Föräldrakontroll

(GT-publicerat inlägg)

Begreppet föräldrakontroll är något som hos de allra flesta yngre spelare har orsakat tandagnisslan i tid och otid. Någon tar de myndiga besluten åt en och det finns ingenting i världen man kan göra åt den där begränsande faktorn, hur gärna man än vill. Ur den myndige vuxnes synvinkel ser man inte på begreppet med samma förtret i blicken. Man ser hur man skapar regler och ser till att ens barn inte får för mycket av det goda. Eller onda, hur man nu ser på saken. Så ser gemene man på begreppet föräldrakontroll.

Det finns dock en annan sida av problemet som spelaren kan uppleva. Sidan man upptäcker när man i vuxen ålder inte har tiden på sin sida. När föräldrakontrollen övergår från ett praktiskt verktyg till en begränsande faktor – ur förälderns eget perspektiv. System backfire.

Under många år har spelaren inte haft problem med föräldrakontroll. Man har spelat det ena spelet efter det andra utan direkta åsikter från annan part om att tiden framför skärmen gått alldeles överstyr. Man styr själv över sin tid och har dessutom ganska gott om den varan. Men så plötsligt händer det. Inte att man vinner på triss, utan att man själv är förälder. Tiden försvinner på ett makalöst effektivt sätt ut i andra projekt. Plötsligt har man dagligdags så ont om tid att en del intressen och hobbys får stryka på foten. Till grund ligger också att spelaren numera förvärvsarbetar. Man är inte arbetslös, studerande eller dylikt. Inklusive lunch och restid tar arbetet 10 timmar per dygn att utföra. Motsvarande tid skulle kunna innebära ett genomspelat RPG i veckan. Kanske inte så lukrativt, men väl ett sätt att odla ett intresse.

Hur som helst kan man med facit i hand konstatera att en viss omprioritering i dagordningen har fått göras. Möjligheten finns inte längre att fritt prioritera tiden till sitt intresse, i detta fall TVspel. Men vad kommer detta att innebära för den som önskade precis allt det där tidsslukande som nu blivit verklighet, utan att vilja avstå spelandet? Ja, i vissa fall framstår säkert omvärldens krav som allena rådande och spelen läggs motvilligt ut på Blocket eller Tradera. I andra fall rubbar spelaren inte sina cirklar utan väljer att köra slut på alla sina krafter genom att nattmangla Final Fantasy XIII. Inte optimalt.

Finns det då ingen gyllene medelväg? Kan inte det bästa av två världar samsas i harmoni, någonstans mellan nappflaskan (med det syftar jag i nte på den numera framlidna joltcolaburken) och handkontrollen? Jag vill hävda att det går att mötas halvvägs. Man behöver inte falla för de oförståendes tryck och bli ”vuxen”, i ordet felaktiga bemärkelse, dvs att lägga ner spelandet då det är för småbarn. (Direkt beklämmande blir det när småbarn, alltså 6-åringar, lirar på med Resident Evil, Madworld eller andra 18års-märkta spel. För spel är ju för småbarn.) Man kan vara gamer även i egenskap av förälder. Inte nog med att man håller sitt eget intresse vid liv, spelar man korten rätt har man ju samtidigt världens chans att på lagom nivå odla kulturen i nästa generation. Jag menar, med en 2-månaders baby vänsterarmen kan man förevisa Wiiremoten i högsta hugg med högerhanden. Man kan låta som Psyduck eller möjligtvis Charizard, måla en Yoshitavla till barnkammaren och ikläda sig t-shirten man köpte på Nintendo World Store i New York förra vintern. Und so weiter.

I realiteten kan hemligheten bakom denna intressekombinerande teknik ligga något dold för den som av ena eller andra anledningen inte behövt skaffa sig erfarenhet i ämnet. Oavsett om det handlar om barn (aka. blivande gamers)eller andra tidskrävande orsaker är hemligheten dock ganska uppenbar när man väl fått kläm på tekniken; Under åren har spelhyllan i mitt hem vuxit sig ganska rejäl och många titlar har kommit, ett fåtal har gått och några har bytts mot andra. De allra flesta har spelats igenom medan de resterande kan ha avbrutits, antingen pga ointresse, krånglande tv-apparater, tidsbrist eller helt enkelt att ett mer aktuellt spel gjort entré. Jag kan i efterhand konstatera att ett flertal av de ofärdigspelade liren (dessvärre) är av den mer tidskrävande typen. Vi pratar till exempel Metal Gear Solid, Final Fantasy VII & IIX, Lufia eller Zelda – Oracle of Ages/Seasons. Vad jag däremot inte hittat som ovarvat är något enda Super Mario-spel eller tidernas störigaste partyspel med knarkade kaniner. (Ni vet vilket jag menar.) Inte heller kan man kalla Wii Sports eller Mario & Sonic @ the Olympic Games för avbrutet. Anar vi ett mönster här? Eventuellt.

