Man blir förbannad!

Suck... nu har jag ringt ett flertal gånger till en arbetsgivare som ville att jag skulle återkomma i slutet av denna vecka. En av alla gånger har han svarat och, som vanligt låtandes som om katten hans hamnat under en ångvält, då enbart sagt att han inte hade tid och att jag skulle återkomma under eftermiddagen. Nu har jag återkommit fyra gånger, han inte en enda!
Men sånt händer väl i stressade chefspositioner, får vi väl anta. Egentligen inget att hänga läpp för. Då är det värre, tycker jag, att via offentligajobb.se:s automatiska utskick om tillsatta tjänster få reda på att man inte fått det jobb man varit på en mycket givande intervju för och som man allra mest gått runt och hoppats på. Det var minsann inte ens någon som kunde ödsla någon liten minut på att personligen meddela mig resultatet via telefon.
Istället för till mig gick jobbet *SJÄLVKLART* till en tanta från Tjockhult som är i ålder med ens föräldrageneration och har varit Landskapsarkitekt i garanterat 35 år. DÅ har man visst något att komma med! Får väl vänta i drygt 30 år då, så kommer det kanske något av värde inramlandes?
Här gick man omkring - ung och övertrevlig, överfull av arbetsvilja, moral och nya fräscha idéer, prestigelöshet, nyfikenhet, lättlärdhet, med gott om datorvana och ord- & bildfärdigheter, samt med rätta kunskaper i hamn, varandes alldeles oerhört målmedveten - och trodde sig kunna komma med något, när man i själva verket bara behöver bli gammal som gatan för att ha skuggan av en chans!
D O H !! ><

//D