur som helst kan man väl säga att denna uppföljande dokumentär om dokumentären Plötsligt i Vinslöv var ganska intressant, i alla fall för den som kan kombinera lokalkännedom och det faktum att ha sett förra filmen. Holger som slåss för sin papegoja, Grill-Anders som inte grillar, Mr Bangolf som åker på solsemester samt Bertil Nilsson som skriver för Norra Skåne gör sitt till filmens driv, men hur den kan vara intressant för de som inte kommer från trakten och från början alltså har haft anledning att se första filmen, det känns långsökt... 2:an handlar ju helt enkelt bara om hur 1:an mottagits i Vinslöv och vad huvudrollsinnehavarna har för sig just idag. Inget annat. Filmens upplägg ger mest en känsla av med statister fejkad/inrepeterad dokumentär om något som från början bara var väldigt knepigt, nämligen en ihopklippt dokumentation om några byaoriginal. Och byaoriginalen det handlar om hade man nog i ärlighetens namn nog kunnat hitta lite varstans i landet.

Så varför funkar det? Varför samlas sveriges befolkning framför TV:n pga denna "speldokumentär" som lockar fler tittare än i princip alla andra svenska dokumentärer gör? Varför blev reultatet att Vinslöv inte hamnade på världskartan, men väl på Monopolplanen? Varför reser folk långväga för att sitta på bänken och nysa eller äta Holgers Meny på Perssons Taverna? Handlar det kanske just om originaliteten och den bisarrt briljanta humorn i att dokumentera dessa osannolika byaoriginal? Är inte detta precis så skruvad humor som man närmast skulle kunna förvänta sig av Galenskaparna, med den enda skillnaden att detta inte är (helt och hållet) påhittat? Ska man kanske tro att Vinslöv hade lite tur när de som gjorde första filmen valde just Vinslöv?

Whatever! Jag tyckte att Plötsligt Igen var en sevärd film som dock helt saknar poäng innan man sett Plötsligt i Vinslöv, vilken i sig egentligen saknade poäng redan från början. Efter att ha sett bägge kan jag bara sitta här i soffan och förundras över dokumentärprojektets på något sätt fungerande orimlighet!

Btw, är någon av er därute cool nog att vara medlem på www.dopingkontroll.com?

//D

Näst näst första snön

Samma ställe igen, nu med kvarliggande snötäcke, mer julstämning samt julhandel i fjärran.

/D

Näst första snön har kommit!

Lite bilder på det...

utanför fönstret

innanför fönstret

//D

Windows Live Writer

Det här inlägget är ihopknåpat med Micro$ofts mycket lite nödvändiga bloggprogram Writer. Installerade nyligen Messenger och fick detta frivilligt på köpet. Tänkte testa hur det är att blogga direkt i Windows, får väl se om det är något att ha…

Rent användningsmässigt är det lite som Word. Enkelt att använda och justera runt bilder osv. Mycket bra förhandsgranskning. Återstår bara att se resultatets natur samt hur man får helt vanligt, normalt radbrytningsavstånd…

//D

Nu måste det snart ta slut...!

Nu har jag suttit i ett dygn och avinstallerat, ominstallerat, kopplat in, kopplat ur, anslutit, misslyckats med anslutning, konfigurerat och uppdaterat den attans burken under skrivbordet! Det bara MÅSTE finnas ett smidigare sätt att till exempel få in samtliga fruktansvärda mängder uppdateringar än att sitta och pumpa i så många timmar... BLÄ!

//D

Mitt i natten och ännu ingen uppdatering

Den här helgen (egentligen hela senaste veckan) har min kära fru lagt beslag på den bärbara datorn, och den stationära har stått i praktiskt taget obrukbart skick. Nu är det dock mitt i natten och damen har släppt den bärbara för några timmar. Det är dock på den stationära jag nu sitter och skriver, då detta möjliggjorts genom MÅNGA timmars idogt arbete med att ta sig runt hopplösa hinder såsom obegripligt krångliga CD/DVD-läsare, byten av dylika, fortsatta liknande problem, för gamla installations-skivor för Windows, felaktiga drivrutiner på drivers-and-utilities-skivan (som för övrigt fick läsas in på den bärbara och föras över på USB-minne för att kunna tillämpas på den stationära som numera refuserar alla typer av optiska läsare...) och mycket annat smått och gott.

