Ränderna går aldrig ur, så enkelt är det. Smak för öländsk mat tycks sitta i min genetiskt nedärvda ryggmärg. Förutom att öländska kroppkakor ohotat placerar sig överst på favoritlistan över maträtter är jag även svag för ölandslimpa. Sitter här och nu och avnjuter en skiva mörk ölandslimpa, ett bröd som pga sin form snarare borde kallas ölandsklump/bulle/stubbe någonting... Det hade dock inte låtit så bra så jag förstår att Sörens Bageri valde ordet limpa som beskrivning av varan.
Hur som helst har helgens whereabouts rört sig om Kalmar och Öland, och innan hemfärd införskaffade jag mig på CityGross i Kalmar ett stycke av detta mycket goda bröd. Anledningen till resan ligger i att min faster Berit (Berit med hundarna, för er som känner till henne som denna) sorgligt nog gick bort strax innan jul. Vid en mängd av tillfällen under alla år har jag haft äran och lyckan att hälsa på när någon av alla hennes Welsh Corgi Pembroke-tikar precis valpat. Himlabackens Kennel med oräkneliga urgulliga corgivalpar är kanske det jag starkast kommer minnas min faster för. Kanske inte så konstigt, eftersom jag så länge jag kan minnas alltid varit helt såld på hundvalpar, naturligtvis inte minst av just rasen Welsh Corgi. 
(Bilden är tagen från Berits hemsida.) Ett besök hos faster Berit var aldrig tråkigt så att säga, och var där inga valpar var ju de vuxna, inte sällan lika lekfulla, hundarna där. Men nu blir det tyvärr inga fler sådana besök. Den 21 december gick hon bort, 63 år gammal. Vi saknar dig, men vi ses igen! Hälsa Farmor och Farfar! :)
Begravningen ägde rum i fredags, i Algutsrums kyrka på Öland. Det blev en fin och värdig begravning som åtföljdes av minnesstund i en samlingslokal strax intill kyrkan. Under denna minnesstund serverades det bland annat smörgåsar och tårta. Mackorna var tre till antalet och bestod till exempel av ägg, sill, vindruvor, ost, tomat osv. I de flesta fall. Inte i mitt. Som den ende av de dryga sextio gästerna (alltså, de var lite fler än 60 st. Jag menade inte att samtliga på plats kunde beskrivas som dryga...) fick jag mitt smörgåsantal reducerat med 33% och fick således bara TVÅ mackor. Elakt! Och till råga på allt var det inte sillamackan som försvunnit spårlöst. Det hela löste sig dock när min syster, som nummer två att lämna in invändningar, fick sin tallrik bytt mot en för vegetarianer. Jag fick ta över hennes standardtallrik och genast var allt frid och fröjd igen. Ända tills det var dags för personalen att plocka in disken. Givetvis lämnar de min tallrik kvar på sin plats, liksom min frus. >< Jaja, hur som helst blev minnesstunden trevlig och minnesvärd, bland annat efter minnestal och mer eller mindre spontana sångarinsatser. Fullt möjligt är också att den trevliga stämningen berodde på att de gamla schlagerrävarna Svenne & Lottas halvbiologiska dotter Sabina deltog, då denna hänger ihop med en av mina kusiner på faderns sida. Det var det närmsta en kändis vi kom, om möjligt en lätt okänd sådan… En timme har i vilket fall snart gått och vi bryter upp för att ta en runda i faster Berits hus, endast ett barnsligt stenkast 
från platsen. Vi går en runda och hittar den ena nostalgiska attiraljen från farmor, farfar och Berit efter den andra hundplanschen. Därpå blir det efter en direkt iskall promenad bilfärd hemåt igen. Med förhoppning om att systerns bil inte rasar ihop pga att motorfelslampan lyste som ett irrbloss redan på väg till begravningen (min kära syster var i stånd att garantera härdsmälta i motorn på väg uppför Ölandsbrons upphöjda del) gasar vi iväg i den pastellblå Fiat Duplon, förlåt Doblon, och når snart fastland och en värmande kaminbrasa i famlijen Holttis residens i Kalmars norra utmarker.
