Dumhetskoncentrat

Jag satte mig häromkvällen ner i soffan för att snart inse att jag var i taget att beskåda ett avsnitt av den för mig nya serien "Svenska Hollywoodfruar". Det var inte fullt avsiktligt, men ändå ganska kul. Jag måste faktiskt ge kanal 5 (för det var väl 5:an?) lite beröm för att ha spelat in en utöver medlet underhållande serie som går ungefär mot reality-hållet. Dock tror jag att avsikten skulle kunna vara att ge gemene man en inblick i hur luxuöst vissa människor lever sina liv efter att ha gift in sig i rätt sammanhang. Det var emellertid inte detta jag föll för, inte på något sätt, för en serie med det syftet hade på intet sätt kunna underhålla mig utan en liten twist. Nu vet jag inte om twisten i detta specifika fall var avsiktigt implementerad i serien eller om det bara visade sig bli en lycksalig slump.

Vad som är så häpnadsväckande underhållande i denna vardagsskildring från andra sidan Atlanten är i mina ögon inget mindre än den rena, nästan av episka proportioner otroliga dumheten. Dumheten och den rent uppenbara kortslutningen i de svenska låtsasrikingarnas övre regioner verkar nästan iscensatt. På ett sätt hoppas jag att den är det, för deras skull, på ett annat sätt inte - den ligger ju trots allt till grund är en underhållande serie som får mig och alla jag någonsin känt eller träffat att framstå som Einstein himself. Jag ska som allra kortast dra ett par exempel från det jag fick beskåda i måndags kväll...

1. Tanta nummer ett har en rik man (surprise!) som betalar för ALLT i hemmet. Av någon outgrundlig anledning har detta för en gångs skull lagt lite skuldkänslor hos tantan ifråga, och hon har med anledning av detta nu med sitt stora intresse för heminredning dragit in lite egna pengar. För att göra hela familjen glad och nöjd (eller kanske framförallt henne själv, med lite "goda" gärningar) har hon för 600 intjänade dollar köpt... ...ETT KYLSKÅP!! Blir man inte överlycklig??

2. Tanta nummer två är en elak bitch som drar med sina stackars ungar på typ 4 och 6 år till en modellagentur för att bli fotomodeller. Den 4-årige killen vill inte och surar därför. Mamman blir ännu surare för att han inte vill sitta som omslagspojke på allsköns omoraliska barnmodetidningar el.dyl. Vad är det seriösa felet på tantan?

3. Tanta nummer tre har spelat in en film som heter The Gold and the Beautiful. Gå gärna in på länken ovan, eller ta en titt på trailern på Youtube och försök att förstå vad som gjorde att jag i princip var färdig för graven efter att ha lagt mig dubbelvikt i soffan och nästan kvävt mig själv på grund av ett plötsligt skrattanfall utan jordisk like! Han hon ingen som helst självinsikt, eller är hon verkligen så fullkomligt pantad?

Om något därute för mig kan förklara varför en person lägger miljoner med dollar från handkassan på en film som garanterat INGEN på något sätt kan tycka är bra, så berätta! Detta tilltag hanmar utanför vad mitt förstånd kan ta in!

Ja, om ni är intresserade av en dokumentär som behandlar ämnet dumhet, i dess allra renaste form, kan jag varmt rekommendera "Svenska Hollywoodfruar"!

//D

Dagens "nöjesutflykt"...

...gick i arbetslöshetens tecken till en kustnära stad med både spårvagnar, kanal och rejäla shoppinggallerior.
Hittills har jag upplevt thairestaurangen Butah Thong, Game, en bokhandel, stadsbiblioteket, missionskyrkans exteriör, en gitarrspelande uteliggare och hans kompisar samt en del annat på min hyfsat mållösa stadsvandring. Kan detta vara intressant att utforska vidare, tro? Snart på G hemåt igen...
//D

