Vårsoaré med kärleksmums

Före kl 18:30 idag hade jag aldrig tidigare varit på en vårsoaré. Jag hade före denna ödesmättade tidpunkt ingen aning om vad jag hade att förvänta mig av en kväll tillsammans med alla kyrkans körer och dess närmast berörda släkt, vänner och församlingsbekantskaper.

Som av en händelse hade jag såklart totalt glömt bort att det serverades mat samt alla mina stämmor i vår körs bidrag till kvällens program eftersom jag endast behagat delta i övning vid ett tillfälle för två veckor sen, men det gick ändå hyfsat bra då låtarna inte var av det svåra slaget. Den knepigaste var erfarenhetsvis Längtan till landet (Vintern rasat...) då jag i kören sjunger som tenor men i hela mitt liv hittills sjungit basstämma på just detta vårystra stycke svensk körtradition. Värre var det nog då för min kära fru som inte ens varit med en gång och övat. Fast känner jag henne rätt var det nog i sammanhanget nog ändå en smal sak att hänga med i svängarna.
Det mest intressanta spektakel under kvällens gång inträffade i mitt tycke under serveringen av kaffet efter maten. Som tilltugg och komplement till den bruna nationaldrycken serverades det kärleksmums, och när en kaktant avslöjade kakornas existens tog jag givetvis för mig och skickade sedan glatt vidare kakfatet. Dock var det på detta lilla vis att mitt emot mig satt två ensamma tallrikar och suktade efter kakor, de med. Tallrikarnas (assietter, om man ska vara noga) ägare hade nyligen lämnat lokalen, lagom efter att deras barn sjungit sitt sista bidrag till soarén och vi andra kring bordet kunde inte på kaktantens fråga svära på om de skulle komma tillbaka eller inte. För säkerhets skull tog jag dock mod till mig och nickade försiktigt bifall till kaktantens förslag om att vi skulle lägga upp kakor på deras tallrikar med, ifall de skulle få för sig att dyka upp igen. Tänk bara, vad skulle de stackarna tro om oss om vi låtit kakorna passera utan något som helst mankemang??? Och tallrikarna var ju så ensamma och ledsna... Jag kände mig hur som helst som en god och medmänsklig medborgare när jag med mina egna händar fingrade ner deras kakor och satte dem mittemot, i spänd förväntan på om de så småningom skulle förtäras eller om jag som jag (lite grann) räknat ut vid lämpligt tillfälle möjligtvis kunde begagna dem på egen hand. De var ju ganska goda, och inte vill de ha kakor som jag har fingrat på?
Under så lång tid av kvällen som vi själva behagade vara kvar kom människorna mitttemot inte tillbaka, vilket började oroa damen som agerade värd vid vårt bord samt en liten präst några stolar längre ner (jämte 80-åringen som såg jätteputt ut när han varken vann hårvårdsprodukter, presentkort på Cats restaurang eller hopprep i kvällens lotterier.) Tanterna frågade lite fint runt om vem det var som lagt upp kakor bara sådär?? Det var ju inte bra! Vad ska det nu bli av dem? Skall de gå bort som förspillda?
Tusan också, min listiga plan på att norpa 300% av avsett atal kärleksmums/person gick om intet där jag satt och allsjöng i "Vår bästa tid är nu" och "Bättre och bättre dag för dag", samtidigt som tanterna gjorde sin detektiviska samhällsplikt bara metern ifrån mig.
Det var dock svårt att hålla sig för skratt mitt bland alla oroliga tanter, så något fick ju jag, Elin och en av våra körkompisar ut av det hela, uteblivna bonuskakor till trots!

/Danis