Ännu ett släpbart försök

Igår behagade man från Expertbutiken Ryttaren i Hässleholms ansiktslyfta galleria Gallerian meddela mig att min släpbara HP-laptop åter fanns i lager. Härligt, ännu en prickfri leverans från serviceverkstaden InfoCare i Växjö att vänta, eller?

Jag har hittills haft den ringa äran att få lämnat in min dator tre gånger och fått tillbaka den lika många. Första gången jag fick stifta bekantskap med ett expertskt inlämningskvitto för datorns vidare färd mot sagda serviceverkstad hade skärmen min, fysiskt sett, praktiskt taget hunnit slita sig från resten av datorn innan jag fick en serviceorder. Det hade då hunnit gå mer än 2 år från inköp innan den hamnade i händerna på servicetomtarna i Småland. (Lyckligtvis hade jag haft sinnesnärvaro nog att förutse datorns öde och införskaffat en treårig försäkring för mackapären.)

Det hela gick fint, och jag fick tillbaka datorn. Jag fick behålla den i säkert en hel månad. Sen började skiten. Datorn krånglade åter. Den fick för sig att helt prompt blåneka mig tillgång till dess samtliga funktioner. Den vägrade snart att alls låta sig vevas igång, och jag fick ännu en gång lämna in burken för rundsmörjning. Jag hann som sagt ha den hemma i en hel månad, på ett avrundat ungefär, vilket är mer än vad jag fick nästa gång.

Exakt en vecka efter att datorn hittat hem igen fick den tyvärr, ännu en gång, deporteras till den ondskefulla serviceverkstaden i Smålandet, vilken i ett försök att byta moderkort även passat på att övertala min stackars lilla försvarslösa kretskortsfrände om att den är mindre i storlek och mer obetydelsefull än vad den egentligen är. Hur jag och min personliga IT-support på Åbroddsgränden sedan än försökte nådde vi inte svarta lådans inre. "Vetskapen" hos det hjärntvättade skötebarnet om att alla 101 tangenter inte längre fanns att tillgå satt som ett skruvstäd. Numlock-tangenten skickade ut siffrorna bland bokstäverna, och vilka tangentkombinationer och biosuppdateringar vi än försökte oss på var situationen nattsvart. En HP-kontakt och ett flertal timmars googlande och forumtrådsletande senare stod det klart att det nu bara fanns att än en gång kasta datorn tillbaka ner i den Kronbergslänska varggropen. Då en av 160-GB-hårddiskarna bytts ut mot en snarlik på 60 GB samt då där nu stod dubbla uppsättningar av windowsinstallationsmappar och HP Recovery-partitioner att finna insåg vi att ödets ironi ännu en gång drämt till med en smash likt en yxa i en rutten staketstolpe!

Nu är jag dock tillbaka där jag började och jag är strax i färd att än en gång försöka mig på en närkontakt med den jag kallar Danis Släpbara... återkommer med en resultatrapport.

//D

Snart är det jul...

...och ingenting slår nu den där gemytligt hemtrevliga tända-värmeljus-och-titta-på-snön-som-yr-utanför-fönstret-känslan som uppstår när man i godan arbetslöshetsro sitter och knåpar ihop årets versioner av julkort till nära och relativt kära, till tonerna av Michael Bublés versioner av The Christmas song, Let it snow och White Christmas, via Spotify. Det känns så där alldeles lagom bra och ansträngande att så smått börja veva igång högtidsförberedelserna genom att shoppa julkort, leta upp julfilmerna på den externa hårddisken, tända ikea-hjärtat på sovrumsväggen, fika på varmt kaffe under regniga, mörka eftermiddagar och bestämma årets julgransplacering.

Och nu med beskedet i hand om att det tyvärr inte blev något av de gula spårvagnarnas förlovade hemvist för min del, så är det ju läge att börja tänka på julfest på hemmaplan framåt andra halvan av december också...

Självklart får vi inte heller glömma att IKEAs julsortiment hittar fram fram ur sina gömmor under vecka 43! För övrigt, som en liten tillbakablick mot förra året och som en liten apetizer inför årets kavalkad:

//D

Initialhysteri

Ja, då har det kommit sig sådant att en ny utmaning via närmre bekantas bloggar tilldragit sig och jag är nu en av de i fallet drabbade. Det hela syftar till att man som drabbad ska komma på saker och ting om en själv, på ett ungefär. Sakernas och tingens benämningar skall initieras med samma initial som ens eget tilltalsnamn. I mitt fall kommer det alltså att handla om bokstaven D. Very well, let's give it a shot...!