Everyday life

Såhär mot slutet av dagen, mitt i en helt vanlig vecka under en hittills solig och trevlig höst är det trots allt inte så dumt att vara vara arbetslös, jobbcoacher och uteblivna tjänster till trots. Låt oss till att börja med slå fast en gammal klok devis; "Det sämsta är inte att vara arbetslös - det sämsta är att dö på första Goomban." Jag menar, när jag tänker närmare på saken, inte tusan var det något annat onödigt folk som störde när jag idag tog en dag helt för mig själv ute i Vedema, avkopplande och lugnande långt från allt vad besvärliga telefonsamtal och mailadresser heter. Det är långt ifrån alla arbetsföra svenskar som under sen förmiddag får möjligheten att bara ta sin nyservade och väloljade vita Volvo och försvinna ett par timmar, enbart för att man får lust. Det är inte var människa som har en underbar fru som man kan dela resminnen och resdrömmar med, eller gå ut och äta gott med på kvällen bara för att fira vardagens emellanåt välmenande ahaupplevelser.
Ibland visar det sig helt enkelt, om man tänker efter, att vardagen inte är mycket att bekymra sig över bara för att man är arbetslös och inte har något direkt mål med just de 24 timmar som utgör det aktuella dygnet man lever just nu. Jag har ju trots allt ett mål jag inte nått än, och tur är väl det. Hur skulle jag annars veta åt vilket håll jag skulle styra S40:n, hoppa med Mario, svänga min Crescent-mtb, svinga svärdet med Link, eller för den delen trampa med Vagabondskorna eller Jesussandalerna?

Idag måste jag säga att det mesta gått min väg, inifrån och ut! I'm actually quite a happy man! Skulle bara säga det... :D

Vi skulle säkert kunna vara någon annanstans,
där blåsten inte skrämmer varje natt,
där du lugnt kan gå i skogen utan skor.
Vi kommer säkert att hamna där en dag.

Men det här är inte fel, här mår jag faktiskt ganska bra.
Det är inte alls dumt, här är vi lyckliga, du och jag.
Visst är det så, när vi nu kommit att förstå,
att livet vi söker finns här, under resans gång.

Det är möjligt att det finns en annan plats,
där mörkret inte faller lika hårt,
där du kan njuta av tusen fåglars sång.
Det är möjligt att vi kommer dit en dag.

Men det här är inte fel, här mår jag faktiskt ganska bra.
Det är inte alls dumt, här är vi lyckliga, du och jag.
Visst är det så, när vi nu kommit att förstå,
att livet vi söker finns här, under resans gång.

Tomas Ledin, 1996.

//D

Prickfritt igen

Igår morde klockan 8.00 var det dags att köra bilen genom testhallen på Hässleholms Bilprovning. Den här gången hade vi förberett oss noga genom att betala avgiften i förväg via nätet och bokat en tid vi visste att vi båda kunde köra dit bilen, ifall en av oss skulle visa sig få förhinder. Men tji fick vi! Klockan 8.00 låg vi fortfarande och gjorde vårt bästa för att vakna till en gryende dag och ungefär klockan 9.30 var vi tillbaka hemma efter en morgonpromenad. runt 10.30 tittar frun av en händelse på familjens gemensamma köksalmanacka och inser med ens vårt grava misstag i att helt och hållet glömt bort tiden! Jaha, det var de 300 kronorna, tänkte vi med en suck, och jag sätter mig vid min allra bästa kompis (NOT!) telefonen, vilken jag verkligen älskar att ringa krångliga telefonsamtal till personer jag inte känner, med. Inte nog med arbetsgivare hit och arbetsförmedlare dit, nu ska även Svensk Bilprovning behöva ringas upp för att reda ut vårt nytillkomna besvär.
Jaja, inte att gräma sig över i onödan. Jag letar upp den inbetalda fakturan och ett telefonnummer till personlig service. Jag ringer upp för att i all välmening fråga hur jag gör med betalning och byte av tid, då jag på min inloggning på hemsidan inte hittar någon begriplig info i ärendet. Jag möts av ett stelt "Hej. Var vänlig ange ert registreringsnummer" och "För personlig service, säg personlig service" och "Vill du boka, säg boka. Vil du avbryta, säg avbryt." Följande "dialog" utspelar sig:

Autokundservice: "Vill du boka, avboka eller omboka tid, säg boka."
Jag, förvirrad: "Va?"
Autokundservice: "Vill du boka, avboka eller omboka tid, säg boka."
Jag, uppgiven: "Men boka då!"
Autokundservice: "Var vänlig uppge ditt registreringsnummer"
Jag: *uppger registreringsnummer, tydligt och klart*
Autokundservice: "Jag får be dig uppge ditt registreringsnummer igen. Ange bokstäver med namnalfabet, till exempel... Adam... Olof."
Jag: *Lyder, lätt trött på stockholmsdialekten i andra änden*
Autokundservice: "Det gäller en Volvo. Senaste service utfördes i... Hässleholm. Vill du boka tid där?"
Jag (som bara vill veta vad som gäller med betalning osv...): "Avbryt"
Autokundservice: "Vill du byta plats för besiktning? Säg namnet på platsen."
Jag: "Avbryt!"
Autokundservice: "Vill du boka tid i... Boden?"


