Röda, vita, blåa, lila och gul – Alla är jättesöta, ingen är ful.

Häromdagen hade jag lite tid över. Jag fick för mig att jag skulle ta tillfället i akt och spela lite TVspel och satte mig därför under eftermiddagen ner i min älskade TVspelssoffa och funderade på vad jag skulle förgylla dagen med för skiva att föra in i den väntande Wiikonsolen. Jag skulle kunna fortsätta samla Star Coins i New Super Mario Bros Wii. Kändes lite enformigt och upprepande. Fortsätta på Monser Hunter Tri? Orkar inte ägna ytterligare en halvtimme åt att mångla vapen och rustning och %#¤# och hans mormor. Men så kom uppenbarelsen till mig som en blixt från klar himmel, via en av Rymdkakors gyllene hitar. (Inte för att blixtarna kom från nån särskilt klar himmel den dan, men ni fattar. Annars är ni tröga.)

Valet var ju ganska uppenbart när jag tänkte närmare på det. Lotten föll på  Pikmin 2. Spelet som givit mig många lyckliga stunder under Gamecubens glansdagar. Det har allt – dundergulliga karaktärer, fåniga klyschor, intuitiv spelkontroll och strategi. Samt en riktigt skönt detaljerad spelvärld. Det som framförallt slog mig när jag sen sjönk in i spelet, som en Calippo Cola droppar sig igenom pappersstruten en varm sommardag, var att det var så attans skönt att slippa Wiimoten. Inte ens för bråkdelen av ett ögonblick kändes det det minsta konstigt att fatta den perfekt utformade gamecubekotrollen i mina spelarhänder och bara låta speltummarna i fri takt dansa mellan de färgglada knapparna och spakarna. Inte ett enda halvkrystat armsving eller handledsskak (med en kontroll som närhelst den vill blir så darrig att man tror sig ha fått en släng av reumatism) behövdes för att få Olimar och Louie att graciöst dirigera sina Pikmins mellan blommor, fiender, papperssäckar, Duracell-batterier, halvätna clementiner och trasiga jordglobar, för att nämna några av samlarobjekten i detta geniala, avslappnade, lagom småfåniga feel good-lir.

Ja, jag vet att Pikmin finns med New Playcontrol via Wiimoten, men jag VILL inte.

Jag undrar hur lång tid det kommer ta innan jag på allvar kommer övertygas om  att alla de framtvingade nya sätten att styra spelen på har någon alls att komma med i jämförelse med den underbart sköna, på gränsen till innovativa, perfekta känslan en helt vanlig handkontroll med lite knappar och ett par analoga spakar på har att erbjuda. (Med överhängande risk för att att låta som gammelapan Cranky Kong.) Varför i helsefyr måste konsoltillverkarna vara så oproportionellt  flirtiga med mainstreampubliken att de tvingar sig själva in i ett hårdvarukrig som egentligen inte alls är speciellt nödvändigt? När ska de faktiskt sätta sig ner med sina produkter och inse att allt inte måste vara så förbaskat innovativt för att ren spelglädje ska uppstå? När kommer de inse att det mest innovativa av allt faktiskt skulle kunna vara att sluta vara så hopplöst innovativa? Sett ur en hardcorespelares perspektiv, alltså. Varför måste jag vilja ha Wiimote, Move och Kinect?

Och när ni alla ändå är här och precis har gett er ut på nätet för att jaga ifatt ett exemplar av valfritt Pikminspel bara för att det är så oemotståndligt: LADDA HEM EN HYLLNING TILL SPELET GENOM ATT KLICKA HÄR. (Lagligt på alla sätt.) Packa upp, lyssna och njut. SÅ skön. //D