1. Vad heter du? Daniel

2. Ett ord på fyra bokstäver: Damn

3. Flicknamn: Dana

4. Pojknamn: D'artagnan

5. Yrke: Dagligvaruhandelsföreståndarsekreterare

6. Färg: Dask-beige

7. Klädesplagg: Duffel

8. Mat: Daim

9. Sak i badrummet: Doftegott-för-armhålan, alt. duschmunstycke

10. Plats/stad: Drakamöllan

11. En orsak att vara sen: Död

12. Något man skriker: Doh! ><

13. Film: Den galne professorn 2

14. Något man dricker: Duschvatten

15. Band: Drängarna

16. Djur: Dront

17. Gatunamn: Drottninggatan

18. Bil: Dacia

19. Sång: Diggiloo-Diggiley

Försök att slå det om ni kan! Så där på direkten utmanar jag de som kallar/har kallat sig Stiffe eller Farbror Bosse!

//D

Nytillagd önskelistepost

Har precis lagt till en stor kastrull på lämplig plats i önskelistan, detta pga ökade påtryckningar på kroppskaksfronten. Tänkte att det vore lämpligt med ett rejält tillhygge för att på allmän begäran kunna utföra uppdraget med lite värdighet i behåll, på andra sidan tillredningen.

Ska bara ta och uppdatera receptet och potatisförrådet en aning först, sen får det min själ bli ölandsmiddag av!

//D

Listetta!

Född i onsdags och listetta på http://www.fodda.nu/ i torsdags. I fredags kväll fick jag äntligen den stora äran att hålla min brorson, mr X, i famnen. Något mycket sötare har jag i modern tid mig veteligen inte skådat. Dock undrar vi fortfarande vad X egentligen sedermera kommer att kallas. Varken Sture, Berndt, Bertilsson, Sievert, Larry, Teosof, Tallrik, Jak-Inge, Kåre, Amos, Habakuck, Okvin, Bruno, Nåkkve, Hermod eller några av alla våra andra briljanta förslag gick hem. Lite oförskämt att inte ens överväga saken, men den som väntar får se. Kanske...?

Jaj, hur som helst så skulle jag härmed vilja framföra även ett offentligt grattis till min bror och svägerska till den stora lilla vinsten med stort V!

//D

Game combo

Igår spelades det spel utav bara den på hemmaplan! Till att börja med kom lillsvågern över efter att ha avslutat en körskolesession. Till att börja med tog han upp där vi slutade under tisdagen, nämligen med Mega Man 9, ett nyligen producerat 8-bitarsspel till Wii Ware. 1000 Wii points kostade det att ladda hem spelet, men det var det sannerligen värt!

För alla er Megaman-fans därute kan jag rekommendera spelet, bland annat av nostalgiska skäl.

Äntligen har Capcom hittat tillbaka till den ursprungliga, riktigt underbara Megaman-känslan från 80-talet! Det är fyrkantigt och linjärt, det är pipig och blippig musik som bara NES-spelen kunde frambringa, det är en oerhört tramsig "story" med robotar som löper amok. Ahh, the sweet memories... Spelet är också något av det svåraste jag någonsin spelat. För er som vill ha plattformsutmaningar kan jag också rekommendera liret. Star Road i Super Mario World kan slänga sig i väggen! Efter att ha skickat Splash Woman och Galaxy Man till de sällare skrotupplagen fann jublet inga gränser. Det finns inga spel av idag som ger upphov till samma knapptryckarhysterier och längtan efter save-points!

Hur som helst så var det snart dags för eftermiddagsfika och därpå mer Nintendo, denna gång i form av USAopolys variant av det klassiska brädspelet Monopoly, på nintendotema. Reglerna är i princip desamma som i vanligt monopol, med andra ord ett egentligen ganska mediokert upplägg. Dock kan man ju inte motstå spelets alla köpbara karaktärer och andra Nintendoobjekt.

Coolast av alla var givetvis spelpjäserna i metall, föreställandes Marios Cap, Koopa Shell, Links Iron Boots, NES-controller, Donkey Kongs Barrel samt Hylian Shield. Denna spelgång lyckades lillsvågern dra hem storkovan genom att varaden enda som fick ihop en hel färg och därmed möjlighet att bygga hus och hotell.

(Varför USAopoly inte valt att låta oss spelare bygga svampar och stjärnor, när sakerna faktiskt inte heter hus och hotell utan "powerup" och "invincibility" - det är för mig spelets största blunder!) Vi andra motspelare var pga hotellens hutlösa besöksavgifter snart utblottade och därmed av med alla våra tillgångar. Detta var faktiskt enda gången någonsin som jag spelat Monopol till slutet. Och snabbt gick det...