Därefter ger jag upp och lägger på, med förhoppning om att jag inte fått en tid för besiktning i Boden. Det blir lite dyrt och besvärligt att åka dit på så kort varsel, tyckte jag. Lyckligtvis hittar jag ännu et nummer att ringa, men inte för att boka tid eller liknande ärenden. Jag ringer upp och får ett vettigt svar, vilket menar på att det bara är att boka en ny tid, så kommer en faktura på 150:- för uteblivet besök hem per post. Tack.
Jag bokar en ny tid samma dag och står klockan 15.20 redo utanför Bilprovningen. Snart lyser tavlan utanför hallen upp med mitt registreringsnummer och jag rullar sakta in. Personen som ska besiktiga min bil har då vänligheten att vilja ta betalt först, varpå jag får dra hela historien om tidsbokningen. Men det visar sig inte vara problemet nu. Jag börjar tröttna så smått, men det visade sig lyckligtvis bara vara besiktningskillen som knappat in fel regnummer i sin lilla dosa på magen. Han meddelar också att det troligtvis inte kommer bli någon extraavgift, då jag bokat om samma dag och då min förra tid inte syns i systemet...

Tja, så efter att som vanligt inte hällt kaffe i blommorna inne i hallen och fått bilen prickfritt besiktigad beger jag mig nöjd och glad hem igen!



//D

Plötsligt luktar det bröd

Denna morgon, som så många andra morgnar, var jag och min fru ute och gick en runda för att sparka igång dagen på ett friskvårds- och friluftsfrämjande sätt. Vi gick en runda runt Stattena och Björkhaga och dedömde hus och trädgårdar i ena eller andra riktningen samt njöt av det fina vädret. So far, so usual.

Innan vi kom så långt som ända hem igen passerade vi Paradiset. (Den lilla gröna skogsplätten mitt i stan alltså, inte bortom Pärleporten.) Liksom en blixt från klar himmel kom den. Brödlukten. Min första tanke var att det precis öppnat en butik fär lätt begagnat bröd i ett av de nybyggda husen pintill Doktorns Backe, men så vände jag mig om och fick se en syn syn jag aldrig förr skådat. Vad tänkte den person som gjorde detta??

När man tänker sig att man ska göra av med gammalt bröd ute i naturen tänker i alla fall jag det som ligger närmast till hands är att kasta ut det i smulform till änderna i Hembygdsparken, inte dränka en stackars myrstack mitt i skogen med det, så att det luktar gammalt bröd lång väg! Visserligen försvinner väl brödet härifrån med, men sannolikt inte pga att skogsmyrorna strax söder om björken använder det som föda. Snarare som något slags ytterst fragilt byggmaterial. Eller så månglar de möget till närbelägna fåglar. Myror äter sören inte bröd! Mig veteligen intar myror föda som är betydligt sötare än torra brödrester, uteslutande i flytande form. Inte tusan glufsar de i sig gamla brödlimpor som till och med visade sig vara undermåliga för ankor och gräsänder?

Det är bara att gratulera gärningsmannen till en lyckad insats för Paradisets myrkoloni!

//D

Man blir förbannad!

Suck... nu har jag ringt ett flertal gånger till en arbetsgivare som ville att jag skulle återkomma i slutet av denna vecka. En av alla gånger har han svarat och, som vanligt låtandes som om katten hans hamnat under en ångvält, då enbart sagt att han inte hade tid och att jag skulle återkomma under eftermiddagen. Nu har jag återkommit fyra gånger, han inte en enda!
Men sånt händer väl i stressade chefspositioner, får vi väl anta. Egentligen inget att hänga läpp för. Då är det värre, tycker jag, att via offentligajobb.se:s automatiska utskick om tillsatta tjänster få reda på att man inte fått det jobb man varit på en mycket givande intervju för och som man allra mest gått runt och hoppats på. Det var minsann inte ens någon som kunde ödsla någon liten minut på att personligen meddela mig resultatet via telefon.
Istället för till mig gick jobbet *SJÄLVKLART* till en tanta från Tjockhult som är i ålder med ens föräldrageneration och har varit Landskapsarkitekt i garanterat 35 år. DÅ har man visst något att komma med! Får väl vänta i drygt 30 år då, så kommer det kanske något av värde inramlandes?
Här gick man omkring - ung och övertrevlig, överfull av arbetsvilja, moral och nya fräscha idéer, prestigelöshet, nyfikenhet, lättlärdhet, med gott om datorvana och ord- & bildfärdigheter, samt med rätta kunskaper i hamn, varandes alldeles oerhört målmedveten - och trodde sig kunna komma med något, när man i själva verket bara behöver bli gammal som gatan för att ha skuggan av en chans!
D O H !! ><

