En liten utläggning om att bli vuxen

Häromdagen gjorde jag det!
Jag hörde den där inre, bekanta rösten mana på i en högst bestämd tonart, taktfast liksom 100 svettiga slavar på ett hyliskt piratskepp. "Gör det, gör det, gör det, gör det!" manades det någonstans ifrån. Jag stannande stillsamt men med fullt fokus upp inför den totalt obegripliga lilla ursäkten till instruktion som hängde framför mina ögon, på insidan av dörren till den mest värdelöst planerade garderob världen skådat! (Jag menar, vem skulle idag få för sig att bygga in tre halva hyllplan längst ner i botten av en garderob, vilka med lite god vilja endast skulle kunna belamras med som mest ett par dojor och möjligtvis en ihoptryckt ikeakudde. Inget mer får plats på hyllplanen och inget kan man sätta vid sidan om, och bara hälften så mycket av vad som annars skulle fått plats ovanför får nu plats pga dessa anskrämliga hyllplanseländen!)
Men nog om garderoben, det viktiga i sammanhanget hängde ju som sagt på dörren. Men... hur gör man? Hur i halva friden får man till den där svängen och sen varvet runt svängen som sedan går över i nån slags piruett kring egen part...? Nä, detta är banne mig knepigare än den där gången mina kära scoutledare försökte lära mig pålstekens hemlighet!
Hur som helst så tog jag mig med nöd och näppe igenom prövningen! Med ens blev världen lite som förbytt. Plötsligt sken den Hässleholmska solen in genom vårt vår-skitiga fönster lite, lite mer! Plötsligt satt den bara där, som en yxa i skenbenet! Knuten i mitt inre hade inte löst sig, den hade knutit ihop sig, precis som den var tänkt! Och tur var väl det, för om bara någon timme var det dags för mig att tillsammans med min älskade fru och 50 andra sopraner, altar tenorer och basar att inta Röda salongen i Hässle Holm Kultur Hus för att sjunga det högkyrkligt bedårande mästerverket "Förklädd Gud" inför stans samlade kulturälskarelit!
Iofs, detta med att sjunga sig hes i Kyrkan Vocalensemble ger i sig mer vuxenpoäng än alla ICA-kort och billån i världen, men det allra viktigaste denna ädlaste av dagar var att jag faktiskt tog det viktigaste, mest grundläggande steget in i vuxenvärlden. För utan att ha detta på sin skillzlista hade jag jag aldrig stått där på scenen och håvat in vuxenpoäng som ingen annan. Utan denna epic gift, som hämtad direkt från TV-reklamen för Dressmannbutiken i Skövde, hade jag aldrig med värdighet kunnat bära körens silvergrå halsbonad med värdighet...

...Jag hade på egen hand knutit min första slipsknut!

Jag vet inte om jag med rättmätighet i sinnet sällar mig till skaran som anser att en blogg är rätta elementet för den som vill framföra sina inre beskaffenheter och åsikter, men jag skriver under på att det är ett givande sätt att fördriva en del av den tid man annars skulle gjort... typ ingenting på.
Detta leder mig osökt in på att jag inte ser min delvis oönskade arbetslöshet som det rätta tillfället att hänga läpp på, även om det ligger nära till hands bortimellanåt (för att använda ett värmländskt vokabulär). Den påminner snarare om en skattkista full av tid, en skimrande möjlighet att göra allt det där man annars ligger frustrerad över på nätterna för att det aldrig hinns med. Som till exempel att knyta en slips. Eller lära sig pianots och gitarrens oanade möjligheter som underhållning och kompinstrument. Eller att lära sig att bygga ett hus, eller för den delen helt enkelt ta igen all förlorad tid men min underbara ängel till fru, den där tiden som förlorade sig någonstans på X2000 mellan Hässleholm och Halmstad det senaste året.

Tro mig, att vara arbetslös är inte det sämsta. Det sämsta är att dö på första Goomban!

/Danis, signing off.