//D

Dumhetskoncentrat

Jag satte mig häromkvällen ner i soffan för att snart inse att jag var i taget att beskåda ett avsnitt av den för mig nya serien "Svenska Hollywoodfruar". Det var inte fullt avsiktligt, men ändå ganska kul. Jag måste faktiskt ge kanal 5 (för det var väl 5:an?) lite beröm för att ha spelat in en utöver medlet underhållande serie som går ungefär mot reality-hållet. Dock tror jag att avsikten skulle kunna vara att ge gemene man en inblick i hur luxuöst vissa människor lever sina liv efter att ha gift in sig i rätt sammanhang. Det var emellertid inte detta jag föll för, inte på något sätt, för en serie med det syftet hade på intet sätt kunna underhålla mig utan en liten twist. Nu vet jag inte om twisten i detta specifika fall var avsiktigt implementerad i serien eller om det bara visade sig bli en lycksalig slump.

Vad som är så häpnadsväckande underhållande i denna vardagsskildring från andra sidan Atlanten är i mina ögon inget mindre än den rena, nästan av episka proportioner otroliga dumheten. Dumheten och den rent uppenbara kortslutningen i de svenska låtsasrikingarnas övre regioner verkar nästan iscensatt. På ett sätt hoppas jag att den är det, för deras skull, på ett annat sätt inte - den ligger ju trots allt till grund är en underhållande serie som får mig och alla jag någonsin känt eller träffat att framstå som Einstein himself. Jag ska som allra kortast dra ett par exempel från det jag fick beskåda i måndags kväll...

1. Tanta nummer ett har en rik man (surprise!) som betalar för ALLT i hemmet. Av någon outgrundlig anledning har detta för en gångs skull lagt lite skuldkänslor hos tantan ifråga, och hon har med anledning av detta nu med sitt stora intresse för heminredning dragit in lite egna pengar. För att göra hela familjen glad och nöjd (eller kanske framförallt henne själv, med lite "goda" gärningar) har hon för 600 intjänade dollar köpt... ...ETT KYLSKÅP!! Blir man inte överlycklig??

2. Tanta nummer två är en elak bitch som drar med sina stackars ungar på typ 4 och 6 år till en modellagentur för att bli fotomodeller. Den 4-årige killen vill inte och surar därför. Mamman blir ännu surare för att han inte vill sitta som omslagspojke på allsköns omoraliska barnmodetidningar el.dyl. Vad är det seriösa felet på tantan?

3. Tanta nummer tre har spelat in en film som heter The Gold and the Beautiful. Gå gärna in på länken ovan, eller ta en titt på trailern på Youtube och försök att förstå vad som gjorde att jag i princip var färdig för graven efter att ha lagt mig dubbelvikt i soffan och nästan kvävt mig själv på grund av ett plötsligt skrattanfall utan jordisk like! Han hon ingen som helst självinsikt, eller är hon verkligen så fullkomligt pantad?

Om något därute för mig kan förklara varför en person lägger miljoner med dollar från handkassan på en film som garanterat INGEN på något sätt kan tycka är bra, så berätta! Detta tilltag hanmar utanför vad mitt förstånd kan ta in!

Ja, om ni är intresserade av en dokumentär som behandlar ämnet dumhet, i dess allra renaste form, kan jag varmt rekommendera "Svenska Hollywoodfruar"!

//D

Dagens "nöjesutflykt"...

...gick i arbetslöshetens tecken till en kustnära stad med både spårvagnar, kanal och rejäla shoppinggallerior.
Hittills har jag upplevt thairestaurangen Butah Thong, Game, en bokhandel, stadsbiblioteket, missionskyrkans exteriör, en gitarrspelande uteliggare och hans kompisar samt en del annat på min hyfsat mållösa stadsvandring. Kan detta vara intressant att utforska vidare, tro? Snart på G hemåt igen...
//D