//D

Möte med Pizzaklubben

Ikväll är det dags för Pizzaklubbens, genom hela sin historia, andra möte. Det första ägde rum för, tja, länge sedan, som en slags protestaktion, eller kanske snarare motpolsåtgärd, mot Film- och Baconklubbens sedan länge väletablerade mötesserie. FBK består av tre män/herrar/gossar som tittar på konstiga filmer och äter bacon med tillbehör. Jag och hon som är gift med min bror (som utgör en tredjedel av medlemmarna i FBK) kände inför en av alla klubbträffskvällar, att vi blev obönhörligt åsidosatta då vi inte erbjöds möjlighet att delta. Inte för att vi i egentlig mening var särdeles intresserade av medlemsskap, men som mänskliga individer kände vi ändå att vi blivit undanskuffade utan mankemang. Därför finns pizzaklubben och dess två medlemmar. Enligt min kära svägerska blir man medlem genom att gilla pizza och sakna förstånd. Vet inte fullt ut hur jag ska ställa mig till dessa inadekvata kriterier...

//D

DOH! ><

Det är så hälsosamt och stärkande på AF! Det är inte klokt vad uppfriskande det var att äntligen få återvända till dessa lokaler och insupa omätbara kunskaper kring... precis ingenting nytt. Alls!

Jag kom dit, såg som vanligt lite lätt vilsen ut för att inte verka van vid platsen. Jag frågade mig för hos en arbetsförmedlare (eller vad stackaren nu jobbar som) om var mötet klockan 13.30 var någonstans. Det visste han inte. Han visste heller inte var min handläggare fanns, eller om det var någon mer som skulle till mötet. Han visste ingenting. Dock verkade som om han satte sig vid sin arbetsplats och försökte ringa nån som visste, eftersom han gjorde det i samma andetag som han sa att han skulle kolla upp det. Men han satt på sin stol och satt bara mest, med mig tittandes på honom med i argsinthet eskalerande blickar. Hjälpte inte till mycket.

Ett par minuter senare dök en annan arbetsförnedrare upp och frågade om jag fått hjälp. Denne man (som f.ö. var den ende som kunde hjälpa mig till något vettigt svar förra gången jag var här och "hade" skrivit in mig) gick iväg och kollade med min handläggare, vars whereabouts nu faktiskt var av känd sort, till skillnad mot hos farbrorn från alldeles nyss.

Jaja, hur som helst fick jag av min handläggare reda på att det skulle dröja ett par minuter och sedan kallade de in oss som skulle på mötet. Jag satte mig ner i en halvbekväm fåtölj och läste i godan ro ett par reportage ur världens mest spridda samt intelligensbefriade dagstidning. Det ena handlade om en tant som 102 år gammal hade slutat röka. Under en bild på henne stod det "Här slutar hon röka". På bilden rökte hon en cigarett. Det andra reportaget handlade om cigarettstatistik. Enligt detta röks det på jorden ca 5,5 biljarder cigaretter om året. Med lite snabb huvudräkning och grova avrundningar skulle det alltså betyda att varenda person runt hela jordens djupblå rund i snitt röker ca 3000 cigaretter om dagen. Källkritik och korrekturläsning är nog inget Metro pysslar med...

Nog om detta. Plötsligt dyker det upp ett anlete jag känner igen. En av mina närmre bekanta, dagligen aningen bitter över sin nuvarande jobbsituation, ska också på det beryktade mötet. Joyous! Nu har jag iaf någon att prata lite dynga med innan det hela sparkar igång. Vi beklagar oss lite över vår närvaro på platsen för att sedan slussas in i ett rum och bockas av på en lista. Vi får bland annat reda på att:

- Jobbcoacher "jobbar med en speciell arbetsuppgift". Slut citat.

