Ajsing Bajsing lilla katt!

Under förmiddagen har jag inte varit så rask så att jag har tagit mig ut och gått min dagliga morgon/förmiddagspromenad utan har istället slavat med strykning och diverse andra världsliga sysslor i mitt hem. Som komp till detta valde jag att via Spotify spela upp ett antal bamsesagor vilka genast tog mig på en nostalgitripp tillbaka till tiden då man med glädje satte sig ner och tittade på samma sagor på TV, när man tyckte att det gick lite långt mellan gångerna som tidnignen damp ner i brevlådan en gång i månaden. Varenda knasig ljudeffekt och intressant liten sång sitter som ett yxskaft i vänsterlåret! Eller helt enkelt stenhårt i ryggmärgen! Om ni inte själva minns eller har sett dessa tecknade mästerverk kan jag till exempel rekommendera avsnittet när Bamse befriar anden i flaskan och vid ett tillfälle blir instängd och utan dunderhonung tillgänglig försöker slå upp en dörr. Skummare ljudeffekter har inte skapats på den här sidan istiden!
Som en liten hyllning till Bamse och till den i tveksamma sällskap klassiska kompositören Britt-Erik följer här en liten bamsesaga i rörligt format:



/Danis, Bamsefan

Att andvandra

Guten heute!

Så här mellan två tvättar i källaren hittade jag ett litet tidhål att fylla med intressant innehåll. Det visade sig bli ett inlägg om en av Hässleholms mesta kända raser, i all sin enkelhet.

I förmiddags passade jag nämligen på att ta en rasker promenad längs med hälsans stig, en ganska trevlig motionsrunda i perifera centrala Hässleholm. Detta är en stad som till och med här ute i ytterkanten tycks karaktäriseras av samma typ av individer som de mer centralt centrala delarna gör, nämligen ett till synes straight par av Anas platyrhynchos, på svenska gåendes under det mer välkända namnet gräsänder. På sina håll, till exempel i hundrastgården intill dagiset ( /förskolan/lekis... WHATEVER!) Bullerbyn, finns även andra (mer eller mindre nyktra) igenkänningsbara raser och individer (inte gräsänder alltså) som morgonpigga rastar sina hundar och samtidigt passar på att ta en stänkare tillsammans med polarna samt tillsammans med sina hundar stänka ner marken med samma vara i passerad form. På en liten trasig bänk inom rastgårdens barriärer, sannolikt av märket Hags, sitter de allt som oftast och insuper den livgivande morgonluften. Efter att ett flertal gånger ha tagit samma morgonpromenad förbi platsen börjar man så smått känna igen gynnarna.

Men för att återgå till den först omnämnda rasen: Längs med ett relativt långt stycke av den lilla åsen i Stattenas södra utmarker hörde jag ett fasligt kacklande, av ljudet att döma kommandes från bara några meter framför mig. Vid en raksträcka bredde synfältet i markskiktet ut sig en aning. Där kunde jag se hur en liten grönhuvad herre tillsammans med en något beige dambekant struttade fram och tillbaka på den smala stigen, njutandes av en hälsofrämjande motionspromenad liksom jag själv. Av deras sätt att röra sig framåt tyckte jag mig kunna utläsa en viss obalanserad gångart. Vet inte vad den kan ha orsakats av, men ett par gissningar skulle ju kunna vara spritbemängda matrester eller varför inte den möjligheten att de kände sig jagade och helt enkelt glömt bort att andjakten avbrutits för flera månader sedan. Skulle man rita upp mönstret efter hur de i hysteri tog sig fram i alldeles för hög hastighet i förhållande till vägbredden, det lövhalkiga underlaget och framförallt sin egen storlek och undermåliga krockskydd, skulle resultatet närmast likna ett av de där intressanta zickzackmönstrena man fick sy fast på cirkelrunda dukar i syslöjden.
Efter en liten stunds förföljande tänkte jag artigt och fint gå fram och hälsa. Då uppstår som en blixt från klar himmel genast stor osäkerhet hos det lilla paret som av en händelse tar till flykten och flaxar iväg i riktning mot Magle Våtmark. Ganska ohyfsat om jag får säga det själv, men vem vet? - De hade kanske fått nys om en nyligen söndersmulad gammal torr brödlimpa som av en åldrad dam och hennes barnbarnsbarn i ögonblicket delades ut från en parkbänk i anslutning till en av reningsdammarna därborta, eller något i den stilen. Bråttom hade de i alla fall...