Hur som helst, tänkte som allra kortast tala om att helgens ljusaste ljus utgjordes av två "skräckfilmer" som vår käre vän BSC hade med sig som utrustning till vår skräckfilmskväll i fredags. Det hela blev dock lite av en parodi, då den första, som heter Black Sheep, såg ut att ha SFX från 70-talet och handlade om genmanipulerade får som anfaller människor, varpå människor antingen blir slitna i stycken eller helt enkelt muterar till vad man som bäst kan beskriva som fårulvar... Inte så läskigt, men ganska komiskt... Nästa film heter Död Snö, och är inget mindre än en norsk skräckfilm på temat tyska nazist-zombies i fjällen. Mer klassisk skräckkänsla till en början, men sedan ganska överdrivet blodig och fullkomligt bisarr efter avslöjandet av vilka monstren är. Nazimonsterslakt i djup pudersnö med motorsåg och slägga , ackompanjerat av norskt käck uptempo-countrypop var den absoluta höjdpunkten! Annars mest konstig, men helt klart ett plus att skräckgenreproduktionen intagit även norden. Filmen börjar med riktigt fina rysningar som byggs upp så sakteliga, men spårar sedan ur totalt. Den bästa skräcken upplever man ju faktiskt när man aldrig riktigt får se vad som gömmer sig i mörkret... Inget slår Blair Witch Project.

//D

Snabbrepris på räls

Under måndagen spelade jag mig igenom Resident Evil: Umbrella Chronicles på några timmar. Inte riktigt alla banor, men nästan. Som substitut i väntan på jul var det ok, men efter dessa speltimmar kan jag inte säga att det är ett spel jag kommer fortsätta med i jakten på bätter resultat.

Det hela går ut på att ta sig igenom rälsdrivna banor (följer ett spår, går inte själv) fullpackade med zombies och andra intressant fiender att fälla. Banorna återberättar i korta drag händelseförloppen i Resident Evil 0,1 och 3. Av någon anledning tyckte de visst inte att det händelseförlopp som utspelas i 2:an platsade, trots att 3:an tilldrar sig på samma plats, nämligen på Raccoon Citys polisstation.

Hur som helst återberättas alltså historien kring uppkomsten av Umbrellas rackartyg med T-virus hit och bio-organiska stridsmedel dit, företagets nyckelpersoner samt insatsstyrkan S.T.A.R.S. på ett sammanhängande och tydligt sätt, med spelbara sidospår bland annat i rollen som spelarens nemesis Albert Wesker. (Har inte spelat 5:an, finns han med där också?) Den delen av spelet uppskattar jag, men om man sedan går till själva konceptet som railshooter, känns det inte så intressant mer än i några timmar. Jag uppskattar en lysande och gärna invecklad story, men en sådan är ju till för att driva spelet framåt, inte spelas om och om igen, bara för att man ska få in ett par zombie-fullträffar till. Skräckupplevelsen uteblir också när man inte själv är fri att utforska, tan vet att det hela tiden bara kommer nya fiender längs med spåret man följer. På det hela taget en innovativ idé som inte helt och hållet föll mig i smaken. Jämfört med ett ordinarie Resident Evil (framförallt 4:an) är detta i min mening inget att hänga i julgranen, men Capcom mjölkar kassakon lite till och har därför släppt Darkside Chronicles, även detta en railshooter, med fokus på karaktärerna Leon Kennedy och Claire Redfield.

Next up: ...

//D

Vi ber att få gratulera!

Lillsvågern lyckades igår sätta full pott i uppkörningen och har därmed tagit sitt eftertraktade körkort!