- Man kan anmäla sig för att få hjälp med att navigera på AF:s hemsida på fredagar.

- Man kan få praktik mot samma ersättning man har när man inte gör praktik. alltså inget nytt.

- Den ena arbetsförmedlaren som ledde mötet har ett gammalt sår på handen, vilket måste sköljas av ibland.

Vidare roade vi oss med att sitta och rulla runt på ett par med hjul försedda stolar, väntandes på ett enskilt samtal med våra handläggare. Vi försökte även komma på ett begrepp för stolar med hjul. Rullstolar klingar fel på något sätt. Allt detta medan ynglingar iförda hörlurar i storlek badring går runt och medmänskligt låter oss vara medlyssnande till deras gräsliga val av "musik". Därpå följande minuter får jag ett papper om en kurs i att starta företag. därpå beger jag mig mot ICA Kvantum för inhandlande av lasagneplattor.

Oh what a day, what a happy, happy day! Spread the Gospel!

//D

Jobbcoach

Idag ska jag bege mig mot de övre regionerna av Första Avenyn för att förära Arbetsförnedringen ett av dem själv påanmält besök, till ett informationsmöte som enligt min uppfattning ska handla om jobbcoacher och praktik, samt en unik möjlighet till att få ställa frågor. Jaha? Damn, that is THE opportunity, i say! Ja, sen får man också möjlighet att träffa sin handläggare mycket kort, efter mötet.
Hur som helst så verkar det vara ungefär i denna riktning som många arbetsberövade svenskar just nu får vandra, med vinkel ungefär rakt mot dessa samhällsindivider som liksom ur marken upphoppande svampar plötsligt förvandlats till det som kallas "jobbcoach". Jag ska inte uttrycka mig förtryckande mot dessa förrän jag har någon erfarenhet i ämnet, men det hela verkar faktiskt lite som ur en fars uppkommet.
Hörde på P1:s morgonprogram för kanske en halvtimme sedan historien om en jämtländsk familj där bägge föräldrarna jobbade på försäkringsbolaget Aktsam tills för ungefär ett år sedan. De blev bägge arbetslösa och fick börja leva på a-kassa. Känns bekant. De fick sälja en bil, sluta handla saker, inte göra något kul, sluta resa, äta billig och mindre glamorös mat samt vända på vartenda öre. Känns lika bekant.
Men HEUREKA! Mannen i familjen fick till slut en liten glimt av ljus att skåda. Då arbetsförmedlingen inte kunnat hitta ett jobb åt honom blev han till slut erbjuden att året ut jobba som... JOBBCOACH! Joy to the world! Från arbetslös försäkringssäljare till jobbcoach!
Vem vet, kanske jag också hamnar där? Jag har ju trots allt mina personliga skillz i CV-skrivande att tillgå, samt ett sporadiskt förflutet på Sveland. Jag får väl helt enkelt se vad de har att säga mig idag, där i arbetslöshetens högborg.

//D

100 inlägg!

En MILSTEN har slutligen nåtts! Självklart var det detta ni direkt tänkte på vid en anblick och inte att bloggen skulle gå i GRAVEN eller något lika obarmhärtigt, såhär efter hela etthundra inläggs anrik historia.
Jag har redan från början proklamerat att denna bloggs huvudsakliga budskap är att arbetslöshet inte är det sämsta, utan att det lägsta man kan sjunka är att dö på första Goomban... tja, ironi kommer man ju långt på, iaf i väl valda kretsar.
Hur som helst visste jag inte vilket ämne jag skulle behandla för att hedra denna milsten, men min kära fru tyckte att svaret på den frågan var självklart. Om HENNE såklart! Så vad gör man? Eftersom jag frågade får jag ju inrätta mig i ledet, men med den lilla twisten att jag helt enkelt här och nu dedikerar detta inlägg till min kära fru, som rätt och slätt är det bästa jag har! :D På så många punkter gör du mitt liv komplett, min älskade! Love U!