Everyday life

Såhär mot slutet av dagen, mitt i en helt vanlig vecka under en hittills solig och trevlig höst är det trots allt inte så dumt att vara vara arbetslös, jobbcoacher och uteblivna tjänster till trots. Låt oss till att börja med slå fast en gammal klok devis; "Det sämsta är inte att vara arbetslös - det sämsta är att dö på första Goomban." Jag menar, när jag tänker närmare på saken, inte tusan var det något annat onödigt folk som störde när jag idag tog en dag helt för mig själv ute i Vedema, avkopplande och lugnande långt från allt vad besvärliga telefonsamtal och mailadresser heter. Det är långt ifrån alla arbetsföra svenskar som under sen förmiddag får möjligheten att bara ta sin nyservade och väloljade vita Volvo och försvinna ett par timmar, enbart för att man får lust. Det är inte var människa som har en underbar fru som man kan dela resminnen och resdrömmar med, eller gå ut och äta gott med på kvällen bara för att fira vardagens emellanåt välmenande ahaupplevelser.
Ibland visar det sig helt enkelt, om man tänker efter, att vardagen inte är mycket att bekymra sig över bara för att man är arbetslös och inte har något direkt mål med just de 24 timmar som utgör det aktuella dygnet man lever just nu. Jag har ju trots allt ett mål jag inte nått än, och tur är väl det. Hur skulle jag annars veta åt vilket håll jag skulle styra S40:n, hoppa med Mario, svänga min Crescent-mtb, svinga svärdet med Link, eller för den delen trampa med Vagabondskorna eller Jesussandalerna?

Idag måste jag säga att det mesta gått min väg, inifrån och ut! I'm actually quite a happy man! Skulle bara säga det... :D

Vi skulle säkert kunna vara någon annanstans,
där blåsten inte skrämmer varje natt,
där du lugnt kan gå i skogen utan skor.
Vi kommer säkert att hamna där en dag.

Men det här är inte fel, här mår jag faktiskt ganska bra.
Det är inte alls dumt, här är vi lyckliga, du och jag.
Visst är det så, när vi nu kommit att förstå,
att livet vi söker finns här, under resans gång.

Det är möjligt att det finns en annan plats,
där mörkret inte faller lika hårt,
där du kan njuta av tusen fåglars sång.
Det är möjligt att vi kommer dit en dag.

Men det här är inte fel, här mår jag faktiskt ganska bra.
Det är inte alls dumt, här är vi lyckliga, du och jag.
Visst är det så, när vi nu kommit att förstå,
att livet vi söker finns här, under resans gång.

Tomas Ledin, 1996.

//D

Prickfritt igen

Igår morde klockan 8.00 var det dags att köra bilen genom testhallen på Hässleholms Bilprovning. Den här gången hade vi förberett oss noga genom att betala avgiften i förväg via nätet och bokat en tid vi visste att vi båda kunde köra dit bilen, ifall en av oss skulle visa sig få förhinder. Men tji fick vi! Klockan 8.00 låg vi fortfarande och gjorde vårt bästa för att vakna till en gryende dag och ungefär klockan 9.30 var vi tillbaka hemma efter en morgonpromenad. runt 10.30 tittar frun av en händelse på familjens gemensamma köksalmanacka och inser med ens vårt grava misstag i att helt och hållet glömt bort tiden! Jaha, det var de 300 kronorna, tänkte vi med en suck, och jag sätter mig vid min allra bästa kompis (NOT!) telefonen, vilken jag verkligen älskar att ringa krångliga telefonsamtal till personer jag inte känner, med. Inte nog med arbetsgivare hit och arbetsförmedlare dit, nu ska även Svensk Bilprovning behöva ringas upp för att reda ut vårt nytillkomna besvär.
Jaja, inte att gräma sig över i onödan. Jag letar upp den inbetalda fakturan och ett telefonnummer till personlig service. Jag ringer upp för att i all välmening fråga hur jag gör med betalning och byte av tid, då jag på min inloggning på hemsidan inte hittar någon begriplig info i ärendet. Jag möts av ett stelt "Hej. Var vänlig ange ert registreringsnummer" och "För personlig service, säg personlig service" och "Vill du boka, säg boka. Vil du avbryta, säg avbryt." Följande "dialog" utspelar sig:

Autokundservice: "Vill du boka, avboka eller omboka tid, säg boka."
Jag, förvirrad: "Va?"
Autokundservice: "Vill du boka, avboka eller omboka tid, säg boka."
Jag, uppgiven: "Men boka då!"
Autokundservice: "Var vänlig uppge ditt registreringsnummer"
Jag: *uppger registreringsnummer, tydligt och klart*
Autokundservice: "Jag får be dig uppge ditt registreringsnummer igen. Ange bokstäver med namnalfabet, till exempel... Adam... Olof."
Jag: *Lyder, lätt trött på stockholmsdialekten i andra änden*
Autokundservice: "Det gäller en Volvo. Senaste service utfördes i... Hässleholm. Vill du boka tid där?"
Jag (som bara vill veta vad som gäller med betalning osv...): "Avbryt"
Autokundservice: "Vill du byta plats för besiktning? Säg namnet på platsen."
Jag: "Avbryt!"
Autokundservice: "Vill du boka tid i... Boden?"