Denna dag till ära går gratulationerna vidare till Mr O som fyller år! Grattis! Är det fortfarande 21 som gäller?

//D

3års-jubileum! Happy Wii-day!

Så här i juletider finns bara ett fåtal saker som ger lika mycket julkänsla som en riktig speljul. Idag för exakt 3 år sedan var dagen jag stod utanför OnOff i Linköping och gjorde mitt för att se till att det blev en riktig sådan jul! Ungefär mitt i natten var det många timmar kvar tills klockan blev 10.00 och affären öppnade, men vi som stod där och köade hade så trevligt så, kyla och mörker till trots. Vi var ju i alla fall bland de tio första i kön, vilket ca 9.50 visade sig räcka till äran att så här på premiärdagen få inköpa ett eftertraktat exemplar av de på marknaden mycket få Wii-konsolerna...

Have a happy Wii-day! //D

Greetings from Ramlösa

Hur spenderas en lördag bättre än hos sina föräldrar i Ramlösa, mitt i julgodisbaksståhej? Tja, det skulle möjligtvis vara ute i samma föräldrars carport, bytandes från 4 sommardäck till... 3 vinterdäck. En efter servicen trasig låsbult låg en liten aning i vägen för bortplockandet av höger framdäck och därav enbart 75-procentigt resultat. DOH!

Hur som helst har vi sedan dess hunnit fixa både mozartkulor, chokladdoppade skumtomtar, knäck, winernogat (jo, det stavas så i hemmets egenskrivna recept...) samt en blandning av cornflakes, kokos, choklad och marshmallows. Luktar lite speciellt med smakar sannolikt inte helt fel... kanske. Familjens jultraditionsfana hålls i fortsatt vanlig ordning högt!

För övrigt har jag äntligen kommit över receptet till barndomens godaste nostalgikaka: skumrutan! Minns inte om det var med BSC eller med någon annan jag diskuterade saken häromveckan, men nu finns iaf möjligheten att det blir skumrutor på dagordningen någon gång framöver!

//D

Zoologiska upptäckter och annat

Som vilken annan himla dag som helst har denna fredag bestått av två delar TV-spelande, en halv del fika, en del naturpromenad och en del väggmålning. Väggmålningen handlade varken om fresker eller vitmålning, utan om detaljmålning av små remsor avsaknad av färg på väggen i sovrummet. Väggfärgen där är enligt uppgift någon typ av sandfärg, fast jag alltid tyckt den varit grå. Hur som helst så fick jag låna lite överbliven grå respektive vit färg från broderns väggfärgsförråd. Av detta blandade jag till en färg som iaf ur mättnads- och ljushetssynpunkt stämde ganska bra överens med väggen, men nyansen var inte riktigt 100. Jag fick leta mig igenom fruns scrap-akrylfärgburkar för att hitta en burk med gult innehåll, vilket jag i mycet liten mängd blandade i grå/vitblandningen - och fick efter lite mixtrande även nyansen till att stämma hyfsat överens med väggen. Hur de färglösa remsorna på väggen uppstod får jag be att återkomma om, men det har med lagning av ett hål i plastgolvmattan att göra och det får undertecknad att framstå som något ohändig... vilket ju inte är sant! ;P
Whatever! Innan jag gav mig på väggbehandlingen och efter att ha spelat slut på Tomb Raider begav jag mig ut på en promenad i riktning mot och igenom galgbacksskogen. Det första jag möter på slingan där är en springande dam iförd varselväst. Hon springer vidare och jag tänker inte så mycket mer på det. Däremot tar jag själv några springsteg för att bli av med en backe snabbast möjligt. Precis just då, i övre änden av backen, dyker damen i varselväst plötsligt upp igen, som från ingenstans, rätt ut från skogen och vi springer nästan ihop. Hon har väl antagligen utfört väl valda naturbehov tänker jag. Jaja, hon repar sig och springer raskt vidare.
En stund senare ser jag en liten stig som går rätt ut i skogen, och jag tänker att det vore väl lite trevligt och ta en annan väg än jag brukar. Därav valet att rikta stegen rätt ut i bushen. Efter kanske 300 meter blir jag abrupt avskuren av en sunkig sankmark, utan uppenbar väg runt.
Jaha, då blir det väl bara till att gå tillbaka till slingan igen då... Bäst jag står där och väljer väg känner jag mig lite iakttagen. Jag vrider jag blicken åt vänster och får en skymt av en typ triangulär orange/röd/vit detalj i ICA-kassestorlek som skymtar bakom en stor jordhög. Det är inte en orienteringskontroll, för den ser typ luden ut. Det ser ut som den har två spetsar som sticker upp och det ser banne mig ut som om den himla saken stirrar på mig. Mitt ute i skogen står man där helt ensam med något som står och glor på en! Creepy! Jag stirrar tillbaka i ett par minuter och detaljen är blickstilla. Jag inser att jag inte kan stå här och glo hela dan, så jag tar några steg i riktning mot saken, med viftande armar. Plötsligt rycker det till i saken och jag inser att jag gissade rätt. Det var banne mig en räv! Det var första gången någonsin som jag sett en livs levande rödräv i det vilda! Och stor var den också, iaf i förhållande till hur stora jag fått för mig att rävar är. Så nu kan jag lägga det till meritlistan också! Kanske förbättrar mina jobbchanser?? ;P Det som gjorde mig lite besvärad var mitt val en halvtimme tidigare att inte ta med mig kameran ut idag. DAMNIT!