Jag har sedan funderat vidare och avgjort frågan i valet av en kort introduktion till hur min mindre älskvärda arbetslöshet tog sin början. Det hela behagade begynna en vinterslaskig torsdagskväll i februari, ett par veckor innan bloggen fick se nätets ljus första gången. Jag satt uppe sent för att fylla i en dryg mängd av information om mig själv och mina förehavanden på Arbetsförnedringens hemsida, för att ha det mesta gjort och få min inskrivning på AF:s kontor att gå så snabbt och smidigt som möjligt på fredagseftermiddagen efter min sista arbetsdag i Halmstad. Ett problem var bara att jag via hemsidan inte kunde boka ett möte med en handläggare, utan det kunde man göra först på plats på kontoret. Det hade jag sedan tidigare fått reda på per telefon, man ville ju vara ute i god tid med att ta reda på hur det rätteligen ska gå till. Men. När jag högst efterlängtansfullt nådde hemsideprocessens slutscen tog det stopp! Nähä minsann, man kunde inte avsluta och spara utan att boka ett möte med en snubbe, trots att man senast jag kollade inte på några villkor fick boka ett möte innan man skrivit in sig på kontoret. Förvirringen är total!

Jaja, skit samma, jag klickar i en tid som verkar passa. (Ett par veckor senare, skall tilläggas, eftersom jag ju skulle åka skidor bland Ramundbergets pister min under min första vecka som arbetslös. Dock inget man vill ska komma tillkänna, för då är jag ju inte fullt tillgänglig för arbete och därmed inte berättigad till akassa! D'OH!) Jag får ett möte med en viss Björn som jag absolut inte känner till, och jag går dagen därpå, "glad" i hågen, upp till AF:s kontor för att snabbt och lätt avsluta min inskrivning med avsikten att från och med måndagen nästföljande vecka stämplas som allmänt arbetslös och dan.

Jag kliver oanmäld in och får, efter att ha stått och sett dum ut i foajén en stund, tag i en arbetsförmedlare. (Dock inte den jag skulle ha ett möte med senare)

Arbetsförmedlaren: "Jaha, jag ser att du var här igår och skrev in dig, ja... hmm..."

Jag: "Va? Nej det var jag verkligen inte."

AF: "Jo det var du visst."

Jag: "Nej, det borde väl jag om någon veta att jag inte var?"

AF: "Men enligt min dator var du här igår. Och skrev in dig."

Jag: "Men det var jag inte. Däremot skrev jag in en attans massa uppgifter på nätet som förberedelse inför inskrivningen jag nu vill genomföra. Sen vill jag, vilket jag mycket noga hört mig för om att man kan, på måndag gå in till ett AF-kontor på annan ort och påanmäla mig för akassa."

AF: "Aha! DÅ fattar jag! Då är det bara att gratulera! Du är den förste i hela kommunen som har lyckats skriva in sig via Internet! Vi är en av några orter i landet där man just nu testkör systemet under ett par veckor, och du är mig veteligen den förste som har lyckats!"

Jag: "Jahaja... så bra?"

AF: "Ja du behöver inte påanmäla dig på måndag, det har du redan fixat. Jag ser dessutom att du har ett möte med Björn om ett par veckor. Välkommen tillbaka då och lycka till!"

Jag: "...?"

And that's the way the cookie crumbles! Jag hade alltså som första person i kommunen lyckats skriva in mig som arbetslös via Internet, och dessutom redan från den 26/2 trots att jag jobbade månaden ut. Men det skulle visst inte göra något, bara det inte blev nåt glapp, det var värre... Kontentan av det hela var alltså att jag nu slapp ta en hel skiddag i Ramundberget till att bara ta mig till det från Ramundberget sett närmaste AF-kontoret, vilket enligt mina undersökningar skulle ligga i den lilla härjedalsbyn Hede, 15 glashala mil bort och mitt ute i ingenting, för att helt enkelt bara tala om att jag ville bli påanmäld för akassa och sen åka de 15 milen tillbaka mellan fjällen. (Det är på det hela taget ganska intressant att jag bara pga en systemtest för inskrivning via nätet kunde bli både inskriven på Arbetsförnedringen och påanmäld för akassa flera dagar innan arbetslösheten faktiskt trädde ikraft, men pga min logistiskt sett opraktiska placering i Härjedalen under veckan klagade jag inte.) Det blev istället en hel, oavbruten skidvecka på fantastisk snö, fikapauser i toppstugan och lagom lite folk i backarna! :)

Fortsättning följer: Mötet med Björnen utan koll...

//D

Stairway to relaxation

...i'm an ocean wave bathing kind of person...