Quack! /Danis

Par i försäljningshysteri

Lördagen igår var en av de mer hysteriska i sitt slag, iaf vad försäljning anbelangar.

Det hela inleddes efter diverse nödvändiga morgonaktiviter (såsom att dra sig upp ur sängen med livet i behåll) med ett besök på Intersport, som helgen till ära hade realisation på väl utvalda varor. Ett par löparskor av multinationella märket Nike för 390:- var mitt primära mål. Tyvärr föll mitt tidigare planerade fredagsbesök i butiken i dunkel glömska, och det var ju givet att skorna jag var på jakt efter tog slut redan under denna realisationens första dag. Därav min plötsliga kursändring mot lördagens specialerbjudande: Typ samma skor, fast 160:- kr dyrare. Fast vem är jag, antisportfånen, att säga att så? Skorna var säkert jättebra! Och jättetrevliga. Och tur var det att där var en annan herre som hade lika stor beslutsångest som jag. Ännu bättre var det att skorna han gick omkring och våndades över var precis den storlek jag behövde samtidigt som mina ångestskor i sin tur passade honom perfekt. Till slut blev det ett inköp av Nike Pegasus...nåt, efter en god stunds beslutsångest och gamaktigt skolåde-roffande bland typ 100 realisationsmonster till skoköpare! Särskilt minnesvärd var herren som blev förbannad på en annan kund, en stackas kille vilken helt enkelt i alldeles oskyldigt prova-storleken-syfte plockat visningsexet i storlek 44, vilket den minst sagt tvärilske gubben ju hade tänkt komplettera sitt halva par skor med först... Ojojoj...!

Dagen fortsatte i försäljningens anda. Inför SMU-auktionen i Missionskyrkan behövdes en del förberedelser, bland annat en grill att grilla korv på. Jag ringde upp familjen Cronholm och fick av Anna lov att låna deras grill, bara jag fick in den i bilen. Lungt... tänkte jag. Vad jag inte visste var dock att med grillen följde en hel, fast monterad grillvagn! Denna gick inte in i bilen. Därför fick jag mig en liten skojig stund av grillvagnsdemontering på parkeringen nere på Stattena innan jag fick in möget i bilen! Jaja, det gick ju bra med auktionen till slut, och det grillades, åts korv och månglades både auktionsobjekt och lotterivinster. Jag missade dock det mesta, eftersom jag innan det blev totalmörker ute fick transportera tillbaka och återmontera Cronholms grillfabrik. Och eftersom jag fick både hålla i och sätta mig i scoutbanditen (lotteri med tre personer som visar upp lappar med olika symboler och 3 likadana symboler = vinst!) lagom tills dess att korven började ta slut på grillen blev det tyvärr inte heller någon korv över när jag väl hann till korvkön!

Shit happens!

/Danis, signing off.

Last Day Of July added

Om ni tar en ordentlig titt på en av bilderna i senaste inlägget kan ni skymta allas vår Josse i bakgrunden, bakom allsköns muggar, tepåsar och kycklingar. På grund av detta tilltag känner jag mig skyldig att kompensera. Tyvärr, Josse, kan jag inte gå med på att efterskänka den spetsade kossan med mindre än att du bjuder över Stefan (i riktiga svenska, nutida pengar), men däremot finns nu din Last Day Of July med bland blogglänkarna nere till höger! - Ett i mina ögon, i alla fall utan allt för mycket ironi inblandat, mycket adekvat kompensationssätt!

Ha det så trevligt med barnbarnen ikväll! //Danis

12 lotterivinster i flygande fläng

Det tycks vara denna veckans tema att vara kreativ. Nu har 12 nya kreativitetsobjekt sett dagens ljus, och för SMU:s auktion ser det därför ljusare ut än någonsin. Telotteriet kommer bli en storsäljare utan dess like. Vinsterna består nämligen av en te/kaffekopp, 11 tepåsar, 2 chokladbitar och en liiiiiiiten alldeles bedårande påskkyckling, alltihop av undertecknad lite gulligt ihoptryckt i ett stycke cellofan.

