Juristen och Yoshi

Igår förmiddag kl. 11 var det dags för mig och Elin att bekanta oss med en bankjurist på Swedbank för en stunds kostnadsfri rådgivning. Jag kan så här i efterhand inte bestämma mig för om vi slösade bort vår gratis-halvtimme i förtid eller om det faktiskt var en erfarenhet att lägga till livets fortlöpande facit...

Hur som helst knatade vi ner till Swedbanks bullriga, ombyggnadsaktuella faciliteter för att på något sätt göra kundtjänstpersonalen uppmärksam på att vi behövde all hjälp vi kan få med att lotsas uppför den spiralformade trappan, då man som lekman inte på några som helst villlkor får ta sig uppför trappan på egen hand, utan guide. Senast vi försökte med samma sak, när vi var här för ekonomisk rådgivning (även den ett gratiserbjudande) tog det gott och väl 10 minuter innan vårt nummer dök upp på jumbotronen ovanför de sparbanksguldiga kassorna, så idag hade vi (eller iaf jag) som mål att slå det gamla rekordet.

Rätt som vi står där och ser lite allmänt vilsna ut kommer det ner en bankdam från övre plan och säger precis när hon passerar mig "Hej hej!", varpå jag, artig som jag är, glatt hälsar tillbaka med ett minst lika käckt som rungande "HEJ!!", allt för att snabbt ta mig till nästa level, där i andra änden av spiraltrappan. Vad jag dock helt har förbisett är den lilla gamla tanten i dambasker och vinterkappa som står på andra sidan av en litet axelhögt blomsterarrangemang och väntar i något liknande ärende. Efter att nu ha reagerat på baskertantens existens bara bråkdelen av en sekund försent står vi där nu alla tre, bankdamen, baskertanten och jag. Vi tittar förvirrat på varandra alla tre. Vem ska tala? Vem vill vem vad och framförallt, varför uppstod denna plötsliga pinsamma tystnad? Elin har redan hunnit gå och gömma sig borta i bankomatkön och står nu och tittar ner i en matta med en sliten Swedbanklogo.

Till slut föreslår i alla fall bankdamen att jag med mitt sällskap kan följa med uppför trappan först, (Yes! Vi vann!) eftersom baskertantens kontaktperson ändå inte kunde ta emot än på ett par minuter. Alltså traskar vi uppför trappan, tar av till vänster, går förbi de läskiga sofforna vi satt och väntade i senast (vars ryggstöd slutar med en hård kant som med lätthet trycker sig rätt in mellan kotorna i ryggraden), smyger genom en korridor med temporära cubicles, tar oss igenon kopieringsrummet för att till slut hamna utanför bankjuristens stängda dörr, i en i bästa fall 1,5 meter bred korridor, uppenbarligen ej anpassad för klaustrofobiker.

Då dörren är stängd drar bankdamen slutsatsen att juristen har kundbesök. Hon ber oss därför att slå oss ner en stund. Inom mig ber jag en stilla bön om att det finns andra sittmöjligheter än tortyrbänken. Det gjorde det, ett par vanliga konferensstolar med stoppad dyna. Stolarna i sig var väl ok, vilket är mer än man kan säga om deras läge. I det redan trånga utrymmet stod de och tog upp typ halva korridorsbredden, vilket orsakade grova intrång i de personliga zonerna hos vilka som än råkar passera varandra just här. Det gjorde inte saken bättre att vi på våra stolar satt och tittade rakt in i en glasvägg, vilken utgjorde det enda hindret mellan oss och ett litet... ska vi kalla det "intimt" bankkontor. Känslan av att vi praktikst taget satt med på kundmötet som pågick på kontoret var högst påtaglig, då det med normala kroppsrörelser inte fanns någon möjlighet att göra annat än att titta rakt in i konversationen mellan banktjänstemannen och hans kund, liksom tittandes på apor i en bur. Kunden, en äldre herre med beigegrå jacka och sträng uppsyn, visade sig dessutom strax därpå vara baskertantens man! Situationen kändes en aning udda när baskertanten dök upp och gick och satte sig inne på kontoret, nu på alldeles perfekt avstånd från våra stolar, fortfarande på andra sidan glasväggen, för att vi i praktiken skulle kunna göra en noggrann undersökning av tantens glasögonstyrka och märke på baskern.

En stund senare öppnades dörren till juristens kontor, även detta temporärt och tomt så när som på en dator och några visitkort. Vi satte oss ner och diskuterade vad som gäller och inte gäller när man talar arv, testamenten, äktenskapsförord, barn, inte några barn, samboskap och så vidare. En stund senare går vi ut genom samma dörr och inser att det mesta visste vi redan.(Eller i alla fall Elin, själv var jag lite upptagen på samhällslektionerna på gymnasiet...)

Med behållningen av baskertanten och glasväggen gick vi sedan vidare mot Lindex och HM, hittar inte några byxor till Elin, och tar oss sedan hem igen...

EE-OOOWW-OOO!

Det hände mer minnesvärt under dagen. Jag gjorde något jag aldrig trodde jag skulle lyckas med. Det är nämligen så att vi har en bekant som fyller år den 25:e mars. Han heter Liam, är nu två år gammal och har som hobby att spela Wii Sports, äta pommes med puss (ketchup), läsa böcker liksom sin far samt inte vilja gå och lägga sig när familjen har besök.

Jag har under en period tagit mitt förnuft tillfånga och lärt Liam att intressera sig för diverse Nintendorelaterade ämnen. Dock är Yoshi det enda utöver Wii Sports som har fastnat. Liam har lärt sig känna igen Yoshi och han vet hur han låter. (Ett litet problem i sammanhanget är att "Yoshi" är ganska likt "Jussi", Liams dagiskompis, så viss förvirring kan uppstå.) "Självklart ska grabben få en Yoshi!" tänkte jag, med lite stöd från Elin som tryckte på mig uppgiften att göra ett kort till paketet Liam skulle få på sin födelsedag.

Jag började genast att skapa, och tillslut resulterade arbetet i ett Yoshibaserat grattiskort jag faktiskt kunde tänka mig att ge bort! Med andra ord, jag har scrappat! Trodde aldrig det skulle komma dithän, men det är dagens sanning att jag för andra gången i mitt liv scrappat något jag faktiskt med kunnat visa upp! Första gången gjorde jag en layout till ett bröllopsalbum när Elins kusin gifte sig, även detta en aning nintendobaserat, med 5 st. Bloopers badandes vid Smögen...

/Danis