Att andvandra

Guten heute!

Så här mellan två tvättar i källaren hittade jag ett litet tidhål att fylla med intressant innehåll. Det visade sig bli ett inlägg om en av Hässleholms mesta kända raser, i all sin enkelhet.

I förmiddags passade jag nämligen på att ta en rasker promenad längs med hälsans stig, en ganska trevlig motionsrunda i perifera centrala Hässleholm. Detta är en stad som till och med här ute i ytterkanten tycks karaktäriseras av samma typ av individer som de mer centralt centrala delarna gör, nämligen ett till synes straight par av Anas platyrhynchos, på svenska gåendes under det mer välkända namnet gräsänder. På sina håll, till exempel i hundrastgården intill dagiset ( /förskolan/lekis... WHATEVER!) Bullerbyn, finns även andra (mer eller mindre nyktra) igenkänningsbara raser och individer (inte gräsänder alltså) som morgonpigga rastar sina hundar och samtidigt passar på att ta en stänkare tillsammans med polarna samt tillsammans med sina hundar stänka ner marken med samma vara i passerad form. På en liten trasig bänk inom rastgårdens barriärer, sannolikt av märket Hags, sitter de allt som oftast och insuper den livgivande morgonluften. Efter att ett flertal gånger ha tagit samma morgonpromenad förbi platsen börjar man så smått känna igen gynnarna.

Men för att återgå till den först omnämnda rasen: Längs med ett relativt långt stycke av den lilla åsen i Stattenas södra utmarker hörde jag ett fasligt kacklande, av ljudet att döma kommandes från bara några meter framför mig. Vid en raksträcka bredde synfältet i markskiktet ut sig en aning. Där kunde jag se hur en liten grönhuvad herre tillsammans med en något beige dambekant struttade fram och tillbaka på den smala stigen, njutandes av en hälsofrämjande motionspromenad liksom jag själv. Av deras sätt att röra sig framåt tyckte jag mig kunna utläsa en viss obalanserad gångart. Vet inte vad den kan ha orsakats av, men ett par gissningar skulle ju kunna vara spritbemängda matrester eller varför inte den möjligheten att de kände sig jagade och helt enkelt glömt bort att andjakten avbrutits för flera månader sedan. Skulle man rita upp mönstret efter hur de i hysteri tog sig fram i alldeles för hög hastighet i förhållande till vägbredden, det lövhalkiga underlaget och framförallt sin egen storlek och undermåliga krockskydd, skulle resultatet närmast likna ett av de där intressanta zickzackmönstrena man fick sy fast på cirkelrunda dukar i syslöjden.
Efter en liten stunds förföljande tänkte jag artigt och fint gå fram och hälsa. Då uppstår som en blixt från klar himmel genast stor osäkerhet hos det lilla paret som av en händelse tar till flykten och flaxar iväg i riktning mot Magle Våtmark. Ganska ohyfsat om jag får säga det själv, men vem vet? - De hade kanske fått nys om en nyligen söndersmulad gammal torr brödlimpa som av en åldrad dam och hennes barnbarnsbarn i ögonblicket delades ut från en parkbänk i anslutning till en av reningsdammarna därborta, eller något i den stilen. Bråttom hade de i alla fall...

Quack! /Danis