Inköpsäventyret som krävdes för att till slut kunna sammanställa vinsterna påbörjades redan igår eftermiddag på ICA Maxi, när jag stod framför tehyllan med alldeles för många tesorter att välja mellan. Från början var tanken att fixa ihop lite traditionella påsar med löste, men eftersom tepåsar är så himla coolt gick jag efter att ha velat, tvekat, vänt och vridit på halva sortimentet självklart därifrån med till slut 150 st påsar av blandad karaktär.

När jag sedan stolt tog mig hem med mitt inköp fick jag inte igenom min idé att enbart låta vinsterna bestå av just tepåsarna intryckt i en liten cellofanpåse. Givetvis var jag tvungen att i förmiddags gå ännu en rond mot de elaka stormarknadstanterna som tror de äger butiken och allt kundvagns-svängrum, denna gång på Coop Forum. Detta efter att jag begett mig iväg, parkerat bilen kl 10.00 framför Mixhuset, insett att de inte öppnar förren kl 11.00 och sedan gått till Coop för att fördriva tiden en timme, hittat ett par schyssta koppalternativ+choklad+kycklingar och sedan gett blanka tusan i att leta muggar på Mixhuset. Dock gick jag självklart in på Mixhuset bara för att kolla in deras balla sortiment. Sören vilka skumma saker de säljer där. Till exempel Pasta Boobs, orgasmo-clock och Gay-kortlekar. Jaja, gå gärna dit och ta en titt själva.

Sedan ivrigt påhejad av de i högt (?) tempo scrappande Elin och Josse tog jag mig i stadig takt sakta men säkert igenom pysselträsket ännu en eftermiddag. Självklart finner ni bilderna från det helhäftiga projektet här nedan.

Tjingepling! //Danis

Att sjunga i kör...

...är också ett trevligt sätt att fördriva tiden som arbetslös på. Det är faktiskt ett emellanåt riktigt roligt sätt, lite grann beroende på vad körmedlemmarna utöver stämsång, frasering och nyansering lyckas utöva under övningen.
I den eminenta kyrkokör jag under året hunnit bli medlem i sjungs det högklassig klassisk och högkyrklig musik lika mycket som det uppstår små roliga/intressanta uttalanden eller annat kul som gör sig bra som små korta anekdoter att en gång berätta för barnbarnen. Eller för den delen sina bloggvidimerare.
Igår, kl 1830-2100 var ett sådant tillfälle. Dagens program bestod bland annat i att planera en 70-års-jubilar tillika operamoguls födelsedagsfirande. Eftersom jag (tillsammans med körens egen ambulanssköterska) kom lite sent till övningen tänkte jag som så, att "ojdå, nu blir det lite pinsamt ett ögonblick...". Det blev det inte, eftersom alla var i full gång med diskuterandet av vad som skulle visa sig bli körens framförande under 70års-firandet. Ingen riktade i ögonblicket uppmärksamheten mot entrédörren, utan jag kunde smita in och slinka ner på min stol bland tenorerna, precis framför fönstret med den irriterande blomuslingen som har anammat hobbyn att med sina vassa blad sticka mig i nacken för jämnan.
Jag är övertygad om att berörd 70års-jubilar inte kommer studera denna blogg före sin annalkande födelsedag, så det är troligtvis riskfritt att delge det intressanta inslag som planeras för firandet, vilket handlar om två kör/operasolister som kommer delta bland annat genom att vara inslagna i ett paket innan de gör sin storstilade entré. (Själv hade jag självklart velat få överraskningen uthoppandes ur en jättetårta ;)
45 minuter senare kom vi äntligen igång med något jag (eftersom jag tyvärr inte kommer närvara på firandet) kunde dra någon slags nytta av - övning inför påskhelgens gudstjänster i Hässleholms Kyrka. Det mest minnesvärda från detta är några intressanta uttalanden från körens eminenta ledare. Basdivisionen fick bland annat den lätt omedvetet ironiska kommentaren "Ja, det är bra basar... Jag har hört mycket värre!". Damerna som ordnat med lunch för 60-70 man under senaste konserten fick veta att "Jag tror inte någon har uppskattat er!" Skulle gissa att tanken troligtvis var att ingen framfört ett ordentligt, officiellt tack för slitet, men vad vet jag...? Hon är allt bra rolig, tror dock inte hon vet om det själv. ;)

