Vitbalansen slutförd

Idag har jag dagen till ära äntligen gått i mål med mitt bilvårdsprojekt. I egentlig mening kan man inte beskriva det hela som ett projekt, eftersom det lätt kan låta lite överdimensionerat. Hur som helst har jag efter att igår förmiddags finputslackat vår kära S40 med lackstift på väl valda ställen, fortsatt denna tidiga morgon och förmiddag genom att ha gnuggat vidare på bilens exteriöra ytor med avfettning från Turtlewax samt polish och hårdvax från Sonax.
Dock måste jag säga att jag nog inte blivit färdig riktigt så snabbt som jag ändå blev om det inte varit för reflexvästgubbarna som med sina diverse maskiner och lastbilar just idag bestämt för att bryta upp asfalt och asfaltera igen den sedan länge uppöppnade fjärrvärmeremsan (?) på Laddarevägens södra långsida. Just typiskt! När man nu äntligen tagit sig hela vägen till vaxningen så kommer en liten herre i skägg och frågar mig vänligt men bestämt om jag inte skulle kunna flytta på 740:n som jag precis backat ut från uppfarten för att jag skulle få plats med S40:n på dess plats. Den står nämligen i vägen för lastbilen. Och asfaltsskraparen. (Och säkerligen även arbetsledarens cykel, för den delen...) Mannen ifråga skrattade sedan, efter min fråga om deras glada aktiviteter eventuellt kommer bli av den rykande sorten, ni vet ett sånt där lätt bräkande gubbaskratt. Detta medan han proklamerade att han nog i mitt ställe skulle flyttat på min vita bil, för den lär ju bli skitig...

DOH!! ><

Det blev en kamp mot klockan, och ett tag såg det nattsvart ut. Jag hade nämligen både asfaltsgubbarnas oroväckande snabba frammarch längs med gatan och solens långsamt taktfasta vandring runt husknuten emot mig. Vem skulle ta hem segern? Det yrande dammet, solens vaxbrännande strålar - eller jag? Det blev en tuff kamp, men tack vare Stefans geniala tips om Sonax mycket snabbarbetade vax sprang jag snart om klockan igen, och bara minuterna innan den attans lastbilen till slut damm- och grusrykandes blockerade hela uppfarten hade jag hunnit vaxa allt utom den lite småkrångliga fronten, kört iväg S40:n till säkerhet och återställt ordningen på garageuppfarten, med 740 och allt. PUH! (Fronten fixade sig senare en aning omständligt i vårt eget garage.)
Resultatet blev stressen till trots (eller tack vare?) högst förnöjsamt och vår isvita S40 glänser nu som aldrig förr!

//Danis