Därefter ger jag upp och lägger på, med förhoppning om att jag inte fått en tid för besiktning i Boden. Det blir lite dyrt och besvärligt att åka dit på så kort varsel, tyckte jag. Lyckligtvis hittar jag ännu et nummer att ringa, men inte för att boka tid eller liknande ärenden. Jag ringer upp och får ett vettigt svar, vilket menar på att det bara är att boka en ny tid, så kommer en faktura på 150:- för uteblivet besök hem per post. Tack.
Jag bokar en ny tid samma dag och står klockan 15.20 redo utanför Bilprovningen. Snart lyser tavlan utanför hallen upp med mitt registreringsnummer och jag rullar sakta in. Personen som ska besiktiga min bil har då vänligheten att vilja ta betalt först, varpå jag får dra hela historien om tidsbokningen. Men det visar sig inte vara problemet nu. Jag börjar tröttna så smått, men det visade sig lyckligtvis bara vara besiktningskillen som knappat in fel regnummer i sin lilla dosa på magen. Han meddelar också att det troligtvis inte kommer bli någon extraavgift, då jag bokat om samma dag och då min förra tid inte syns i systemet...

Tja, så efter att som vanligt inte hällt kaffe i blommorna inne i hallen och fått bilen prickfritt besiktigad beger jag mig nöjd och glad hem igen!



//D

Plötsligt luktar det bröd

Denna morgon, som så många andra morgnar, var jag och min fru ute och gick en runda för att sparka igång dagen på ett friskvårds- och friluftsfrämjande sätt. Vi gick en runda runt Stattena och Björkhaga och dedömde hus och trädgårdar i ena eller andra riktningen samt njöt av det fina vädret. So far, so usual.

Innan vi kom så långt som ända hem igen passerade vi Paradiset. (Den lilla gröna skogsplätten mitt i stan alltså, inte bortom Pärleporten.) Liksom en blixt från klar himmel kom den. Brödlukten. Min första tanke var att det precis öppnat en butik fär lätt begagnat bröd i ett av de nybyggda husen pintill Doktorns Backe, men så vände jag mig om och fick se en syn syn jag aldrig förr skådat. Vad tänkte den person som gjorde detta??

När man tänker sig att man ska göra av med gammalt bröd ute i naturen tänker i alla fall jag det som ligger närmast till hands är att kasta ut det i smulform till änderna i Hembygdsparken, inte dränka en stackars myrstack mitt i skogen med det, så att det luktar gammalt bröd lång väg! Visserligen försvinner väl brödet härifrån med, men sannolikt inte pga att skogsmyrorna strax söder om björken använder det som föda. Snarare som något slags ytterst fragilt byggmaterial. Eller så månglar de möget till närbelägna fåglar. Myror äter sören inte bröd! Mig veteligen intar myror föda som är betydligt sötare än torra brödrester, uteslutande i flytande form. Inte tusan glufsar de i sig gamla brödlimpor som till och med visade sig vara undermåliga för ankor och gräsänder?

Det är bara att gratulera gärningsmannen till en lyckad insats för Paradisets myrkoloni!

//D

Man blir förbannad!

Suck... nu har jag ringt ett flertal gånger till en arbetsgivare som ville att jag skulle återkomma i slutet av denna vecka. En av alla gånger har han svarat och, som vanligt låtandes som om katten hans hamnat under en ångvält, då enbart sagt att han inte hade tid och att jag skulle återkomma under eftermiddagen. Nu har jag återkommit fyra gånger, han inte en enda!
Men sånt händer väl i stressade chefspositioner, får vi väl anta. Egentligen inget att hänga läpp för. Då är det värre, tycker jag, att via offentligajobb.se:s automatiska utskick om tillsatta tjänster få reda på att man inte fått det jobb man varit på en mycket givande intervju för och som man allra mest gått runt och hoppats på. Det var minsann inte ens någon som kunde ödsla någon liten minut på att personligen meddela mig resultatet via telefon.
Istället för till mig gick jobbet *SJÄLVKLART* till en tanta från Tjockhult som är i ålder med ens föräldrageneration och har varit Landskapsarkitekt i garanterat 35 år. DÅ har man visst något att komma med! Får väl vänta i drygt 30 år då, så kommer det kanske något av värde inramlandes?
Här gick man omkring - ung och övertrevlig, överfull av arbetsvilja, moral och nya fräscha idéer, prestigelöshet, nyfikenhet, lättlärdhet, med gott om datorvana och ord- & bildfärdigheter, samt med rätta kunskaper i hamn, varandes alldeles oerhört målmedveten - och trodde sig kunna komma med något, när man i själva verket bara behöver bli gammal som gatan för att ha skuggan av en chans!
D O H !! ><

//D