Någon timme senare är det dags för fikapaus med ständigt mycket goda frallor och någon liten gullig kaka som tilltugg. Ikväll stod tyvärr inga kakor att förtära och frallorna... ja, jag misstänker dem för att vara om inte begagnade så i alla fall något åldersstigna. Svettig ost är aldrig ett gott tecken. Utgår från att jag denna torsdagskväll lyckats få tag i ett måndagsexemplar... (Usch, den var dålig. Ordvitsen alltså.)
Något som livade upp stunden var ett annat uttalande. Damen som låg bakom det hela delgav i diskussionen kring ett framtida körframförande att "Min gode man vill inte betala 400 kronor för att höra på mig, för det gör han ju ändå varje dag." Undrar om det bara var ett gulligt sätt att omtala sin make på eller om hon faktiskt har en god man...??" Tänk om de bara anade hur roliga de är. Då hade kören bara med sina nuvarande medlemmar kunnat bli riktigt gammal!

Kvällen avslutades med ännu mer 70års-förberedelser, nu i form av att sjunga ut ett helt sånghäfte som en annan stackars dam fått i uppdrag att kopiera upp till alla i kören under kvällen. Jag och min körkompis Gulan räknade lite på det hela och kom snart fram till att om varje enskild kopiering i effektiv tid sett skulle ta 5 sekunder skulle denna kopieringshysteri inklusive bladvändning och distribuering ta ca 2 timmar, vilket visade sig stämma ganska bra. En kvart innan avslutning kom hon tillbaka och delade ut en bibba papper till oss var.
Efter att ha tagit oss igenom häftet kom så till sist ytterligare ett moment inför 70års-dagen. (Jisses vilken pärs!) Vi skulle sjunga årets schlagervinnare La Voix, just eftersom 70-åringen är en operatok á la ++. Jag föredrar låtens originalutförande som enmanssång med backing vocals, men med tanke på att sången ifråga är en komplett omöjlighet för gemene man att framföra med någon som helst värdighet i behåll, måste jag ändå medge att resultatet var klart godkänt!

Ha det, och glöm inte att räta på ryggen och andas på rätt ställe! //Danis

Högstbjudande! Passa På!

Jag har nu förstått att den spetsade kossan från Indianen tycks vara ett hett villebråd bland väl valda bekantskaper! Av förekommen anledning bjuder jag därför ut kostackaren till högstbjudande här och nu! Auktionen pågår tills tillräckligt många bud samt ett i mina ögon tillräckligt högt bud infaller.... ;)Vid snabbt avklarad auktion skickar jag dessutom med min autograf samt ett äkthetsbevis i form av originalprislappen, komplett med artikelnummer och allt!
Börja buda, gott folk! Kossan väntar på sitt nya hem! (För bild, se tidigare inlägg)

Juristen och Yoshi

Igår förmiddag kl. 11 var det dags för mig och Elin att bekanta oss med en bankjurist på Swedbank för en stunds kostnadsfri rådgivning. Jag kan så här i efterhand inte bestämma mig för om vi slösade bort vår gratis-halvtimme i förtid eller om det faktiskt var en erfarenhet att lägga till livets fortlöpande facit...

Hur som helst knatade vi ner till Swedbanks bullriga, ombyggnadsaktuella faciliteter för att på något sätt göra kundtjänstpersonalen uppmärksam på att vi behövde all hjälp vi kan få med att lotsas uppför den spiralformade trappan, då man som lekman inte på några som helst villlkor får ta sig uppför trappan på egen hand, utan guide. Senast vi försökte med samma sak, när vi var här för ekonomisk rådgivning (även den ett gratiserbjudande) tog det gott och väl 10 minuter innan vårt nummer dök upp på jumbotronen ovanför de sparbanksguldiga kassorna, så idag hade vi (eller iaf jag) som mål att slå det gamla rekordet.