För övrigt sprang jag på en gammal bekant när jag snabbt och smidigt åter hoppade ut på grusvägen efter rävmötet; Damen i varselväst! Sannolikt lika förvånad som överrumplad över att en vilt främmande man plötsligt ramlar ut från skogen... och samme man som tidigare, till råga på allt!

//D

Underworld till ända

Det visade sig inte vara någon lång upplevelse att spela Tomb Raider: Underworld. Mellan 15 och 20 timmar skulle jag gissa, och spelets utmaningar lyste med sin frånvaro.

Jag har kommit underfund med att Wii-versionen av spelet inte bara bantats på antalet fiender. Vissa typer av fiender är totalt utrotade och flertalet som bara står och glor skulle egentligen ha rört på sig. Man skulle i praktiken kunna spela hela spelet utan att över huvudtaget använda vapen, trots att Wii-versionen exklusivt bjuder på oändlig ammunition. (Framför allt är detta lite synd på spelets ultimata vapen, Tors hammare Mjölner, vilken är ett riktigt ballt tillhygge men som i stort sett saknar användningsområde...) I andra versioner av spelet återfår man inte sin health automatiskt, som man får här, utan man måste hitta health-packs. De skatter respektive reliker man ska kunna hitta har minskats till ungefär en fjärdedel respektive inga. Relikerna i de andra versionerna ger Lara auto-health, men eftersom det kommer som standard till Wii behövs ju inte denna utmaning heller... DOH!

För övrigt höll jag under min sista speltimme på att gå åt av hetskt vansinne över den ohemult, fruktansvärt dåliga kontrollen man som spelare förärats för att styra Lara Croft dit hon ska. Detta i kombination med buggarna i spelet (som mer ofta än sällan får Lara att ramla ner för stup eller hoppa käpprätt åt skogen) och spelhistoriens sämst programmerade kamera utgjorde utan tvekan spelets största utmaning. Kanske är det avsiktligt gjort, med tanke på att programmerarna plockat bort så gott som alla andra utmaningar??

Jag kan inte för mitt liv begripa varför man gjort dessa modifikationer av Wii-versionen, men jag kan iaf. så här med facit i hand rekommendera alla som eventuellt tänkt spela detta spel att göra det på vilken plattform som helst utom på Wii. Jag menar, den största behållningen för min del blev förutom (det emellanåt töntigt uppenbara) hinderbanekonceptet, de vackra spelvärldarna. Men som bekant är: Wii:n gör inte heller dessa rättvisa, med enbart godkänd Wii-grafik.