Spel som är momentana, snabba och lätta att ta sig in i och börja spela samt inte kräver flera timmars enskilda spelsessioner är avklarade. Relativt Main Stream, dessvärre. Men ändå. Man kan hitta guldkorn även i de mest nedtrampade leden på Game Stop. Spel som New Super Mario Bros. Wii, Mario Kart, briljanta World of Goo eller för den delen gamla goda Blue Shadow på NES går inte av ens för de grövsta hackor. Man kan alltså dra slutsatsen att denna typ av spel är enklare att hålla liv i under de tidsödande förhållandena som nu råder. Inom en snar framtid har vi både Super Mario Galaxy 2 och Metriod: Other M framför oss, vilka enligt min uppfattning kommer bli storlir med den delikata egenskapen att kunna spelas i ganska korta sessioner med relativt god frekvens. Utan att tappa i kvalitet, alltså. Men sen har vi de där spelen som man i vissa sammanhang kallar för de “riktiga” spelen. Vi pratar alltså de stationära Zeldaspelen. Vi snackar Monster Hunter. Vi talar Final Fantasy. Det vi är ute efter är alltså spelen med världar att försvinna in i timmavis åt gången, de där som kräver ett engagemang som vida överstiger tre knapptryckningar och tolv minuter. Vad ska vi göra åt dessa? Jag har precis erhållit Monster Hunter Tri i födesedagspresent och är därför på jakt inte bara efter dinosaurieinspirerade monster utan även efter ett sätt att spela igenom storspelet utan att tappa storylinen och inlevelsen mellan varvet.

För den gamer som på relativt kort tid bytt levnadsmönster till ett mer tidskrävande sådant kan här intressekonflikter uppstå. Måhända beror det på att de enskilda intressena tar upp mer tid än vad som finns tillgängligt. Måhända har man för många olika engagemang eller, som i underteckads fall, en blivande gamer att ta hand om. Kanske bör man då ta sig en funderare på vad som egentligen är mest värt att lägga sina dyrbara fritidsminuter på, istället för att försöka hinna med så mycket som möjligt. Fokusera på vad du vill ha ut och utnyttja de olika tidssnuttar som faktiskt finns tillgängliga, på ett sätt du finner givande. Har man TV-spel som intresse och kortare tillfällen att spendera, då är det desto viktigare att man gör någonting bra av dem, t.ex med ett högkvalitativt plattformsspel (om man giller genren). Har man TV-spel som intresse och faktiskt någon längre stund att tillgå från och till så gäller det att inte bara slentrianspela lite halvdassiga mainstreamspel om det är ett ordentligt hardcorelir man är ute efter. Utnyttja tiden på bästa sätt, något som faktiskt blir enklare och mer självklart när just tid blir en bristvara. Varje tillfälle blir mer värdefullt. Utnyttja den lite mer sammanhängande ledigheten mellan excerciserna eller egentiden mellan jobb och barnskötsel till att verkligen dräpa dina monster, eller plocka på dig fler starcoins om det är vad du vill. Det är som de säger: Gamers will find a way.

Misströsta alltså inte. Ge inte upp ett så blomstrande intresse som spel. Det är det inte värt. Anpassa dig och din tid istället. Lev i harmoni med alla dina intressen, behov, hobbys och ansvar, men låt dem inte stjäla för mycket tid av varandra – varken på ena eller andra hållet. Det funkar inte. Likväl som jag och alla ni därute vet att krav och ansvar kräver sin tid - ni vet även lika väl som jag att den där sköna känslan av att förlora sig i ett spel som går på djupet i både level design och plot line – den är svårslagen. Don’t die on me.

//Danis