Rätt som vi står där och ser lite allmänt vilsna ut kommer det ner en bankdam från övre plan och säger precis när hon passerar mig "Hej hej!", varpå jag, artig som jag är, glatt hälsar tillbaka med ett minst lika käckt som rungande "HEJ!!", allt för att snabbt ta mig till nästa level, där i andra änden av spiraltrappan. Vad jag dock helt har förbisett är den lilla gamla tanten i dambasker och vinterkappa som står på andra sidan av en litet axelhögt blomsterarrangemang och väntar i något liknande ärende. Efter att nu ha reagerat på baskertantens existens bara bråkdelen av en sekund försent står vi där nu alla tre, bankdamen, baskertanten och jag. Vi tittar förvirrat på varandra alla tre. Vem ska tala? Vem vill vem vad och framförallt, varför uppstod denna plötsliga pinsamma tystnad? Elin har redan hunnit gå och gömma sig borta i bankomatkön och står nu och tittar ner i en matta med en sliten Swedbanklogo.

Till slut föreslår i alla fall bankdamen att jag med mitt sällskap kan följa med uppför trappan först, (Yes! Vi vann!) eftersom baskertantens kontaktperson ändå inte kunde ta emot än på ett par minuter. Alltså traskar vi uppför trappan, tar av till vänster, går förbi de läskiga sofforna vi satt och väntade i senast (vars ryggstöd slutar med en hård kant som med lätthet trycker sig rätt in mellan kotorna i ryggraden), smyger genom en korridor med temporära cubicles, tar oss igenon kopieringsrummet för att till slut hamna utanför bankjuristens stängda dörr, i en i bästa fall 1,5 meter bred korridor, uppenbarligen ej anpassad för klaustrofobiker.

Då dörren är stängd drar bankdamen slutsatsen att juristen har kundbesök. Hon ber oss därför att slå oss ner en stund. Inom mig ber jag en stilla bön om att det finns andra sittmöjligheter än tortyrbänken. Det gjorde det, ett par vanliga konferensstolar med stoppad dyna. Stolarna i sig var väl ok, vilket är mer än man kan säga om deras läge. I det redan trånga utrymmet stod de och tog upp typ halva korridorsbredden, vilket orsakade grova intrång i de personliga zonerna hos vilka som än råkar passera varandra just här. Det gjorde inte saken bättre att vi på våra stolar satt och tittade rakt in i en glasvägg, vilken utgjorde det enda hindret mellan oss och ett litet... ska vi kalla det "intimt" bankkontor. Känslan av att vi praktikst taget satt med på kundmötet som pågick på kontoret var högst påtaglig, då det med normala kroppsrörelser inte fanns någon möjlighet att göra annat än att titta rakt in i konversationen mellan banktjänstemannen och hans kund, liksom tittandes på apor i en bur. Kunden, en äldre herre med beigegrå jacka och sträng uppsyn, visade sig dessutom strax därpå vara baskertantens man! Situationen kändes en aning udda när baskertanten dök upp och gick och satte sig inne på kontoret, nu på alldeles perfekt avstånd från våra stolar, fortfarande på andra sidan glasväggen, för att vi i praktiken skulle kunna göra en noggrann undersökning av tantens glasögonstyrka och märke på baskern.

En stund senare öppnades dörren till juristens kontor, även detta temporärt och tomt så när som på en dator och några visitkort. Vi satte oss ner och diskuterade vad som gäller och inte gäller när man talar arv, testamenten, äktenskapsförord, barn, inte några barn, samboskap och så vidare. En stund senare går vi ut genom samma dörr och inser att det mesta visste vi redan.(Eller i alla fall Elin, själv var jag lite upptagen på samhällslektionerna på gymnasiet...)

Med behållningen av baskertanten och glasväggen gick vi sedan vidare mot Lindex och HM, hittar inte några byxor till Elin, och tar oss sedan hem igen...

EE-OOOWW-OOO!