Efter hemkomst lägger sig ett sovande lugn några timmar, tills vi brakar igång med 35-årsfirande av min bror. Tänka sig att han redan är 35, den lille skrutten! ;P En taco-middag med tillhörande efterrätt och presentutdelning senare är dagen i princip till ända. Den avlöses av därpå följande lördag, under vilken nästa födelsedagsparty äger rum, nämligen det som hölls med anledning av att en av mina kusiner på moderns sida behagar fylla inte mindre än 40 år. Det, ni! En strålande buffé av både det ena och det andra smaskiga ackompanjerades av en mängd släktingar och en drös Nybrofolk som så där halvtaskigt kunde kännas igen sedan min barndomstid i Nybro Missionsförsamling, som t ex min gamla söndagsskollärarinna. Bingo på den, du! Även 40 år gick uppenbarligen bra att fylla och vi tog oss mätta och belåtna hemåt mot vår övernattningslokal i samma Kalmarförort för att till slut hamna inför en omgång Trivial Pursuit, något min Kalmarsvåger hett önskade, då han aldrig annars har skuggan av en rimlig möjlighet att få sin fru, tillika min syster, att spela detta i hennes ögon ohemult jobbiga spel. (I hennes ögon är alla sällskapsspel just ohemult jobbiga, så det var inget unikt eller någon överraskning på något sätt. Själv blev jag lite förvånad när hon gick med på en spelomgång.) Ett annorlunda upplägg av TP gjorde att alla fick en varsin bokstavskombination att ropa ut så fort de kunde en fråga. Min fru, som tilldelats SJ AB som bokstavskombination, tyckte detta var lättare att uttala baklänges och ropade således ut ganska roliga svar på diverse frågor, till exempel om maträtter eller namn på kända personer. Självklart var det i slutändan den nyblivne 35-åringen som segrade.
På det hela taget handlar det om en i stort sett lyckad helg, med fin begravning, trevliga återseenden (i vanlig begravningsordning det enda tillfället man lyckas träffa väl valda delar av sin släkt…) och en del roliga små anekdotbildande händelser och uttalanden. Det mest minnesvärda uttalandet står familjen Holttis 3-åriga minsting för. Det stod nämligen så lyckligt till som sådant, att bröderna Holtti, 6 och 3 år gamla, nyligen fått en varsin gosedjurshund från IKEA (familjens veckohandlingsställe). Dessa skulle få ett varsitt namn, och storebror meddelar glatt att hans heter Nicke Holtti, efter den fabulöst stora idolen Nicke Nyfiken. Logiken bakom lillebrors hundnamn är lite mer invecklad och ofattbart komisk för att komma från en lyckligt ovetande 3-åring. Efter att ha blandat in både sin mammas gamla gosedjurshund Lady och samtidigt ha stått intill sin morfar i namnuppfinnandets stund kom det så till sist: “Den heter… Lady… Anders!!” :D :D Hunden heter alltså Lady Anders, efter ett gammalt gosedjur och, inte minst, efter morfar Anders, tillika min egen far! (Med korrekt småländskt uttal: Lady Andess). De spontana skratten finner inga gränser när vi från en intet ont anande 3-åring får reda på att morfar gett upphov till namnet på en attans gose-tik! Hrm.
Vi var snart på väg hem mot Skåne igen, och tillbaka där vi började vid Ölandslimpan. Nämligen på Citygross. För att återigen leta efter NICs stelnande lakritssås. Den fanns inte här heller, men med ölandslimpan och lite resgodis åkte jag iaf inte tomhänt därifrån. Det gjorde jag dock när vi susade förbi Eko i Fjälkinge. Som en direkt påföljd på mitt förslag om att stanna till där, fick jag ett unisont och rungande NEJ från min bror och far. Min mor var lite mer tillmötesgående, med röstades effektivt ner även hon. Märklig hierarki, det där… Jaja, vi stannade till vid Frasses strax utanför Kristianstad. “Ja, det var DÄR jag bet av en tand och svalde den” meddelar min mor. Jag vet inte om det var någon direkt lysande reklam för stället, men vi stannade i alla fall en stund innan jag, min fru och min bror åter satte oss i baksätet som tre andra tonåringar och fick skjuts hela vägen hem.
End of story. //D
![[Danis]](https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEh8b8TtUtijKQsp0lUHnH2iMWDmfxhFoGVoaBPQtaRv4AbHqqMTzeCXZua5jL0adheR6hJAGFYksXvpZH6sRDjXrzBAurYp2-Y2R8_WPEUN7wD8VUtmRWu5dUN4iPJSXe1y3b55HP_qbDU/s1600/danisbanner7.jpg)