För övrigt finns det inte heller någon slutboss (eller bossar alls) i spelet. Säger inte det allt?

Nästa spel på standbylistan heter Resident Evil: Umbrella Chronicles.

//D

Upphittat!

Nu har jag en fråga som jag i första hand riktar till Björn:
Är det din bruna fleecetröja av märket Everest i storlek XXL som råkat hänga sig på en galge i vår hall? (Ni andra kan ju också ta er en funderare, men anledningen till att jag först och främst frågar Björn är att vi blivit uppmanade till just detta av densamme, då densamme emellanåt behagat glömma saker och ting i just vår hall och därmed önskar frågan redan i ett initialt skede när nya objekt dyker upp på lost'n'found-avdelningen.)
Om någon känner sig som lämplig ägare får denne gärna kommentera eller höra av sig på annat tillämpligt sätt, annars får Stefan köpa den för 11.50:- och ha den på sig när han är ute och sköter om kossan han ropade in i våras!

//D

Julstämning och första snön

Jag konstaterade helt nyligen att ett fåtal scouter på begränsad yta är betydligt lugnare och trevligare än många scouter på samma yta. (Jag har sedan mycket länge misstänkt teorin med samma innebörd för att vara alldeles sann, men inte fått möjlighet att testa den i praktiken.) Igår kväll hade vi julpyssel på scoutschemat, och då vi kvällen till ära bara var två ledare hoppades vi lite grann att det inte skulle dyka upp mer än ett hanterbart antal scouter. Och tur hade vi, sex små galningar av femton möjliga, och inte så värst besvärliga heller! Ackompanjerade av Carolas Jul i Betlehem och Steven Curtis Chapmans The music of Christmas på medhavd cd-spelare pysslades det julkort och gjordes julgodis. Jag tror personligen att julmusiken hade någon typ av lugnande effekt på stämningen, för detta var utan tvekan den behagligaste tisdagkvällen den här scoutterminen.Terminens roligaste scoutreplik inföll även under kvällen; Tre av scouterna håller till bland julgodisingredienserna i köket, en av dem upphällandes choklad/cornflakes/kokos-röra i bullformar. Något oftare än enbart otursbaserat spills det lite av röran, vilken genast äts upp av närmsta scout. En av våra kära små scouter uttrycker strax sin önskan, i följande mening:

"Nästa spillning vill jag äta!" ...till på köpet är röran alltså brun...

Vidare jul/vinterkänsla blev det när vi vaknade imorse och tittade ut på takfrosten som skymtade bakom julstjärnan i fönstret, ute i den nollgradiga kylan. Efter att ha ätit frukost, spelat vidare ett par timmar till i Tomb Raider samt förtärt en grymmans köttbullelunch begav jag mig ut en runda för att känna av vinterkylan. Förutom ett grannt frostlandskap fick jag mig en promenad i solsken och, framförallt, i säsongens första snöfall, mig veteligen! Nice indeed!

//D

Rörmokarvikarierande arkeologi

Så här knappt halvvägs till jul, från den 20:e november räknat, har det hittills visat sig gå ganska bra att skjuta på New Super Mario Bros Wii-jungfrufärden. Det har inget att göra med något så befängt som att det plötsligt inte skulle vara ett kalasbra spel eller att jag av någon onormal anledning skulle vara ointresserad. Anledningen är helt enkelt den att jag istället för att ha bytt in Tomb Raider: Underworld fortsatt att spela spelet.

Efter att för ett par månader sen spelat mig ett par timmar in i spelet tyckte jag att den usla kameran i kombination med en emellanåt tämligen hopplöst svårmanövrerad Lara Croft gjorde spelet ganska okul att spela. Därför gjorde jag valet att försöka byta in spelet som ett av två mot ett exemplar av det nya rörmokarliret, men utan någon framgång då spelet dels inte var PEGI-märkt, dels var ett av fyra Wiispel som helt enkelt inte byts in. Och när mitt inbyte inte gick igenom Gamestop-tullen kunde jag ju lika gärna spela vidare... nu när jag ändå äger spelet.