Det hände mer minnesvärt under dagen. Jag gjorde något jag aldrig trodde jag skulle lyckas med. Det är nämligen så att vi har en bekant som fyller år den 25:e mars. Han heter Liam, är nu två år gammal och har som hobby att spela Wii Sports, äta pommes med puss (ketchup), läsa böcker liksom sin far samt inte vilja gå och lägga sig när familjen har besök.

Jag har under en period tagit mitt förnuft tillfånga och lärt Liam att intressera sig för diverse Nintendorelaterade ämnen. Dock är Yoshi det enda utöver Wii Sports som har fastnat. Liam har lärt sig känna igen Yoshi och han vet hur han låter. (Ett litet problem i sammanhanget är att "Yoshi" är ganska likt "Jussi", Liams dagiskompis, så viss förvirring kan uppstå.) "Självklart ska grabben få en Yoshi!" tänkte jag, med lite stöd från Elin som tryckte på mig uppgiften att göra ett kort till paketet Liam skulle få på sin födelsedag.

Jag började genast att skapa, och tillslut resulterade arbetet i ett Yoshibaserat grattiskort jag faktiskt kunde tänka mig att ge bort! Med andra ord, jag har scrappat! Trodde aldrig det skulle komma dithän, men det är dagens sanning att jag för andra gången i mitt liv scrappat något jag faktiskt med kunnat visa upp! Första gången gjorde jag en layout till ett bröllopsalbum när Elins kusin gifte sig, även detta en aning nintendobaserat, med 5 st. Bloopers badandes vid Smögen...

/Danis

En spetsad Mamma Mu

Kära bloggförföljare! Jag kände mig en aning illa till mods när vaknade idag och insåg att jag inte la upp en bild på mitt kap från igår. Bland de utomhus förvarade varorna hos Indianen fann jag i en billighetslåda en tingest som jag tänkte kunde skrämma bort fåglar från vår balkonglåda i sommar. Problemet som skulle kunna uppstå är att ingen annan heller skulle vilja vistas på balkongen. Kossan på pinne var först tänkt som gåva till min kära fru Elin, men eftersom svärbror Erik MMS:ade iväg bevis till henne på vårt besök i butiken svarade hon att hon inte var intresserad av någon present från den affären! Funderar nu på om svärmor Lena till sin födelsedag skulle kunna vara intresserad av en 9:- dyr, jättevacker (NOT!) blompinne med någon variant av Mamma Mu på...?
Lägg gärna märke till den praktiska bjällran i änden av knopreps-svansen, jättebra för att skrämma småfåglar. Tyvärr fanns det inget inuti den som lät, så den enda potentiella funktionen hos koeländet gick tyvärr om intet...

Eller vad har ni att kommentera? Är den inte fabulöst grann? Hade ni gjort den bättre själva, till samma fantastiska rea-pris?

/Danis

En osannolik roadtrip i arbetslöshetens tecken

Så blev den då av, vår lilla Roadtrip till Helsingborg med omnejd. Kosan styrde vi mot Väla Volym, mer specifikt med PC City som mål. Syftet var att lämna in svärbrorens dator på vård. Stackaren har nämligen helt tappat själslig kontakt med sin hårddisk och fungerar följaktligen därefter. Väl ankomna till butiken börjar vi med att lava upp datorburken på en liten vagn, tillnärmelsevis ganska lik en pastellblå rollator avsedd för tekniska apparater. Utrustade till tänderna närmade vi oss butikens servicedesk. Ett litet ljus av hopp uppstod för ett ögonblick när det äntligen blev vår tur, men ljuset släcktes liksom av ljusskäppa när den ca 30-åriga damen på andra sidan desken delgav oss servicens förväntade väntetid, vilken vanligen uppgår till en månad. Detta gjorde min reskamrat lite bekymrad då inte ens ökända OnOff brukar ta så lång tid på sig att skicka iväg saker på service. Sak samma, vi gick vidare med vår hemelektroniksrollator och hamnade bland datormössen. Jag letade upp den enda bluetoothmusen som tycks finnas på marknaden, men lämnade den åt sitt öde då den gick lös på helvilda 499:-. Inne på grannen Felgiganten uppgick priset till 399:-, vilket iofs var lägre, men musen är utseendemässigt ganska tråkig och jag inser att min haltande akasse-ersättning som ännu inte sett dagens ljus aldrig kommer täcka inköpet. Jag sket i datortillbehöret till förmån för IKEAs köttbullemeny "Mellan", varpå Välabesöket fick komma till ända och V70:n knattrade vidare mot nya mål... Tanken var nu att vi skulle åka hem, men dum och ironisk som jag är kläcker jag ur mig den dumma kommentaren: "Vi åker till Indianen!". Som ni kanske förstått är mitt ressällskap inte sen att hänga på ironiska förslag och genast styrdes den mörkgrå Volvon mot E6:an istället för mot planerade E4:an. Efter en strapatsrik färd via Ängelholm, Hallandsås, chipsbilsparkeringen i Hasslöv (Strax utanför Båstad) samt Vallåsen anländer vi på Indianens parkering.


Nu kanske ni inte förstår charmen med Indianen, en liten presentbod längs med riksväg 24. Den heter egentligen Korg- och Slöjdladan och tillhandahåller allt lågprisskräp ni någonsin kan tänka er. Vi förstår inte heller charmen, men eftersom svärbroren tydligen för ca 10 år sedan satte sig på sin lillebrors (som myntade namnet Indianen) plastpilbåge, inköpt just på Indianen, så att den sprack kände iaf jag (som aldrig tidigare satt min fot här men åkt förbi typ 100 ggr) en nyfikenhet komma smygande, och plötsligt var vi där! Indianens rykte motsvarade inte mina lågt ställda förväntningar. Det enda som kändes värre än själva affären och dess skräpprodukter var tanken på att någon faktiskt sitter där varje dag och säljer möget! Vilket liv!



Nästa anhalt på resan innan bilen faktiskt styrdes hemåt blev 24:ans Present och Import, en affär som ni som någonsin kört på 24:an inte kan ha missat. Utanför butiken huserar nämligen allehanda djur, inhemska likväl som exotiska. Seriöst, vem tusan vill ha en plastgorilla i naturlig storlek i trädgården??? Eller för den delen betala tusenlappar för en knähög kalv i bakelit?

Jaja, vem är jag att döma detta på förhand? Ta gärna en titt på deras hemsida och tänk er hur det är att gå in i en plastfigursbutik mitt i ödemarken, där man tydligen tänder takbelysningen först när det kommer en kund... Självklart var vi tvungna att gå in. Självklart kommer vi aldrig mer känna det behovet.

På det hela taget en ganska lyckad ledig, ograverad dag i arbetslöshetens tecken!

/Danis, signing off.

Ironisk seriositet i en liten ask

Vilket påhopp!
Av min tågtokige svärbror fick jag nyss höra att jag har en mycket seriös blogg. Hur understår han sig? Här gör man allt för att hålla seriositeten stången och detta är vad man får! Fast det är klart, svärbroren han bygger ju inte precis själv sin berömmelse kring seriositet, utan är i sin person snarare vad man skulle kunna kalla för en ironins högborg, ett fenomen som i uttalandets ögonblick kan ha slagit till med full magnitud.
Vi kan väl i alla fall hoppas på det, att det där hemska påståendet om att bloggen har seriösa grundvalar att vila på snarast var att betrakta som ett praktexemplar på den i väl valda kretsar något så när berömda Götborgshumorn. (För er som inte är så insatta: Götborg är alltså ett efternamn på en ca 65 man stark släkt och inte en västkustsk felstavning.)

Men allvarligt skämtat, idag är tanken (igen) att jag ska bli frisk från en %&#¤&#¤ störig förkylning som innebär att jag är täppt, näsan rinner, ögonen kliar, halsen bränner och det känns som om jag har två golfbollar som satt sig i svalget samt hör jag illa på vänster öra! Don't try this at home! Utöver detta är det också tänkt att jag och nyss nämnda svärbror ska ta oss till Helsingborg för att lämna en dator som krånglar järnet och det är ikväll också dags för ännu en tisdagsdrabbning med scouterna i Tormestorp. Vi får väl se vad som kan tänkas läggas till dagens handlingar och vad som får lämnas därhän, med tanke på denna härliga vårförkylning. Undrar förresten var den kom ifrån? Min fru hävdar starkt att det handlar något slags kyssrelaterat spridande, vilket hon bestämt skyller sin dylika åkomma på. Jag kan dock inte påminna mig om att jag skulle ha sprungit runt och kysst folk på stan... :S