Hittills har jag tagit ms. Lara genom sin egen herrgård, medelhavsbotten, ett hindutempel i Thailand och någon typ av mayatempel i Mexiko för att sedermera nå någonting motsvarande en pittoresk skärgårdsö utanför Antarktis kust, allt i jakten på artefakter från den nordiska mytologin. Tors Mjölner och dylikt, ni vet...

Hittills har jag en viss uppfattning av spelet, med föga förväntningar om att denna kommer ändras. Det handlar i stort sett om ett akrobatiskt pusselspel med sporadiska actioninslag. Det man gör 90% av tiden är att hoppa runt bland väggar, utskjutande stenar, avsatser, balansbommar och dylikt, utplacerade på lämpliga ställen. Faktum är att ens hinderbaneliknande väg är så pass linjärt utstakad att det blir på gränsen till fånigt. Förutom att spelet faktiskt inte är ett rälsbundet spel så går det i princip på räls. Sällan några större utmaningar i att hitta rätt.

Fiendefloran utgörs så här långt in av ett fåtal exotiska, av någon outgrundlig anledning ganska arga, djur. Typ tigrar och någon slags överviktiga ödlar. Den som tar sig några timmar in får dessutom äran att skjuta fientliga arkeologer/hobbysoldater med panamahatt och avsaknad av högskolepoäng i skytte. LOL! I stort sett har jag hittills inte stött på något som är mer ondskefullt än sura surikater, med firepower därefter. Med andra ord inga fiender man dör av, framförallt med tanke på att ens stamina återhämtas efter några få sekunder, oavsett om man skadats av grönt snigelslem eller blyhagel. Ett möjligt undantag som ger lite utmaning är kombinationen av att man har ett begränsat antal handgranater att tillgå för varje bana och att det på sina håll kan förekomma blå, elakt självlysande vargkadaver som bara kan dräpas med just granater. Men lugn, bara lugn, använd bara en granat per fuling, och du har genast ditt på det torra igen...

För att ge någon form av samlat betyg till spelet: Minuskontots fruktansvärda kameraföring, dassiga kontroll samt alldeles för få och totalkorkade fiender gör inte spelet särskilt attraktivt, men pluskontots ganska trevliga spelmiljöer, godkända wii-grafik och fullkomliga casualplayer-vänlighet gör dock att spelet kan spelas igenom en gång, med viss behållning av äventyrskänsla a'la Indiana Jones och en halvskum story som flätar ihop olika mytologier och religioner (dock utan att kräva ett uns av tankekraft från spelaren). Med andra ord ett spel för dig som inte kräver mycket mer än lite knapptrycksakrobatik och exotiska spelmiljöer för att bli nöjd.

Passar t.ex. bra som uppvärmning inför ett riktigt genuint plattformslir, men knappast som milstolpe! Tilläggas ska dock att den versionen jag spelar är Wii-versionen, och enligt säkra källor är, förutom grafiken, både mängden fiender och spelets AI rejält nedbantade i denna portning. Och det märks! Ska ni spela spelet, gör det inte på Wii, för allt i hela världen!

//D

There and back again

Vikarie-Dimitri och Målar-Kent gör ännu en heroisk insats och genast är ett helt och fint fönster på plats. Kanon!

//D

Fönster på vift

Nu har Vikarie-Dimitri och Målar-Kent varit här för att påbörja arbetet med att åtgärda vårt spontanspruckna sovrumsfönster. En liten detalj jag missade igår var att de inte hade för avsikt att plocka ner glasresterna från ramen för att sdan sätta in en ny ruta. De traskade min själ iväg med hela det attans fönstret! Således är det nu ganska kallt i sovrummet, och jag hoppas att regnet håller sig borta ett par timmar framöver.

//D