Puss på er! :D

En liten utläggning om att bli vuxen

Häromdagen gjorde jag det!
Jag hörde den där inre, bekanta rösten mana på i en högst bestämd tonart, taktfast liksom 100 svettiga slavar på ett hyliskt piratskepp. "Gör det, gör det, gör det, gör det!" manades det någonstans ifrån. Jag stannande stillsamt men med fullt fokus upp inför den totalt obegripliga lilla ursäkten till instruktion som hängde framför mina ögon, på insidan av dörren till den mest värdelöst planerade garderob världen skådat! (Jag menar, vem skulle idag få för sig att bygga in tre halva hyllplan längst ner i botten av en garderob, vilka med lite god vilja endast skulle kunna belamras med som mest ett par dojor och möjligtvis en ihoptryckt ikeakudde. Inget mer får plats på hyllplanen och inget kan man sätta vid sidan om, och bara hälften så mycket av vad som annars skulle fått plats ovanför får nu plats pga dessa anskrämliga hyllplanseländen!)
Men nog om garderoben, det viktiga i sammanhanget hängde ju som sagt på dörren. Men... hur gör man? Hur i halva friden får man till den där svängen och sen varvet runt svängen som sedan går över i nån slags piruett kring egen part...? Nä, detta är banne mig knepigare än den där gången mina kära scoutledare försökte lära mig pålstekens hemlighet!
Hur som helst så tog jag mig med nöd och näppe igenom prövningen! Med ens blev världen lite som förbytt. Plötsligt sken den Hässleholmska solen in genom vårt vår-skitiga fönster lite, lite mer! Plötsligt satt den bara där, som en yxa i skenbenet! Knuten i mitt inre hade inte löst sig, den hade knutit ihop sig, precis som den var tänkt! Och tur var väl det, för om bara någon timme var det dags för mig att tillsammans med min älskade fru och 50 andra sopraner, altar tenorer och basar att inta Röda salongen i Hässle Holm Kultur Hus för att sjunga det högkyrkligt bedårande mästerverket "Förklädd Gud" inför stans samlade kulturälskarelit!
Iofs, detta med att sjunga sig hes i Kyrkan Vocalensemble ger i sig mer vuxenpoäng än alla ICA-kort och billån i världen, men det allra viktigaste denna ädlaste av dagar var att jag faktiskt tog det viktigaste, mest grundläggande steget in i vuxenvärlden. För utan att ha detta på sin skillzlista hade jag jag aldrig stått där på scenen och håvat in vuxenpoäng som ingen annan. Utan denna epic gift, som hämtad direkt från TV-reklamen för Dressmannbutiken i Skövde, hade jag aldrig med värdighet kunnat bära körens silvergrå halsbonad med värdighet...

...Jag hade på egen hand knutit min första slipsknut!

Jag vet inte om jag med rättmätighet i sinnet sällar mig till skaran som anser att en blogg är rätta elementet för den som vill framföra sina inre beskaffenheter och åsikter, men jag skriver under på att det är ett givande sätt att fördriva en del av den tid man annars skulle gjort... typ ingenting på.
Detta leder mig osökt in på att jag inte ser min delvis oönskade arbetslöshet som det rätta tillfället att hänga läpp på, även om det ligger nära till hands bortimellanåt (för att använda ett värmländskt vokabulär). Den påminner snarare om en skattkista full av tid, en skimrande möjlighet att göra allt det där man annars ligger frustrerad över på nätterna för att det aldrig hinns med. Som till exempel att knyta en slips. Eller lära sig pianots och gitarrens oanade möjligheter som underhållning och kompinstrument. Eller att lära sig att bygga ett hus, eller för den delen helt enkelt ta igen all förlorad tid men min underbara ängel till fru, den där tiden som förlorade sig någonstans på X2000 mellan Hässleholm och Halmstad det senaste året.

Tro mig, att vara arbetslös är inte det sämsta. Det sämsta är att dö på första Goomban!

/Danis, signing off.